Harrison Ford

2014 x 3

The Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

till sist:

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Rocky IV, The Breakfast Club

1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Top Gun

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga!

September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?

En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.

Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45 kr vill jag minnas)

Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?

apsnyggt!

Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.

Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..

Ford med puffran var the man!

Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.

Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är. En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.

apsnyggt II

Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.

filmens egentlige hjälte?

Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.

Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.

fylld med noir-känsla

Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.

Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.

Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…

…OCH naturligtvis skyndar ni nu er snabbt över och läser vad andra filmbloggare har att förtälja i ämnet:
AddePladdes (J-vla) filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito – om film
Rebecca på Djungeltrumman
Rörliga bilder och tryckta ord

Sommarklubben: Jagad (1993)

När gamla svartvita 60-talsserien med samma namn skulle få en modern uppdatering sparades inte på krutet.

Lagom krystad mumlig bakomhistoria värktes fram för att försätta huvudkaraktären Richard Kimble på flykt runt Chicago med omnejd anklagad för mord på sin egen hustru. In med två av 80/90-talets stora ikoner, Tommy Lee Jones som den sjukt envise US Marshal-sheriffen Sam Gerard som med sitt spanargäng gör allt för att lägga vantarna på självaste Harrison Ford som Kimble, vilken dock tänker sälja sig dyrt när han försöker ta saken i egna händer och luska ut varför och hur han blivit falskeligen anklagad.

Själva jakten är bättre än storyn och filmen är som absolut bäst första tredjedelen precis när Gerard och co får upp vittringen på den alltmer desperate Kimble ute i obygden, tempot i filmen håller sig snyggt på hög adrenalinnivå just då och spänningen ökar markant. Inget fel på actionsekvenserna överlag dock, signerade regissören Andrew Davis, där en spektakulär tågkrasch är värd att minnas lite extra.

Jagad bjuder, trots lite långsökt uppnystad mysteriehistoria, på rejäl dos av action och skönt samspel mellan poliskaraktärerna, och Tommy L J äger naturligtvis varenda scen han dyker upp i. Stabil klassiker från det stundtals finfina 90-talet, kryddad med behagliga stadsvyer från the windy city Chicago.
Upprättelse i sommarnatten.

Sex dagar, sju nätter (1998)

Komedi och kärlek. Hand i hand. Ett beprövat koncept som kan erbjuda lika mycket framgång som fallgropar. Men nästan aldrig tråkigt att utforska. Pannkaka eller varm känsla i kroppen? Eller bara ett ”jaha..”? Safe ride eller yvigt kaos?

Här är det då Anne Heche som ska på romantiskt äventyr med kontrollfreaket och nörden Frank (David Schwimmer). En liten tripp till en lagom behaglig söderhavsö kanske? Bort från snökaos och jobbslit i New York? Ja tack säger Robin (Heche), men omständigheter och en lagom tillkrystad passage i filmens manus ser snart till att hon istället är strandsatt på en helt annan paradisö tillsammans med piloten och gammelcharmören Quinn (Harrison Ford).

För vad är väl detta om inte ännu en exotiskt maskerad envig mellan två karaktärer som från början är helt motsatta men naturligtvis blir galet förälskade ju längre historien rullar på. Seså, det kan väl knappast anses vara en spoiler i sammanhanget. Släng sedan in lite dramatik i form av moderna pirater som hotar den ganska sköna tillvaron och Quinns listiga handlingsförmåga när det gäller att klara knipan, så är vi ju nästan i hemma här.

Inget som helst nytt under solen alltså, det är standardformuläret med karbonpapper som återanvänds än en gång men…banne mig om det inte är ganska trivsamt i denna duos sällskap ändå. Anne Heche ser skimrande snygg ut mot en sandstrand och Harrison..tja..han är ju Harrison liksom. Trots sin buttra uppsyn en riktig klippa när det gäller. Replikerna har tidvis lite spänst i sig och samspelet mellan de två håvar in en och annan trivsamhetspoäng i protokollet.

Ford tar fram bästa flirt-trixen

Vad som slår mig nu när jag ser om filmen är att den faktiskt, trots sin familjevänliga åldersgräns, är försedd med en antal snuskiga anspelningar mellan raderna som känns rätt…uppfriskande i den övriga tillrättalagda dialogen. Och Schwimmer gör egentligen bara en extended version på gamle Ross, men det går det också.

Den enda större anmärkningen i det annars överraskningslösa manuset är väl att man inte riktigt ensidigt vågar bejaka den attraktion som uppstår mellan Heche och Quinn utan måste också göra Frank till en sorts bad guy i storyn, vilket då ska legalisera Robins känslor för gammel-Quinn lite mer. Hängslen och bälte på i storyboarden liksom.

Sex dagar, sju nätter är annars en lagom trevlig bagatell att slösa lite tid på. Försedd med förföriska vyer från söderhavet och acceptabel humor enligt patentmodell för avdelningen feelgood kan det egentligen inte gå så väldigt mycket fel här. Lättglömt men småtrevligt.
Dessutom gillar jag Harrison.
Och söderhavet.
Och tycker Anne Heche är söt.

Cowboys & Aliens (2011)

Dubbelnollan Daniel Craig vaknar mitt på prärien med minnesförlust modell megastor och utsmyckad med ett otidsenligt armband som inte ens 1870-talets indianer hade kunnat tillverka om de så än ville. I den närliggande pluttestaden styr Harrison Ford´s bistre boskapsuppfödare som värsta patriarken, morrar mest med skrovlig röst och ser allmänt tjurig ut (ungefär som Ford gjort de senare åren både privat och på film).

Lägg till detta en mystisk kvinna som inte är från trakten sas och ett par obligatoriska bifigurer som ska tas av daga i uppställd ordning. Ställ sedan dessa mot rejält illvilliga aliens som tutar runt på himlen i sina farkoster och verkar kidnappa lokalbefolkningen lite hur som helst med något som påminner om avancerade lasson.
Joråsåatt.

Utrustad med en i sammanhanget helt logisk, men ändå galen, titel är detta alltså Jon Favreau´s senaste alster. En historia så fantasifull att det egentligen inte borde vara möjligt att ens få grönt ljus till en sådan här produktion. Å andra sidan kan man ju tänka sig att utomjordingar i filmens galna värld mycket väl måste ha kunnat levt rövare även på 1800-talet likväl som på dagens teknologiska jordklot, så varför klaga egentligen? När man väl ruskar av sig den första obekväma känslan av att det är en fruktansvärd genrekrock man kikar på går det alltså lite lättare.

Craig är fåordig och mest en handlingens man (skulle ju egentligen lika gärna kunna vara Bond på sommarsemester), vi förstår att han går runt och trycker på någon sorts information om vad som egentligen händer i grannskapet..bara att han själv inte fattar vad det är så länge minnesförlusten vägrar att släppa. Den ack så vackra (naturligtvis) kvinnan visar närgånget intresse för honom, men tycks ha något annat i kikaren än bara lite westernhångel. Ford, med det yviga rollnamnet Dolarhyde, får sin son kidnappad av de flygande främlingarna och anbefaller ett gammalt hederligt uppbåd med uppdrag att förfölja och spöa skiten ur de fräcka besökarna.

Här rullar nu historien på och avhandlar det mesta inom dessa båda genrer. Det märkliga, men också rätt underhållande, är att filmen hela tiden tar sig på allvar och mynnar inte ut i någon sorts överspelad parodi eller skämtsamma galenskaper. Å andra sidan är det just en ytterst tunn linje att hålla sig på, så att det inte blir för allvarligt och bara patetiskt istället. Craig håller väl stilen filmen igenom, medans Ford då och då visar tendenser till att ta sin roll på alldeles för stort allvar. Sam Rockwell och speciellt gamle favoriten Clancy Brown figurerar förbi i mindre roller och gör precis vad de ska som mindre betalda sidekicks. Naturligtvis finns också en hund och ung grabb med för att spä på känslostormarna lite.

Storymässigt håller filmen en rätt enkel nivå som en westernhistoria om att hitta och rädda nära och kära. Hjältesällskapet ska naturligtvis råka ut för lite ditten och datten innan den stora finalen närmar sig, mysterier reds ut och cgi-killarna får slå på sina bästa trummor och visa vad de kan. Favreau blandar alltså ett rätt tunt manus i en brokig mix och ut kommer väl….tja…något som underhåller för stunden men inte lämnar några större avtryck efter sig.

Cowboys & Aliens vinner redan här priset som årets titel på en film. Det är naturligtvis snyggt tillverkat som crossover och stilar hem poäng på mestadels bra tempo och snyggt utförande. Utomjordingarna ser galet elaka ut och beter sig precis så ovänligt som förväntat, men the good guys är naturligtvis envisa och påhittiga. Helt ok som filmupplevelse men lika snabbt glömd. Vilka som vinner?
Lägg av.

”You don’t remember anything?”

65 lions

mellan vardag och vision