Odd Thomas (2013)

Mycket märklig film detta.
Börjar som en sunkig tv-rulle, sjunker ännu längre ned i träsket med ologiska klipp och hopp i handlingen…för att plötsligt ta sig i kragen och bli lite småspännande!
Som sagt, konstig tittarkänsla som pendlar hysteriskt mellan skit och försiktigt underhållande i vissa lägen.

Jag var aldrig nån Dean R. Koontz-kille. Visst, jag läste några böcker när det begav sig…men annars höll jag mig till Stephen King. Överlag är det ju lite samma träsk om tittar på gubbarnas genre.
Här är det film på en av Koontz romaner, handlar om just Odd Thomas (han heter så!) som kan ”se döda”! Jepp. Döda som inte riktigt vill kila vidare av någon anledning, men till skillnad mot ungjäkeln i Sjätte Sinnet som mest bara mumlade om han ”kunde se” döingar..gör faktiskt Odd (Anton Yelchin) något åt saken. En sorts hjälpreda för att lösa problemen. Och detta med den lilla ökenstadens polischefs (Willem Dafoe) goda minne! Han liksom bara köper att Odd har lite speciella trix för sig! Visst serru. Liksom Odd´s söta flickvän på glassbaren (!), Stormy (Addison Timlin). Nu är det inte bara de döda Odd ser, dessvärre får han också ibland syn på några demonliknande varelser…som alltid tycks dra sig mot människor och platser där något alldeles speciellt otäckt kommer att hända. Precis som nu. Plötsligt är de överallt i staden. Odd känner sig tvingad att luska vidare i varför de räliga demonerna är så aktiva just nu. För givetvis är nåt i görningen.

otrevlig filur till höger..dock endast för Odd´s ögon

Jahapp, ansvarig idag är Stephen Sommers, Mumien-mannen, som inte tycks ha rosat marknaden så jättemycket sedan dess. Och det börjar rätt illa här. Ett galet snabbt tempo, kanske FÖR snabbt, märkliga klippningar och hopp. Visst flow i storyn som inte stämmer så jättebra. Övertydlig humor, lite för många oneliners för att det ska kännas naturligt. Rykten säger att man fick lägga ned produktionen en tid då det fattades finansiering. Kanske lider rullen av det? På Sommers lilla pluskonto ska dock föras på att han varvar konstigheterna med rätt snygga effekter och bildövergångar. Alltid nåt ju.
Så, precis när man gör sig beredd att slipa saxen, händer nåt. Historien går in i ett annat läge, antar en annan form…och plötsligt blir det mer thriller/deckare! Och det är till det bättre gott folk.
Trodde man ju aldrig. På slutet till och med lite småspännande. Hoppsan.

Svag och rörigt snurrig början som tar sig vad det lider, och speciellt slutklämmen är nästan lite snyggt finurlig (!) men ytligheten och det ansträngda manuset kan ändå inte ge mer än ett godkänt för stunden i betyg.

 

TV-Landet: Under the Dome (2013) – säsong 1

Javisst, jag erkänner.
Som så många andra från min generation växte jag upp med Stephen Kings romaner. Det var ju liksom da shit, framför allt i ett 80-tal som kastade sig yvigt mellan musikstilar, grällt mode och fantasifulla berättelser i bokform.

Som synnerligen medelålders, lätt grinig, konsument vill jag möjligen hävda att den gode King var som bäst i början av sin makalösa karriär. Romaner som Carrie, Cujo, Christine, The Shining, Salems Lot och framför allt den galet läskiga Djurkyrkogården…höll mig ofrivilligt vaken mången nätter! Kanske jag ändå tappade lite intresset för King´s världar då han likt ett löpande band började spotta ur sig berättelser till höger och vänster, och plötsligt inte tycktes ha några direkta gränser för sin fantasi längre? Jag hävdar ju med bestämdhet att när King verkligen går in för att berätta om de där ”vanliga” människorna i den ”vanliga” småstäderna…det är DÅ hans stora genialitet kommer till sin rätt. Kanske lite som här. I vissa stunder.

För staden Chester´s Mill är verkligen en sådan där liten everyday-town i det amerikanska landskapet. Komplett med symboliskt vattentorn som landmark och allt. Lite som att livet går sin gilla gång, som det gör mest hela tiden i småstäder där alla känner alla. Inga undantag här.

Det stora bryderiet kommer såklart då plötsligt en vacker morgon en enorm genomskinlig kupol liksom bara slår ned över staden och innesluter den helt! Till synes ogenomträngbar, och nu kan bara de stackars invånare som finns i staden förundrat och ganska oroliga se på och storögt undra vad som ska hända. Och varför i herrans namn detta knasiga ”fenomen” drabbat just deras lilla stad. Samtidigt som myndigheterna utanför kupolen kliar sig i skallarna och funderar finns det en och annan filur inne i stan som ganska snart ser sin chans att utnyttja situationen. För det är ju oftast så i King-historier…att sida vid sida med mystiska och kanske övernaturliga händelser, finns det alltid vanliga människor som på ett eller annat sätt förhåller sig till den rådande situationen. Och det är inte alltid av godo.

Som Big Jim Rennie (Dean Norris), bilhandlare och medlem i stadens fullmäktige. En gubbe med inte helt ren moral som ser chansen att på ett slipat sätt utnyttja situationen på bästa sätt för bästa sortens uppmärksamhet. Vad kan ortens ledande tidningskvinna Julia (Rachelle Lefevre) göra åt situationen? Och stadens sheriff Linda (Natalie Martinez)? Och vem är den mystiske (obligatoriske) främlingen Dale ”Barbie” Barbara (Mike Vogel) som verkar ha smugit i skogen på fel ställe och fel tidpunkt när kupolen slog ned? Precis som vanligt satsar serien ganska direkt på att etablera huvudcasten i diverse sidoberättelser. Huvudspåret är den mystiska kupolen, men de olika avsnitten tar naturligtvis i klassisk tv-serie-anda också små utflykter i invånarnas egna agendor och hemligheter. Inget nytt under solen (eller kupolen kanske?) där således.

Enligt uppgift har tv-produktionen stuvat om en del i berättelsen för att få den anpassad till det aktuella mediet, dock med herr King´s välsignelse och han står också med som executive producer till spektaklet. För lite spektakel är precis vad det blir ibland. Vid vissa tillfällen. Lika väl som man i en del avsnitt mycket bra lyckas fånga den utsatthet och oro för situationen som råder, lika tramsigt blir det ibland när manuset helt tycks glömma bort att det ändå är en dramaserie med mystiska oroväckande förtecken. Ibland blir det nästan lite ”ungdoms-tv” av det hela. Tänk lite ”Kitty och bröderna Hardy löser ett mysterium”. Stör ibland, och ibland kan man svälja det.

En del av seriens karaktärer ägnar sig tyvärr åt ganska banala och lite knäppa aktiviteter i tid och otid. Som stör det seriösa på något sätt. Vissa ologiska luckor går uppenbarligen inte att täta, eller också finns de där för att det är just en tv-serie som inte kan ställa samma krav på sina tittare som King kan göra på sina läsare? Det skulle ha varit intressant om King hade fått ansvara för manuset helt själv till serien. Nu blir det rätt mixat med högt och lågt. Första avsnittet, eller ”piloten” om man så vill, är regisserad av danske meriterade Niels Arden Oplev (Män som hatar kvinnor). Sedan har stafettpinnen tagits över av ett koppel andra episodregissörer. Första avsnittet känns också som det bästa i hela säsongen. Kan det vara Oplevs förtjänst som ”riktig” filmregissör? Eller beror det mest på att storyn är i sin linda just då?

Är serien skit? Nej, det tycker jag inte ändå. Den tillhör absolut inte någon av de vassare produktioner som rullar hos de stora tv-bolagen just nu…men den har…”nåt”. Något som ändå gör den till en lite halvintressant hybrid mellan lagom mystisk och fånig, och nog vill man veta både vartåt det ska barka och varför denna märkliga kupol finns. Säsong 1 kommer i 13 avsnitt där kupolen på ett eller annat sätt naturligtvis får fokus. Men det finns också som sagt utrymme för diverse märkliga och lite luriga agendor hos de instängda invånarna. En säsong 2 började rulla sommaren 2014 i USA, och möjligen kan man diskutera om en serie som den här verkligen ska göras i mer än 1 säsong. Men, nog kommer jag att sitta och glo där när nästa säsong finns tillgänglig.

Ni som redan läst Kings roman vet ju såklart vad som är att vänta i händelseutvecklingen i den lilla staden Chester´s Mill. Möjligen kan ni ha den mesta behållningen i att se hur storyn har justerats manusmässigt för att passa formatet. Själv har jag inte läst boken, men tycker att serien ändå har så pass mycket underhållningsvärde, trots sina tramsigare sidospår, att den är värd att ta sig en titt på. Extra plus också här till serie-boxens extramaterial som innehåller ganska mycket snack med Stephen King själv om dagens berättelse.

Absolut inget storverk i genren. Men ok som underhållning och relativt mystisk följetong.
Ni med principfasta och stora krav på logik och djup i berättelser gör troligen bäst i att undvika just denna utflykt i Kings märkliga värld.

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: True Romance, Den siste actionhjälten

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

• Fiffis Filmtajm
• filmitch
• Fripps Filmrevyer
• The Nerd Bird

Carrie (2013)

Och den där lite milda förvåningen fortsätter hos mig även under det nya årets inledning. Den där aningens uppgivna, inte förbannade, känslan av att jag inte riktigt kan se meningen med vissa rullar. Utan att de för den sakens skull är speciellt usla.

Åh vad jag trollbands av Stephen King´s roman en gång i tiden. Slukade den och kände de kalla rysningarna. Detta egentligen sorgliga drama om en alldeles vanlig (okej då.. kanske inte SÅ vanlig) tjej som bara vill vara som alla andra i skolan…gärna lite omtyckt och sedd. På ett bra sätt. Inte alldeles lätt dock, hemma väntar en helt waco morsa som för länge sedan förirrat sig för långt in i religionen för att det ska vara nyttigt.

Egentligen ett drama, en sorts tragisk mobbningshistoria som i sina mörkaste stunder säkerligen kastar ljus över vad som antagligen pågår i skolor runtom vår vackra värld hela tiden i verkligheten. King hade förstås den goda smaken att krydda det hela på sitt speciella sätt. Originalfilmen av en viss herr DePalma 1976 var faktiskt rätt lyckad och gjorde storyn rättvisa. Minns att den var både obehaglig och tragisk på samma gång. Och naturligtvis en produkt av sitt 70-tal vad gäller det visuella.

duktiga Moretz överarbetar en aning..

När nu den kvinnliga regissören Kimberley Peirce plockar upp bollen och sätter Chloë Grace Moretz i titelrollen har hon lite andra dollars och teknik att leka med. På gott och ont. Där effekterna må vara fräsigare nu är historien istället ganska tunn och vattnig. Det är inget nytt (gris)blod som rinner här kan man ju säga. Som att man lagt ett smörpapper över det gamla och hottat upp miljön med ett gäng smartphones.
Ah, Carrie är ju såklart en gammal fin klassiker..både som bok och originalfilm..och jag fattar verkligen inte grejen med att göra en precis nästan identisk version. Eller, det gör jag ju förstås. Anledningen stavas såklart dollars och en helt ny målgrupp som kanske inte har en aning om vem farbror Stephen King överhuvudtaget är.

Carrie blir en vaniljversion i moderna kläder. Moretz gör en helt ok huvudperson, mot slutet möjligen lite pajasvarning när hon tappar kontrollen. Att plocka in pålitliga Julianne Moore som hysteriskt morsa bidrar dock till att hålla värsta surbetyget borta.
Annars är det här en rejält intetsägande nyinspelning som inte fyller nån funktion i filmvärlden.

Sommarklubben: Stand by Me (1986)

Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.

Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!

In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.

Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.

Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!

Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.  

Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

Sommarklubben: The Mist (2007)

Ja här skulle man ju faktiskt kunna stanna upp och förlora sig i en lång lång utläggning om det till synes starka band som tycks råda mellan Frank Darabont och Stephen King. En tillfällighet eller ett sorts likformigt tänkande, som gör att Darabont på ett enastående sätt har lyckats visualisera varenda King-story han pillat med?

Här är inget undantag, och med rätt små medel (och för all del rätt fantasifullt ihopmeckade digitaleffekter) spelar han upp en synnerligen obehaglig men ack så spännande historia om vad som händer när en mystisk illavarslande dimma plötsligt sveper in i den lilla Staden (som så alltid i King-land är det en average-Joe-sömning småstad som råkar illa ut) och vår hjälte för dagen David  (Thomas Jane) tillsammans med sin son tar skydd i stadens supermarket. Tillsammans med en hoper andra förundrade har de nu parkettplatser när det gäller att beskåda det hemska som plötsligt tycks bebo den vita dimman och visar sig då och då.

Trots den yttre ramberättelsen är det naturligtvis en snillrik betraktelse om oss människor och vad som lockar fram det bästa respektive sämsta i oss. Eller kanske hur lätt vi påverkas av andra krafter i ögonblick av fara och rädsla. Efter en stund känns det snarare som hotet mer står att finna i grannen intill än vad som döljer sig ute i dimman.

Darabont har lyckats portionera ut den här berättelsen av King till en underhållande fullängdare där det för huvudpersonerna naturligtvis gäller att välja rätt läger innan filmens showdown tar vid. Trogna gluttare av The Walking Dead känner igen flera av skådisarna runt Thomas Jane´s figur. Det stör dock inte här och istället blir det både rysligt, tankeväckande och framför allt spännande. Även när man sett filmen förut! Några givna svar på situationens uppkomst finns inte, istället låter man oss ana att viss yttre påverkan från den intilliggande militärbasen kan spela in.

The Mist kombinerar skräcken för det okända och rädslan för vad människan är kapabel till i helt oväntade situationer. Säkerligen vad gamle King också hade i åtanke när han skrev storyn. Darabont står själv för filmens manus och satsar på en final som till och med författaren själv imponerades av så till den grad att han officiellt önskade att han själv kommit på det.
Dimmigt i sommarnatten! (vilket ju låter som något helt annat…)