Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Sin City, Kingdom of Heaven

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

****

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: True Romance, Den siste actionhjälten

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

• Fiffis Filmtajm
• filmitch
• Fripps Filmrevyer
• The Nerd Bird

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies Noir
• Moving Landscapes
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café

Captain Phillips (2013)

Det är inte sådär jättemycket man kan lita på nuförtiden.
Vinna på tipset. Göra ett billigt och BRA fynd i någon affär. Snö till jul.
Alla osäkra kort i den vardagliga tillvaron.

I filmvärlden kan man absolut inte lita på nästan någonting. Förutom kanske Tom Hanks. Denne gemytlige skådis som uppenbarligen sällan (aldrig?) tycks sätta sitt namn under någon klemig och vattnig produkt. Johorå, säger kanske vissa av er. Mmm..är det min vurm för denne till synes hygglige skådisveteran i Hollywood som gör att jag tycker som jag gör?

Här är han ihopteamad med regissören Paul Greengrass, också en kuf jag gillar. Greengrass versioner av två av Bourne-filmerna samt den snärtiga Green Zone har alla gått hem i huset. Kanske är det hans lite dokumentära stil? Och känslan att han uppenbarligen nästan alltid kör med handhållen kamera för att veva upp tempot? Kan så vara.

Här handlar det om en BOATS (herregud!) om fartygskaptenen Richard Phillips som i april 2009 råkade ut för piratöverfall utanför Somalias kust (läs mer om det här).
Fraktfartyget Maersk Alabama fick påhälsning av fyra beväpnade pirater som var ute efter lösensummor och rikedom. Dramatiska händelser och dygn fick sin upplösning först ett par dagar senare tack vare hjälp från den amerikanska marinen och ett SEAL-team.
Hur gör man nu en film om detta? Och kanske….varför?

Tja, svaret på det sista finns möjligen att hitta i just regissör Greengrass hantering av storyn. Och kanske Hanks förmåga att måla upp en realistisk huvudrollsgubbe. Filmen har rönt ganska stora framgångar runt vårt jordklot, även om en viss fadd eftersmak har poppat upp då det talas om att kapten Phillips inte alls var så rättrådig och modig som kanske Hanks version just är i filmen. Men vi skiter i det för en stund och koncentrerar oss på filmen istället.

Som är till sin absoluta fördel i den första hälften.
Hanks känns trovärdig och naturlig, miljöerna autentiska och hela filmen har något av en klinisk dokumentärkänsla över sig. Kanske tack vare Greengrass som håller både Hanks kapten och hans besättning rätt kort. Hanks känns både ganska lågmäld och lite anonym. Kanske till och med lite otrevligt bister i tonen till mannarna. En dag på jobbet byts dock snabbt till viss dramatik när mystiska båtar närmar sig. Här börjar också filmen på allvar, och trots att man egentligen redan känner till hela historien från början till slut, blir det ganska spännande att se på. Ett gott betyg till manuset och sättet att spjälka upp filmen.

Hankan har vissa problem att övertyga sin motpart

När väl myndigheterna kopplas in övergår rullen mer i en ordinär technothriller med dramatiska inslag. Det är flottans gubbar framför blippbloppande dataskärmar, snabba order på tekniklingo. När också SEAL-snubbarna dyker upp vet man att allt liksom är hemma. Eller vaddå, det visste man ju redan när rullen började. Men ändå. Den ”osäkerhetsdramatik” som Greengrass och co lyckades förmedla under första hälften av filmen byts istället ut till sekunddramatik enlig Lex Hollywood. Här vet regissören precis hur man bygger upp till det berömda klimaxet. Som tittare vet jag precis vad som kommer hända. Intresset ligger möjligen i att försöka gissa NÄR den sekunden kommer.

Kan inte klandra Tom Hanks för sitt val av roll. Än en gång visar han att han tycks kunna hoppa in i vilken situation som helst och mer eller mindre dominera. För det handlar ju om honom mest hela tiden såklart. Det finns ett par intensiva ögonblick i storyn när Hanks faktiskt lyckas förmedla den skräck och desperation som kapten Phillips upplever när han inte riktigt vet om han kommer levande ur den här historien. Annars är jag nog mest imponerad över skådisen Barkhad Abdi som gör piraternas ledare. Snacka om karisma! Dessutom lyckas Abdi faktiskt förmedla en sorts mänsklig bild av just de somaliska piraternas egna bakgrunder och förhållanden. Smart av Greengrass också att foka några sekunder på det.

Captain Phillips känns väl inte som någon outstanding rulle kanske. Inte någon hjälteinsats att egentligen skriva hem om. Kanske Hollywood lutade sig mer mot det faktum att överfallet på Maersk Alabama var första gången på 200 år som ett amerikanskt fartyg kapats någonstans på världshaven…?
Just idag går det dock att lita på att Hanks återigen är stabil och att rullen ändå är detsamma. Dramat broderas ut fint även om utgången känns larvigt given.
Greengrass sätt att förmedla historien skyler förtjänstfullt över ganska mycket av skönhetsfläckarna…och engagerar till slutet.
Värd en titt helt klart.  

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Sommarklubben: The Terminal (2004)

Lite lagom lekfullt från Steven Spielberg.
Möjligen då med lite allvar mellan raderna. Visst är Spielbergs karriär en monstruös framgång, men nog har han haft sina dalar han också. Det finns en del av mig som alltid kommer att hävda att tidiga Spielberg är den bästa Spielberg. Basta.

Här, i början av 2000-talet, tar han hjälp av Tom Hanks och en löst verklighetsförankrad historia. Hanks är Viktor Navorski, vilken landar på JFK i New York bara för att upptäcka att han genom ett ödets nyck inte har papper eller visum att komma in i USA. Dessutom kan inte myndigheterna skicka tillbaka honom heller, då han plötsligt är statslös. Återstår för Viktor att fördriva dagarna i transithallen, till tullchefen Dixon´s (Stanley Tucci) stora irritation.

Det känns lite märkligt att man ändå kan krama ut ett fungerande manus ur denna historia. Mycket beror naturligtvis på Hanks som återigen får köra en onemanshow och gör detta så pass bra att man faktiskt aldrig får tråkigt i hans sällskap. Spielberg visar också här upp den där lilla förmågan han tycks besitta att skapa en färgrik story utav något som är rätt och svart och vitt på papperet. Kanske är det de små detaljerna, kanske är det att han lutar sig mot Hanks rutinerade skådespelande. Trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket blir den påhittige Navorski rätt underhållande, dessutom i skön kontrast mot den tålamodsprövade chefen Dixon som pålitlige Tucci naturligtvis inte misslyckas med att göra sådär lagom otrevlig.

Det enda som jag kan tycka känns lite malplacerat är Viktors lilla ”flirt” med flygvärdinnan Catherine Zeta-Jones. En detalj som känns lite ansträngt inskrivet i manuset, och som kanske bara finns där för att ta fram Viktor i ett annat ljus. Men ok då, vem är väl jag att haka upp mig på en sådan detalj i det stora sammanhanget. Lägg till detta ett par andra små sidohistorier som alla inbegriper vår udda ”hjälte” för dagen, och visst lyckas ändå Spielberg ta hem det till slut i avdelningen trivselfilmer.

The Terminal rattas av en regissör som inte direkt väljer att gå på djupet med historien mer än vad som absolut krävs, det känns mer som att han satsar på den lättsmälta underhållningen. Lagom dos med allvarsamhet ändå inkilad mellan trivselnissen Viktors upplevelser visar att Spielberg rutinerat kan förvalta även denna genre på ett engagerande sätt och jag köper med lätthet samarbetet mellan firma Spielberg/Hanks.
Papperstrassel i sommarnatten.

Sommarklubben: Cast Away (2000)

Jag kan inte riktigt förklara det, men den här filmen gör alltid något med mig. Triggar igång något i kroppen. Får mig att fullständigt slukas av den in till sista filmrutan.

En gång varje sommar brukar den avnjutas. Kanske är det fascinationen av det udda äventyret. Den bisarra lockelsen i att hamna i en sådan prekär och galen situation. Eller att det inte är så jävla underbart som omgivningen ytligt till en början visar upp. Kanske bottnar det i att jag alltid haft en fling för Söderhavet. Who knows?

Hur som helst är det en direkt underhållande och nästan tragisk (för att inte säga understundom komisk) historia om tidsslaven och koordinatorn Chuck Noland (Tom Hanks) som verkar följa arbetsgivaren FedEx´devis ”we live and die by the clock!” Bara en sån sak att lämna sin käresta Kelly (Helen Hunt) mitt under självaste julfirandet för att bege sig medelst flygplan till okänd del av världen där ännu en uppstyrning av verksamheten väntar. Det sista Chuck vrålar i motorernas dån är; ”-jag kommer snart tillbaka!”

En makalöst snyggt filmad flygkrasch senare är Chuck ende överlevande och spolas iland på en sådan där typisk kurrekurredutt-ö i Stilla Havet och nu väntar tuffa tider minsann. Isolering och hopplöshet men också en överlevnadsinstinkt som kräver uppfinningsrikedom och tålamod….och lite svart humor.

Tom Hanks gör förstås ett jättejobb med att dra runt huvuddelen av filmen på sina alldeles egna axlar. Robert Zemeckis bakom kameran lyckas fånga den vackra, men ack så påtvingade, isoleringen i bästa dramastil. Filmen slår alltid an en sträng av sorgsenhet mixad med äventyrslusta hos mig. Nog för att Chuck har det svårt på sin skitö, men frågan är om inte slutet på filmen är än svårare i hans sinne och hjärta. Och hos oss som tittar på. Min enda invändning är möjligen att filmens manus mitt i handlingen gör det väldigt lätt för sig genom att göra ett rejält vansinneshopp i tidsaspekten. Å andra sidan kan man väl leva med det också.

Cast Away känns som en allvarsam och känslofull skröna. Ett påtvingat äventyr med tragiska förtecken. Trots detta också en spännande historia där Hanks får gott om utrymme att briljera med sitt skådespelarregister.Visst kan man se den som enbart ett äventyrsdrama, men nog förtjänar den lite mer än så av våra sinnen…? Söderhavsbrus i sommarnatten.

Bonus: Den som vill se var hela härligheten faktiskt spelades in knappar med fördel in koordinaterna -17.609277,177.0397  på Google Earth. Se där ja!

Polarexpressen (2004)

Man ska aldrig tvivla på julens kraft. Eller tomtens existens.
Något som dagens besök i julfilmsträsket mer än väl befäster. För visst är det ju så, att merparten av alla julfilmer som ser dagens ljus tycks handla om godheten i människan och att aldrig tvivla på det sagoskimrande ljuset som julens högtid för med sig, och eftersom nu nästan alla julfilmer kommer från jänkarland så är förstås budskapet extra sliskigt och hårdhamrande in i vårt sinne.

Dagens titt är möjligen alldeles för modern för att kallas klassiker, om den ens förtjänar det epitet. Troligen inte. Trots att det från början bygger på en (antar jag) känd barnbok. Det är ännu ett samarbete signerat Robert Zemeckis och Tom Hanks och den här gången är det full fart i digitalanimationens värld med tillhörande bjällror och framkallad julkänsla!

Vår unge huvudperson benämns just bara Hero Boy och har väldiga problem på julaftonsnatten. Han börjar starkt betvivla det här med Tomten och julklapparna och hela fadderullan, och inte blir det bättre av att mamma och pappa tisslar och tasslar och stärker hans teorier om att det här med julen nog bara är ett påhitt av föräldrar och varuhusen.

Detta går ju naturligtvis inte an hos de stora krafterna i universum som genast skickar ett stort tåg rakt in på sömniga villagatan, Polarexpressen, för nu är det dags att grabben blir övertygad. Ombordstigning på tåget där en hoper andra kids redan väntar. En rent kufisk konduktör (misstänkt lik Tom Hanks både till utseende och röst) upplyser om att slutstationen heter Nordpolen och nattens mål är att varenda ungjäkel på tåget ska ha julfeeling när det är dags att åka hem! Så det så.

Hanks knäcker extra i digitalvärlden!

Filmens story är av det mer löjligt enkla slaget och känns egentligen otroligt innehållslös om man börjar kika under ytan. Det är naturligtvis samma gamla klyschor och moraliska pekpinnar som serveras i dessa jultider, om än med både lite lagom rolig humor och vissa actioninslag. För något måste ju serveras mig som tittare i väntan på att Nordpolen ska skönjas vid horisonten, och just därför bjuds det både på sång, galen dans, mystiska fripassagerare, action med själva tåget som både lyckas spåra ur och ta sig igenom värsta berg- och dalbanevarianten till resväg.

Om nu historien knappast kan kallas intressant så är det mot tekniken och utförandet man får luta sig. Zemeckis ser naturligtvis till att upplevelsen blir snygg mest hela vägen, och Hanks ande och fysiska närvaro ligger stadigt hos vår vän konduktören som ju längre resan fortgår blir en riktig mysfarbror. Väl framme på Nordpolen blir det förstås mer action och en uppvisning i snyggt filmtillverkande medelst digital capture-tekniken. Tomten dyker upp, vår hjältegrabb blir en beliver, bjällrorna skallrar utav bara helsike, den asjobbige och lillgamle grannungen blir till slut både tyst och timid, nissarna rockar på riktigt ordentligt till julsvänget och är man snabb hinner man också se Aerosmith-Steven Tyler modell digital smånisse! Vilken bonus!

Polarexpressen är en stunds tidsfördriv med snyggt utförande och rejält mycket yta. Zemeckis väljer den lätta vägen och öser på med obligatorisk julsmet i både dialog, känsla och musik. Hanks-figuren framstår som riktigt trivsam och det är framför allt i detaljerna runt hans figur dagens teknikuppsvisning bländar riktigt gnistrande. Har ändå en naturlig plats i julfilmsträsket bland de andra alstren. Fartigt och snyggt men aningens opersonligt.