Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies-Noir
• Spel och Film
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Nerd Bird

 

 

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Sin City, Kingdom of Heaven

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

****

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

The Wolf of Wall Street (2013)

Ja det här har ju naturligtvis blivit vinterns stora snackisfilm.
Dels för att den är både lång och bisarrt…mustig, och dels för att det möjligen finns ett och annat att fundera över vad gäller moralen bakom historien. Och till och med moralen över att göra en film som den här.

Jag behöver ju såklart troligen inte dra en enda rad om filmens upplägg och handling för dig som läser det här. Istället konstaterar vi att den livs levande skojaren Jordan Belfort (här iklädd Leo DiCaprios leende nuna) i det verkliga livet antagligen fått ut det mesta av det liv han en gång önskade sig när han knäckte idén om att lura investerare och hela det finansstinna New York under 90-talet. Plus lite oönskade grejer också när det till slut sket sig. Men det är ju å andra sidan inte mer än rätt åt honom. Minst sagt. Och till råga på allt ska han nu alltså bli ”känd” för sin historia. Var ligger det schyssta i det nu då kan man ju också fråga sig. Kanske. Om man nu vill och orkar.

För samtidigt, det är en rejäl BOATS. Inget klädsamt och finkalibrerat för att passa normen. Istället är det fläskigt och blaffigt. Från källan själv dårå. En galet vässad djupdykning ned i händelser som framstår som så helt utflippade att man nog ändå har lite svårt att tänka sig att det hänt i verkligheten. Enligt Belfort är det dock detta lagda biopic-kort som gäller. Och det krävs kanske en Martin Scorsese on fire för att bemästra den här karusellen. Glöm alla eventuella farbroderliga signaler han skickade ut med Hugo häromsistens, här är det ett galet förfall in i drog- och penningvärlden som gäller. Kryddat med sex, omoral, en allt annat än sund kvinnosyn, en sylvass dialog och ett sorts förakt för den hederligt kämpande Average-Joe-tjommen i vardagen. En Wall Street after dark med en Gordon Gekko som gått superduperbananas. Dessutom har Scorsese mage att förse hela anrättningen med en så svulstig svart humor att det går att svälja hela det stinkande paketet med filmhumöret i topp. Typ.

Skället och den massiva, ENORMA, kritiken mot hela filmen har FÖRSTÅS inte låtit vänta på sig. Jag har under ett par tillfällen roat mig med att driva runt på nätet och läsa både ditten och datten om det vettiga i det här projektet. Det är öppna brev hit och lika galna öppna svarsbrev dit. Scorsese beskylls för att måla upp Belfort som en sorts galen Robin Hood-dåre. Artiklar spottar ut kritik mot att man låtit filmen ta avstamp i den brottslige finansmannens egna biografier (och på så sätt ge honom cred för det). Belfort själv är ju både dömd, fängsligt förvarad och numera en fri man. Han reser land och rike runt som föreläsare i hur man lycka nå sina mål i livet (visst är man ändå lite nyfiken på en sådan föreläsning..!?). Han är ålagd att betala galet mycket pengar till de han lurendrejade. Yeah right, som att det kommer hända.
På frågan han ibland får HUR han kunde åsidosätta sin moral och ägna sig åt allt det som dagens film beskriver…är tydligen standardsvaret; ”Det var ju i alla fall ingen som blev dödad…”. Uppenbarligen det enda man officiellt kommer att får ur knasbollen om sitt tidigare liv…och en liten hint om att det är en lirare som inte ser på livets ansvar som du och jag.

Det får väl vara hur det vill med den moraliska taken på den här produktionen. Naturligtvis är Belfort och alla hans sviniga kompisar från den här tiden riktiga as. Som förtjänar att pryglas, piskas och kanske rullas en sväng i tjäran. Och det här är känslor som vilken förnuftig filmtittare som helst troligen känner. Man behöver inte en regissör som ska skriva det på näsan. Vilket inte Scorsese gör. Och har väl aldrig gjort. Ta bara hans andra rullar. Kom igen, du känner igen dem i den här rullen; det är som att se Casino, Goodfellas och kanske både The Departed och små stänk av Taxi Driver. Den totala fascinationen och besattheten hos protagonisten. Uppgången och fallet. Att gapa efter för mycket. Som film är Jordan Belforts hittepågalenskaper tacksamt lysande att återberätta.

klart du ska ge dina stålars till den här karismatiske snubben!

Linjen är hårfin, men jag skrattar aldrig med Belfort. Bara ÅT honom. Hela tiden åt idiotierna och det som händer i filmen. Han blir klassens clown, knäppskallen som får hållas tills bubblan spricker. Leonardo DiCaprio gör honom förstås alldeles enastående bra. Här kan Oscarsjuryn få slänga guldgubben på denne nu rejält VUXNE skådis om det skulle vara så. Utan att behöva skämmas för det. Och Jonah Hill med sitt GALNA bländvita leende är så stolligt underbar att man bara blir ännu mer kär i denne tok till skådis. Lägg till detta också ett kort men intensivt inhopp  av mannen i det största (?) smöret just nu: Matthew McConaughey!

Som alla andra i bloggosfärer och filmforum redan konstaterat är filmen så packad med svarta underhållande scener att man bara inte kan värja sig. Behöver jag ha dåligt samvete för det? Icke en sekund. Scorsese litar på att de som ser filmen har en något sånär vettig uppfattning om verkligheten och livet runt om oss. Kanske finns det några mindre begåvade därute som tycker att Belfort är ashäftig och drömmer om liknande upptåg. Men det torde vara så liten procent att det inte ens känns värt att ägna någon tankeverksamhet åt det. Belfort blir till slut lite av finansvärldens Tony Montana. En jönspelle.

The Wolf of Wall Street är inte någon försköning av denne stolle-Per i mina ögon. Snarare en svart historia kryddad på en tempofyllt och hysteriskt roligt sätt (ja ROLIGT). Men, skrattet fastnar ändå alltid lite i halsen. Filmen är lång (kanske lite FÖR lång), men aldrig tråkig. Scorsese har stenkoll på alla detaljer, inklusive ett asfräckt soundtrack, och rullen blir TUNGT underhållande.
En förjävla bra film helt enkelt!

Django Unchained (2012)

När Tarantino med ett par års mellanrum eller så drar igång den cirkus som till slut mynnar ut i en film,  känns det ofta som han gett sig fan på att ingen ska komma undan de Tarantinska stormvindarna. Oavsett om du är en njutare av hans filmer och stil eller hatare av all den ytlighet och cheapness som hyllas, drabbas alla i någon form.

Och nu är det dags igen.
Och…herregud så roligt och uppfriskande!
Ursäkta uttrycket ovan. Att tycka blodigheter om slaveri och att ta livet av människor mot betalning är underhållande är såklart ganska illa formulerat. Men å andra sidan, hur i helskotta ska man annars beskriva detta alster!? Här spinner regissören och den galne historieberättaren vidare på den stil som präglade den förra galenskapen Inglourious Basterds, där själva historien egentligen känns lite sekundär och där sättet den berättas på är den stora grejen. För det handlar som vanligt om att man måste acceptera upphovsmannens universum med allt vad det innebär i färg, form, ytterligheter och våldsamheter.

Tarantino vs westerngenren är naturligtvis en win-win-situation för (nästan) alla. Här får QT chansen att ösa sin kärlek över de gamla alster i genren som uppenbarligen alltid legat honom varmt om hjärtat. Det är mastigt, löjlig men fungerande humor, en sorts vild variant av äventyr, kärleksdrama och till och med ett socialpolitiskt inlägg om människovärde. Givetvis är allt försett med QT-stämpeln, vilket innebär att man inte kan vara säker på något vad gäller de brokiga karaktärerna mellan skottsalvorna. För smäller gör det ju också ordentligt och grafiskt, kanske hans blodigaste hittills?

dynamisk duo 1800-talet-style!

Den timide tandläkaren-gone-bounty hunter Dr King Schultz (Christoph Waltz) lullar omkring i ett USA strax före inbördeskriget. Snart har han köpt sig en slav, Django (Jamie Foxx), för att nästan omedelbart frige honom och istället ingå i ett samarbete om den ädla konsten att ta folk av daga mot belöning. Styva i korken av sin framgång i branschen styr de så kosan mot söderns plantager där enligt uppgift Djangos fru Broomhilda (!) (Kerry Washington) lär finnas på superdupermansionet Candieland, styrt av den genomobehaglige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Nå, mer om handlingen bör inte skrivas här, utan istället upplevas visuellt.

Och, det mesta är ju som vanligt för er som kan er QT. Sidospår i berättelsen som är både galna, våldsamma, hysteriskt roliga och..i vissa fall lite långa. Som om Tarantino inte riktigt kan förmå sig att fokusera rakt hela tiden. Som att han är så nöjd med sina scenlösningar att han vill dra ut på dem så länge han bara kan. Å andra sidan kan det också i det här sammanhanget vara en styrka som filmskapare, att flöjta ut ibland men ändå göra det så pass intressant och engagerande att vi bara sväljer det med hull och hår.

Skådisarna verkar stå i kö för att få tjänstgöra i en Tarantinorulle och den här gången är det Jamie Foxx som får coola sig i frontlinjen tillsammans med, numera mysfarbrorn, Christoph Waltz. Återigen får denne behaglige österrikare chansen att briljera i dialogens ädla konst hos regissören, och i mina ögon är han den absolut största tillgången i dagens film. Leonardo DiCaprio anklagas ofta för babyface i stilen, men här får hans möjliga unga anletsdrag en sorts ondskefull aura över sig samtidigt med hans falska jovialiskhet. Ett passande val för rollen med lämpligt överspel. Ingen Tarantino utan en Samuel L Jackson, och här knarrar han runt som gammelslav och öser ur sig gnälligheter som om han gjorde en fördomsfull sketch om alla invånare i Harlem. Gamle Don Johnson dyker också upp som insnöad plantageägare och förgyller några minuter med något som kanske kan beskrivas som sanslös…pre-Ku Klux Klan-humor..?

Django Unchained är i vissa lägen rent mästerlig i sitt utförande. Men så är jag ju också en sucker för westerns, och lägg till detta dialoger av stundtals världsklass så fattar ni att det här är lysande filmberättande. Tarantino har hittat precis den rätta mixen av nostalgisk skräpkultur och nyskapande berättarstil…även om det ibland kan kännas som om han upprepar sig. Och som vanligt är musiken mästerligt hopplockad! En film som tål att ses igen och roas av! En garanterad upplevelse!
Skitbra helt enkelt!

Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

För första gången i detta tema får nu genus-o-metern tillfälle att gotta sig lite extra och lagom förnöjd ge lite utslag. Detta då Sharon Stone rider in från prärien iklädd stilenlig hatt, långrock och chaps. Och målet är som vanligt hämnd, paybacktime av den kallaste och mest gångbara sorten i westernkulturen.

Regisserande Sam Raimi verkar vara en ok figur, ofta sinne för humor i samspel med lite lagom effekter. Evil Dead-serien kan väl om något gå i god för detta. Raimis versioner av Spiderman-världen känns ju också rätt genomarbetade och i alla fall hos mig sevärda. Lite otippat (kanske) fick han då också uppdraget i mitten på 90-talet att ta sig an denna historia. Sharon Stone satt i producentstolen och ombads göra upp en lista på tänkbara regissörer hon kunde tänkas arbeta med då det skulle spelas upp en westernhistoria. Raimi´s namn var det enda hon skrev, så man kan bara anta att erbjudandet måste ha spetsats med en förmånlig ekonomisk ersättning….
Nåväl, Raimi hoppade på skutan och såg kanske sin chans att också göra en liten…tja..hyllning till de berömda spaghettiwesternfilmerna från förr.

fager och förbannad på samma gång

Stone nu då som leading woman i rullen, hon är mystiska Ellen som rider in i den gudsförgätna staden Redemption. Här verkar alla vara mer eller mindre olyckliga, sanden på huvudgatan lite torrare, spriten mer utspädd och kyrkogården både dystrare och trängre än på andra ställen. Kan detta möjligen bero på att ärkesvinet och stadens starke man Herod( men se där…är det inte Gene Hackman med pistolhölster igen!) håller trakten i järngrepp med hjälp av lejda henchmen i fladdrande rockar. Ett av Herod´s mer lustiga upptåg är att varje år anordna en tävling i duellerande, en turnering där vem som helst kan ställa upp och på självaste huvudgatan dra mot en framlottad motståndare..? En stoor summa pengar väntar på the last man standing, och ännu är det ingen som (naturligtvis) har kunnat rå på kobrasnabbe Herod. Frivilliga finns dock och strax är stadens saloon full med diverse hel- och halvfigurer som tänker skjuta sig till framgång.

Och så då Ellen, som har tänkt sig lite sweet hämnd under de kommande dagarna. Även om det innebär att hon måste ställa upp i den högst dödliga tävlingen och avverka lömska revolverpsykos på vägen.

Raimi håller det både stramt och strikt. Av hans svarta humor märks inte jättemycket, även om en och annan liten detalj smyger sig in. Desto roligare att han då vid olika tillfällen slänger in udda bildvinklar, klassisk klippning the spaghetti-style och dramatisk musik med sköna crescendon som det anstår en Vilda Västern. Miljön är lika enkel och stram, huvuddelen av handlingen utspelas på den dammiga huvudgatan, saloonen och i Herods buffligt maffiga hus. Den vindpinade miljön och de bleka färgerna som då och då tycks övergå i en sorts sepiavariant förstärker stämningen och visar att Raimi nog kan sin westernkultur.

Dagens hämnare är alltså kvinnlig, vilket innebär att manuset dessvärre måste kasta in ett par partier då hon såklart måste förvandlas till en tvekande, gråtande och osäker huvudperson. Om detta möjligen var Stone´s egen önskan om att Ellen skulle göras mer mänsklig med någon sorts djup vet man ju inte, men lite klyschigt blir det allt. Speciellt eftersom hon givetvis till slut blir den badassbrutta och stenhårda hjältinna man liksom ville ha henne som i hela filmen. Genus-o-metern lär möjligen kanske också grymta lite då Stone naturligtvis också får anledning att krypa i en salongsklänning med förföriskt snitt på både slits och byst, allt för att leka med skurkige Hackman´s sinnen.

rulle med helt rätt ljussättning..

Förutom den hårt kämpande Stone, som för all del inte gör bort sig här, är det annars sagde Hackman som traditionsenligt stjäl showen som den ondskefulla skitstöveln i sällskapet. Uppenbarligen spelade han svin så bra i Unforgiven att det liksom bara var att komma tillbaka och upprepa det i dagens alster. Återigen måste man charmas av det sluga leendet och det elaka sinnet som denne skådis verkar kunna uppbåda bara sådär. I övrigt gör självaste Russell Crowe här sin debut i Hollywoodsammanhang, något Stone som producent enligt uppgift fick kämpa för då filmbolagsgubbarna tyckte att Nya Zeeländaren Crowe var alldeles för okänd i USA. En yngre version av Leonardo DiCaprio finns också med som den skrävlige The Kid, vars ambitioner att utmana Herod bottnar i både det ena och andra.. Snabbögda hinner dessutom se några minuter av Gary Sinise som dyker upp likt en gubbe i lådan…

The Quick and the Dead, Snabbare än döden (tack och lov för att man överlag slutat med svenska översättningar på filmtitlar…) är 107 minuters western rakt upp och ned där det fokuseras rejält på konsten att duellera. Ingen historia utan ett rättvist slut dock där hjältinna och den snutfagre medhjälparen får visa sina färdigheter. En film som absolut inte tillför något nytt i genren men har en regissör som vet hur att mjölka det viktigaste ur alla klyschor. Sergio Leone hade nog inte varit helt missnöjd om han sett spektaklet…

Inception (2010)

Någonstans läste jag att det här är Christopher Nolans ögonsten framför alla. Det projekt han haft i huvudet sedan bra många år. Den film han alltid velat göra, men inte haft möjlighet att sjösätta. Förrän nu då. Och det ska sägas direkt, jag har en viss förmåga att bli lite allergisk mot filmer som hypas alldeles för mycket. Ofta brukar det betyda att de inte riktigt klarar trycket som uppstår. Så har det varit med tex The Expendables (förfärligt dålig) och Inglorius Basterds  (bra film men inget märkvärdig), och någonstans kändes det som att detta kunde bli ytterligare ett sådant fall.

Men skäms på mig vad fel jag hade. Här serverar Nolan en egenkomponerad historia som sätter fart både på sinnen och hjärnan, och dessutom lyckas han varva detta med bra skådespelare och fartiga actionscener/effekter. Leonardo DiCaprio (igen!) svarar för en utmärkt insats som huvudpersonen Cobb, vars främsta talang i en sorts framtid är att ”bryta” sig in i folks drömmar och stjäla information. Nu ställs han inför ett än svårare uppdrag när det gäller frågan om man kan ta sig in i folks huvuden och ”plantera” en dröm eller en tanke som sedan ”offret” utvecklar vidare som sin egen. En både spännande och filosofisk fråga som kräver att Cobb samlar de bästa medarbetare han har.

Nolan bjussar vidare på karameller i form av snygga scenlösningar med stundtals häpnadsveckande effektlösningar, men kräver också av oss att vi fokuserar på historien. Här går det inte att plötsligt få för sig att gå ut i köket och fylla på fikakoppen eller länsa kylskåpet på kvällsgott utan att åtminstone stanna filmen. Missa en minut av det som händer och du är garanterat lost i handlingen. Kanske det möjligen ligger filmen liiiite i fatet, att det till slut sker så mycket på så många olika….plan…att det känns lite stressigt att hinna ta in allt. Men det är ett digert ögongodis som serveras och som tittare blir det en upplevelse lite utanför de vanliga ramarna. Att just filmen känns som den enda i sitt slag på bra många år gör också att den känns väldigt fräsch och nytänkande i sitt utförande. Det blir en blandning av thriller, action och filosofiskt flum-hum av bästa märke i högt tempo.

Säkert skådespelat av DeCaprio och de övriga i rollistan; Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Cillian Murphy, Ken Watanabe där även Marion Cotillard förtjänar att nämnas i sin lite läskiga roll och den som håller vår Cobb i ett mentalt järngrepp i stort sett genom hela filmen.

Inception är vansinnigt snyggt tillverkad och kombinerar visuella läckerheter med ett utmanande och effektivt manus. Bra driv i scenerna och utmanande för hjärnverksamheten  gör att spänningen infinner sig vare sig man försöker stå emot eller inte. Det om något är väl ett ganska föredömligt betyg.

Revolutionary Road (2008)

Oj oj. Här blir det fetbetyg så det skriker om det. Det börjar intensivt, och växlar sedan bara upp i ångest, känslor, krossade framtidsdrömmar och allsköns olycka. Allt inbäddat i femtiotalets förotsliv. Den amerikanska drömmen gone bad. Frank möter April på en fest, tycke uppstår och plötsligt sitter de i villaförorten med barn, April som hemmafru och Frank med ett jobb inne i staden som han avskyr. Vad hände med äventyret? Vad hände med livsglädjen? Vad hände med åren som skulle vara vilda och livsbejakande? Allt detta verkar ha skrämts bort och kvar finns två unga människor som ser sina liv rinna iväg. April (Kate Winslet) sår den galna, men spännande, tanken att de ska ta sitt pick och pack och flytta till Paris. För att hitta meningen med livet igen, och varandra. Frank (Leonardo DiCaprio) tvekar men lockas av hustruns framtidsbeskrivningar. Frågan är om han är tillräckligt stark för att bryta sitt gamla mönster, lämna det som är bekant för det okända? Och hur ska han ställa sig till det faktum att han plötsligt erbjuds ett bättre jobb inom firman?

Sam Mendes återvänder till att studera en förortslivet i förfall, lite som han gjorde i American Beauty. Historien, hämtad från en roman av Richard Yates, avslöjar obehagliga sanningar om livet i förorten när inget blev som det skulle. Manuset träffar mig rätt i magen. Ångesten känns i väggarna i makarna Wheelers hem, trots den fina fasaden och försöken att upprätthålla någon slags relation till grannar och vänner. April längtar bort, vill göra något av sitt återstående liv och försöker desperat få Frank att fatta det. Han i sin tur verkar lida av samma tankar, men blir med åren bra på att kapsla in det och döva det med förnekelse. Hustruns brutala sanningar får honom dock att hamna i ett bryskt uppvaknande.

Trots stilsäkra beskrivningar av femtiotalet i bild och detaljer är det här i huvudsak en ren uppvisning av två förstklassiga skådespelare. Kate Winslet har aldrig varit bättre. I rollen som den ångestfyllda April växer hon med gigantiska mått som skådespelerska, och hennes hjärtskärande rop på hjälp gnager sig verkligen in i mitt bröst. Utstrålningen, replikerna, sättet hon rör sig och ser på sin omgivning. Hennes oförmåga att tackla den skrämmande verkligheten och insikten om att det aldrig blev som hon trodde. Det är obehagligt, fascinerande och tokbra gestaltat. Och så då den gode DiCaprio. Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen; han har sakta men säkert vuxit ut till en liten (numera en stor) favorit hos mig. Det känns som han nu klarar av vilken roll som helst, och frågan är om han varit bättre än här. I händerna på regissören Mendes blir han en kroppslig gestaltning av oro, fruktan, tillkortakommanden och ängslighet. En man som tvilar på sin egen förmåga, ser sin hustrus desperation men saknar medel att rädda henne.

Revolutionary Road är en sanslöst obehaglig och smärtsam resa in i villaidyllens falska kulisser. Det blir en naken skildring av hur två människor som älskar varandra sakta glider längre och längre bort från det de en gång trodde på. Det är välspelat, bra miljöer med sann tidsanda och bra persongalleri som backar upp de olyckliga två. Manuset vindlar hela tiden på avgrundens rand, bara för att stuntals landa på lite fastare mark och lura in mig som tittare i någon sorts falsk säkerhet. En tung film som sitter kvar länge i kroppen som en känslomässig tagg.