Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Rocky IV, The Breakfast Club

 

1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Top Gun

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.

Flight (2012)

Är Denzel Washington en av de där ”stora” skådisarna i det moderna Hollywood? Kanske va? Titt som tätt dyker hans namn upp i rollistan, och efter 52 roller (enligt bibeln IMDb) har han säkert lyxen att sålla rätt friskt i urvalet som säkerligen dimper ned på hans bord. Ok, en del av hans rollval kanske kan diskuteras rent kvalitetsmässigt, men vad tusan..är man superstar så får man väl unna sig en skitfilm då och då..

Framför allt har Denzel, i mina ögon, gjort sig känd som en snubbe som liksom kan byta skepnad lite bara sådär. Som att han klarar av roller från alla fack. Good guy eller badass. Möjligen kan man ana en liten slentrian i hans rätt att agera på äldre dar. Både han och vi som tittare kanske vet att gubben klarar av att leverera, och då är det kanske lätt hänt att agera lite på rutin och halvfart.

Här har regissören Robert Zemeckis nu kallat in vår leading man att gestalta piloten Whip Whitaker, en man som sedan länge uppenbarligen glömt både moral, hälsa och ansvar i sitt yrke. Whip´s tanke med en bra start på dagen är att grunda med ett par rejäla stänkare och ett par linor kokain. Med ens blir hans slitna kropp rask och spänd som en fjäder. Synd bara att han valde fel dag för att spaka ett välfyllt passagerarplan. En otäck flygkrasch senare, där Whip mirakulöst räddat typ 96 av drygt 100 passagerare undan döden genom att flyga planet upp och ned under några minuter innan det slår i marken, är han talk of the town. Den illa sargade hjälten som gjorde underverk. Mindre smickrande blir det när det står att klart Whip gjort allt detta under droger och alkohols påverkan och är en tvättäkta missbrukare.

Alla som väntat sig någon slags flygfilm med stinna sekvenser blir naturligtvis besvikna här (även om flygkraschen är visuellt topnotch), för istället blir det en Denzel Washington som i det längsta förnekar sitt missbruk och den figur han blivit. Kontakten med sonen och ex-frun är minst sagt ansträngd och den enda vän han tycks ha är den nästan löjligt jovialiske langaren Harlin (John Goodman i lagom påfrestande roll). Inte ens mötet med en ung missbrukarkvinna på sjukhuset, Nicole (Kelly Reilly), tycks kunna få honom att söka hjälp. Utredningen om bakgrunden till olyckan fortgår och Whip känner hur sanningen kommer allt närmare offentlighetens ljus.

eftertankens kranka blekhet…?

Jaha.
Det är stabilt, det är snyggt och välspelat och det är dramatiskt. En mans karriär möjligen på väg ned i en mörk källare. Besvärliga omständigheter. Vem om någon kan gestalta denne strulputte om inte Washington? Jag litar på honom, jag vet att han fixar det, Och det gör han ju. Så bra att han är uppe för att kamma hem en tredje Oscar för bästa huvudroll 2012, att kanske lägga till de två han har. Grejen är bara att trots att jag njuter av Washingtons stabila skådespel, som inbegriper både nerver i dallring och fyllesnack, så berör han mig inte så speciellt mycket. Klart det är galet tragiskt synd om mannen jag tittar på, men hans öde är liksom inte dolt i oklart dunkel. Manuset följer den av Hollywood rätt stramt uppsatta mallen för hur en ”missbrukarfilm” ska hanteras.

Flight känns helt klart som Zemeckis allvarligaste film som regissör. Den är stabilt tillverkad och Washington känns naturligtvis som helt rätt man att gestalta vår olycksalige pilot. Visst bjuder han på känslor och återhållen frustration, men sådär superengagerande blir det aldrig. Ett drama från drömfabrikens A-formulär. En bra film helt klart, men utan större överraskningar.

Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.

 

Sommarklubben: Cast Away (2000)

Jag kan inte riktigt förklara det, men den här filmen gör alltid något med mig. Triggar igång något i kroppen. Får mig att fullständigt slukas av den in till sista filmrutan.

En gång varje sommar brukar den avnjutas. Kanske är det fascinationen av det udda äventyret. Den bisarra lockelsen i att hamna i en sådan prekär och galen situation. Eller att det inte är så jävla underbart som omgivningen ytligt till en början visar upp. Kanske bottnar det i att jag alltid haft en fling för Söderhavet. Who knows?

Hur som helst är det en direkt underhållande och nästan tragisk (för att inte säga understundom komisk) historia om tidsslaven och koordinatorn Chuck Noland (Tom Hanks) som verkar följa arbetsgivaren FedEx´devis ”we live and die by the clock!” Bara en sån sak att lämna sin käresta Kelly (Helen Hunt) mitt under självaste julfirandet för att bege sig medelst flygplan till okänd del av världen där ännu en uppstyrning av verksamheten väntar. Det sista Chuck vrålar i motorernas dån är; ”-jag kommer snart tillbaka!”

En makalöst snyggt filmad flygkrasch senare är Chuck ende överlevande och spolas iland på en sådan där typisk kurrekurredutt-ö i Stilla Havet och nu väntar tuffa tider minsann. Isolering och hopplöshet men också en överlevnadsinstinkt som kräver uppfinningsrikedom och tålamod….och lite svart humor.

Tom Hanks gör förstås ett jättejobb med att dra runt huvuddelen av filmen på sina alldeles egna axlar. Robert Zemeckis bakom kameran lyckas fånga den vackra, men ack så påtvingade, isoleringen i bästa dramastil. Filmen slår alltid an en sträng av sorgsenhet mixad med äventyrslusta hos mig. Nog för att Chuck har det svårt på sin skitö, men frågan är om inte slutet på filmen är än svårare i hans sinne och hjärta. Och hos oss som tittar på. Min enda invändning är möjligen att filmens manus mitt i handlingen gör det väldigt lätt för sig genom att göra ett rejält vansinneshopp i tidsaspekten. Å andra sidan kan man väl leva med det också.

Cast Away känns som en allvarsam och känslofull skröna. Ett påtvingat äventyr med tragiska förtecken. Trots detta också en spännande historia där Hanks får gott om utrymme att briljera med sitt skådespelarregister.Visst kan man se den som enbart ett äventyrsdrama, men nog förtjänar den lite mer än så av våra sinnen…? Söderhavsbrus i sommarnatten.

Bonus: Den som vill se var hela härligheten faktiskt spelades in knappar med fördel in koordinaterna -17.609277,177.0397  på Google Earth. Se där ja!

Polarexpressen (2004)

Man ska aldrig tvivla på julens kraft. Eller tomtens existens.
Något som dagens besök i julfilmsträsket mer än väl befäster. För visst är det ju så, att merparten av alla julfilmer som ser dagens ljus tycks handla om godheten i människan och att aldrig tvivla på det sagoskimrande ljuset som julens högtid för med sig, och eftersom nu nästan alla julfilmer kommer från jänkarland så är förstås budskapet extra sliskigt och hårdhamrande in i vårt sinne.

Dagens titt är möjligen alldeles för modern för att kallas klassiker, om den ens förtjänar det epitet. Troligen inte. Trots att det från början bygger på en (antar jag) känd barnbok. Det är ännu ett samarbete signerat Robert Zemeckis och Tom Hanks och den här gången är det full fart i digitalanimationens värld med tillhörande bjällror och framkallad julkänsla!

Vår unge huvudperson benämns just bara Hero Boy och har väldiga problem på julaftonsnatten. Han börjar starkt betvivla det här med Tomten och julklapparna och hela fadderullan, och inte blir det bättre av att mamma och pappa tisslar och tasslar och stärker hans teorier om att det här med julen nog bara är ett påhitt av föräldrar och varuhusen.

Detta går ju naturligtvis inte an hos de stora krafterna i universum som genast skickar ett stort tåg rakt in på sömniga villagatan, Polarexpressen, för nu är det dags att grabben blir övertygad. Ombordstigning på tåget där en hoper andra kids redan väntar. En rent kufisk konduktör (misstänkt lik Tom Hanks både till utseende och röst) upplyser om att slutstationen heter Nordpolen och nattens mål är att varenda ungjäkel på tåget ska ha julfeeling när det är dags att åka hem! Så det så.

Hanks knäcker extra i digitalvärlden!

Filmens story är av det mer löjligt enkla slaget och känns egentligen otroligt innehållslös om man börjar kika under ytan. Det är naturligtvis samma gamla klyschor och moraliska pekpinnar som serveras i dessa jultider, om än med både lite lagom rolig humor och vissa actioninslag. För något måste ju serveras mig som tittare i väntan på att Nordpolen ska skönjas vid horisonten, och just därför bjuds det både på sång, galen dans, mystiska fripassagerare, action med själva tåget som både lyckas spåra ur och ta sig igenom värsta berg- och dalbanevarianten till resväg.

Om nu historien knappast kan kallas intressant så är det mot tekniken och utförandet man får luta sig. Zemeckis ser naturligtvis till att upplevelsen blir snygg mest hela vägen, och Hanks ande och fysiska närvaro ligger stadigt hos vår vän konduktören som ju längre resan fortgår blir en riktig mysfarbror. Väl framme på Nordpolen blir det förstås mer action och en uppvisning i snyggt filmtillverkande medelst digital capture-tekniken. Tomten dyker upp, vår hjältegrabb blir en beliver, bjällrorna skallrar utav bara helsike, den asjobbige och lillgamle grannungen blir till slut både tyst och timid, nissarna rockar på riktigt ordentligt till julsvänget och är man snabb hinner man också se Aerosmith-Steven Tyler modell digital smånisse! Vilken bonus!

Polarexpressen är en stunds tidsfördriv med snyggt utförande och rejält mycket yta. Zemeckis väljer den lätta vägen och öser på med obligatorisk julsmet i både dialog, känsla och musik. Hanks-figuren framstår som riktigt trivsam och det är framför allt i detaljerna runt hans figur dagens teknikuppsvisning bländar riktigt gnistrande. Har ändå en naturlig plats i julfilmsträsket bland de andra alstren. Fartigt och snyggt men aningens opersonligt.