Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: True Romance, Den siste actionhjälten

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

After Earth (2013)

Det KAN inte vara M. Night Shyamalan´s fel. Det FÅR inte vara Shyamalan´s fel. Jag vill ju så gärna att snubben ska få en hit igen.

Men det är sannerligen märkligt. Från att ha levererat sådana snitsiga pärlor som twistade Sjätte Sinnet, obehagliga Signs och gravt underskattade The Village, har det liksom bara gått rakt åt skogen för denne tjomme. Varför? Och varför i h-e väljer han att teama upp sig med en Will Smith som på äldre dar verkar ha drabbats av totalhybris och försöker grunda företaget FilmFamiljen AB i Hollywood!!?

Alltså, nånstans finns det ju ändå en sorts förutsättning här i denna märkliga historia…; en sedan länge övergiven jord, evolutionen som tagit sin egen väg, en oväntad kraschlandning. Det kunde ha blivit något av det. Faktiskt. Och Shyamalan har en blick för vissa grejer, det hävdar jag fortfarande. Vissa scenlösningar är snygga och tekniskt top notch (ok, andra inte…). Men precis allt faller dessvärre blytungt med Jaden Smith i frontlinjen som filmens bärande faktor. Noll karisma, noll pondus och till synes noll talang. Och så Will Smith själv som trodde han var skitsmart att ta birollen, sitta i ett rymdskeppsvrak och leka James Earl Jones med rösten. Herregud. Vad har hänt med karln!? Elaka (sanna?) rykten säger också att Shyamalan bara fick bestämma hur kameror och tekniken skulle sättas i scenerna, personregin till grabben Smith tog farsan hand om själv. Och det märks. Maken till familjetrams och floskler har väl sällan skådats på länge.

Far och son kraschar således på den mänskoöde jordbollen i en svår framtid. Far är sårad och sonen måste ge sig ut på hajk för att hitta en nödsändare i den delen av rymdskeppet som kraschade på annan plats. Precis samma del som också innehöll ett cgi-skapat rymdmonster som nu är på rymmen på den nygamla planeten. Joråsåatt. Nu ska veke sonen också passa på att bli en man för att duga i bistra pappas ögon. Häpp.

Det är illa. Tråkigt illa. Storyn blir blahablaha där man ständigt irriterar sig på Jaden för att han känns så fel, på Will för att han tror sig vara större än de flesta i den här soppan och så skamlöst sätter grabben i fokus. Kunde ingen ha klivit fram till familjen Smiths trailer on location och sagt att ”sorry grabben, du håller inte måttet…!”?? Nähä, skulle inte tro det. Smith är just alldeles för stor maktfaktor i filmfabriken för att man uppenbarligen ska våga utmana.

Junior önskade plötsligt att pappa inte bestämde så mycket

Och så regissören själv då. I så stort behov av framgång att han hoppar på vad som helst? Ja kanske. Tyvärr ännu en dikeskörning, och det blir såklart Shyamalan som fått bära hundhuvudet. Smith behåller sin status på A-listan och lär inte sakna anbud i framtiden. Jag vill inte att Shyamalan (jvligt långt namn att skriva det där!) ska förpassas ned i träsket där ingen har roligt längre. Kom igen nu Night! Hitta nåt bra att lägga fokus på, jag tror på dig fortfarande. Och Will förihelvete: var är gamängen från Hancock, MIB eller Wild Wild West!!!?

After Earth hade någon procents förutsättning att faktiskt kunna bli nåt.
Det försvann i samma sekund som klanen Smith bestämde sig för att göra projektet till sin egen lilla familjesammankomst. Apskit är vad det blev av det.

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Men in Black 3 (2012)

Jag ska ärligt erkänna att jag kände viss oro inför den här rullen.
Den här ytterligare uppföljaren på samma koncept. Naturligtvis var originalet hur kul som helst (jorå), och bjöd på riktigt skojfrisk humor och diverse filmnördiga passningar. Att sedan Will Smith och Tommy Lee Jones passade varandra så perfekt var ju rena bonusen.

Lika bra som de var där då, lika trötta kändes de dessvärre i uppföljaren…och i ärlighetens namn kändes hela den produktionen lite trött och pliktskyldigt tillverkad. Det är sannerligen ett udda fenomen detta med uppföljare. Originalfilmer som kan vara supersucéer gör ju ofta att man vill ha mer av samma vara, så där har väl uppföljarna på något sätt sitt existensberättigande dårå. Problemet kan dock vara, och är ofta, att när uppföljaren kommer har hajpen redan klingat av. Det som var oohhh och ahhh ett visst år blir snabbt jaha och been there done that…

För egen del kan jag till exempel ta Jurassic Park som ett påtagligt exempel på detta. Vid första filmen höll jag på att ramla ur biofåtöljen av hänförelse första gången dinosarna visade upp sig, sedan var det liksom bara en fortsatt resa igenom hela filmen med apsnygga visuella fröjdigheter i samklang med en engagerande historia. När uppföljaren så givetvis dök upp var jag inte alls lika begeistrad, visst var det fortfarande lite småspännande och snyggt gjort…men inte flabbergasting alls. Och del tre..tja det fanns liksom aldrig någon chans för den att närma sig Spielbergs original.

Nu säger jag inte alls att det inte ska få finnas uppföljare…och uppföljare på uppföljaren…MEN det finns otroligt stora risker med sådana filmer, och de som blivit verkligt lyckade uppföljare kan i min värld räknas på fingrarna..typ.

Ok, efter denna oändligt långa utläggning om detta fenomen tillbaka så till dagens film. Det har alltså gått ett par år och agenterna J och K gnetar på för att hålla koll på alla dessa aliens som finns runtomkring oss. Nog ser de lite slitna och likgiltiga ut, våra kostymnissar i svart. Kanske till och med lite trötta på jobbet. Nå, det ändras snabbt när bisarre rymdskurken Boris the Animal (Jemaine Clement) rymmer från ett välbevakat rymdisfängelse på månen. Boris har ett alldeles speciellt horn i sidan till gamle K och har nu bestämt sig för att ta livet av honom på ett snillrikt sätt genom att resa bakåt i tiden och döda K som ung och på så sätt ändra hela tidslinjen fram till nu.

Sådant görs naturligtvis inte ostraffat och när sakernas tillstånd börjar krångla är det upp till J att också ta sig tillbaka i tiden till slutet av 60-talet närmare bestämt, för att ställa allt tillrätta. Inte nog med att han hamnar i en helt annorlunda tid vad gäller stil, musik och den allmänna attityden..han måste också tampas med sin kollega K i yngre version! Goda råd är som bekant alltid dyra och nu måste de två tillsammans stoppa ondskefulle Boris med alla till buds stående medel.

Om jag nu var lite orolig i filmens början att det skulle bli ännu en rätt vattnig och utsmetad djupdykning i MIB-universumet, behövde jag inte oroa mig så speciellt länge. Faktiskt. Dagens installation visar istället upp en friskhet och fräschhet som inte skådats sedan just originalet. Det är som att historien om MIB bara har mått bra av att få ligga lite i dvala, nu blir det plötsligt lite småkul igen med gnabbet mellan J och K, underhållande att se alla de galna former en alien kan komma i…och framför allt kul att se vad snygga effekter kan göra ihop med ett manus som inte bara satsar på actionsekvenser utan också blir lite smålurigt och framförallt engagerande igen.

udda form, men samma dynamiska duo

Will Smith är naturligtvis fortfarande filmens stora star, Tompa LJ nöjer sig med en rätt påtaglig andrafiol och försvinner ur bild rätt mycket av speltiden. Istället är det Josh Brolin som mycket förtjänstfullt och roligt blir en yngre version av K, och detta på ett nästan makabert skrämmande bra sätt! Det är tusan som en yngre version av TLJ både vad gäller rösten och sättet att agera. En stor del av filmens vitalitet kan nog tillskrivas att man satsar på just greppet med en yngre K, den nödvändiga förändringen för att bli lite olik sina föregångare.

Men in Black 3 blir således piggt underhållande tack vare en historia som tar ett språng bakåt i tiden och skojar lite med både rymdandan och stilen i slutet på 60-talet. Finurliga kringelkrokar ser till att våra agenter från MIB-byrån också figurerar i lite alla möjliga sammanhang från denna tidsperiod och regissör Sonnenfeld står åter vid rodret och ser stabilt till att min oro i början var onödig energi att ödsla. Och som extra bonus blir det till och med  lite känslosamt avslöjande av hemligheter i slutet.
Men nu känns det nog som det räcker med MIB va…? Trots allt.

Tommy och Will räddar jorden x2!

Som av en ren tillfällighet (vilket framstår som en rätt lustig läglig tillfällighet just i dessa dagar med nr 3 inrullandes på biograferna) så hittade jag originalfilmen drällandes hemma i en hylla där den absolut inte skulle vara. Efter lite tummande på omslaget och hummande i tanken kändes det plötsligt rätt logiskt att göra en spontanåtertitt. Och av bara farten rotades uppföljaren fram också från sin plats (och den låg där den förväntades).
Varför inte lite back-to-back-gloende att inleda en helg med?

Men in Black (1997)

Första rullen segar inte i onödan. Snabbt intro och strax förstår vi vad det är strame och surmulne agent K håller på med. Snygg svid och coola brillor kommer liksom med jobbet, och sämre kan man ju se ut. Det är helt otroligt egentligen vad cool Tommy Lee Jones ser ut här i rollen som K. Som om han äger varenda scen han dyker upp i.

En ny partner behövs till K och snart är spjuvern J i form av Will Smith värvad. Förutom förväntade manuspassager tillåts ändå Tommy Lee och Williegrabben att spruta ur sig sköna oneliners och lagom mycket gnabbande med varandra. Barry Sonnenfeld bakom kameran har vett nog att låta boysen hållas och resultatet är njutbart skönt i avdelningen gammal/ung partner.

awesome dudes!

Historien då? Tja, men den passar väl in lite lagom töntkul sådär. Inte så noga egentligen, då dråpligheterna i kombo med kuliga effekter står för det bästa att minnas från det här äventyret. En synnerligen slemmig alien kommer till jorden på jakt. Nästan som Rovdjuret…eh..eller inte.
Och hörni, mer credit än han kanske inte fått bör också gå till Vincent D´Onofrio som Edgar the Bug. Roligare minspel och kroppsrörelser var det väl länge sedan man såg i actionkomedi.

Filmens svagare kort heter dessvärre Linda Fiorentino. Jag skriver dessvärre, inte för att jag inte gillar henne, men hon utnyttjas alldeles för lite i filmen och känns väl i ärlighetens namn som en ansträngd inskrivning i manuset för att Will Smith ska få flörta lite. Lite synd är det ju allt eftersom Fiorentino är aktris med klass, med en av de mest spännande röster jag hört på en kvinnlig skådis. Om ingen tror mig så är det bara att kolla in The Last Seduction från the good old 90-talet….

Så, MIB är fortfarande pang på med serietidningsaction, roliga aliens och lite publikfriande humor där banne mig Tommy L J driver en aning med sin egen person. Nog känns det lite så iaf. Lyckad som popcornsrulle med bra driv och lätt att tycka om!

Men in Black II (2002)

Att det också skulle komma en uppföljare efter den både ekonomiska och publika framgången var väl en lågoddsare i klass med att tex Cypern ger sin mellotolva till Grekland. Alltid and forever.

Dessvärre borde nog någon höjt ett varnande finger, hand eller en kaffekopp om att det i så fall krävdes lite mer sting i manuset än det som nu trollades fram. Men säg det till tunga filmproducenter som ser dollartecken rassla till ännu en gång…

Problem, som att hur få tillbaka Tommy L J i handlingen (ja kanske en spoiler nurå, men finns det ärligt någon som inte sett första MIB!?!) löstes kvickt…och ok då….ganska roande.

Resten av storyn är dock inte lika fyndig och känns som en stor upprepning av första filmen. En ny slemalien dyker upp på jorden med ett habegär som bara grabbsen i svart kan stoppa. Naturligtvis vet inte de heller till en början vad det hela handlar om. Samma krut i effekterna dock, snygga och visuellt gångbara. Synd bara att känslan här är att just effekterna sitter i förarsätet och samspelet mellan Will Smith och Tommy Lee Jones plötsligt inte är lika vital som i förra filmen. Direkt svagt blir det när vissa karaktärer liksom bara försvinner ut ur handlingen utan någon som helst förvarning eller förklaring.

rejält snyggare än Edgar the Bug!

Som bad guy den här gången, eller bad girl snarare, fungerar Lara Flynn Boyle. Och henne har man ju inte sett på år och dag sedan dess. Här är hon lagom sexig som skurkalien i bystigt utförande som mest går  runt och väser okvädningsord. Bra mycket blekare än Edgar the Bug i förra filmen dock.

Lite ansträngd tvist på historien, och det sedvanliga snokande på nätet ger också vid handen att slutet fick skrivas om ordentligt då tanken var att World Trade Center skulle spela en central roll i den stora finalen men det satte ju dessvärre andra ondskefulla krafter stopp för. Filmbossarna insåg naturligtvis det opassande i det hela och därför dras filmen inte bara med ett ganska anmärkningsvärt antiklimax, utan också en bra mycket kortare speltid än vad som var meningen.

MIB II gör väl vad den ska som uppföljare. Ett återbesök i den galna vardagen för dessa snubbar i svarta kostymer. Will Smith levererar sina skämt och Tommy Lee Jones är the goto-guy när det hettar till. Smidig, enkel och trygg i utförandet, men också lite tråkig efter ett tag.
Som vanligt ställer man sig en stilla undran; det hade nog räckt med en film….?

Jaha ja, återstår nu att se om den sprillans färska tredje delen kan snäppa upp historien en aning. Ber att få återkomma i ärendet vad det lider.

Enemy of the State (1998)

Det är väl inte mer än rättvist att vi slänger in en Scott/Hackman-rulle också i veckans botanisering. Jag menar, nu när Denzel fick en egen i början av veckan. Tur då att återtittssäcken är generös nog att erbjuda detta alster som i mångt och mycket går i samma anda som övriga Tony Scott-filmer.

Ämnet för dagen är övervakning, främst den elektroniska som om man ska tro filmens möjliga budskap finns runt om oss hela tiden. I synnerhet medelst satelliter. Dagens huvudperson är dock inte buttre Gene utan en 90-talsung Will Smith som kör på i den bekanta BigWillieStyle-stilen. Här som advokat som hamnar i besvärligheter när han av en slump kommer i besittning av ytterst komprometterande digitala bevis mot en synnerligen skumraskig chef på självaste spionövervakningsorganet NSA. Småpåvechefen och hans gorillor gör naturligtvis allt för att komma över det känsliga beviset och drar sig inte för att använda elektroniska knep och tricks i sin krigföring. Tur då att Will Smith är Will Smith och bestämmer sig för att ge skurksen en match..

Inget nytt under filmmakare Tony S sol. Han vet precis hur att använda klippning, tempo och snabba händelseförlopp. Storyn gnuggar på och man behöver inte oroa sig för att det ska bli saggigt eller tuggummi av det hela. Vilket det sällan blir i den gode kocken Tony´s filmer. Manusen må vara endimensionella och perfekt slipade i Hollywoodstil, men mannen vet hur att tillverka underhållning rent visuellt. Återigen uppbackad av herr Jerry Bruckheimers pengar kan det knappast köras i diket pga knapphändiga resurser. Man kanske kan säga om bröderna Scott att Ridley står ofta för innehållsrika och matiga berättelser medan Tony är vass på utförandet och det ögat skådar…? Eller?

Big Willie Style!

Här fullbordas inte underhållningen fullt ut förrän herr Hackman gör entré i lagom butter stil, och blir tungan på vågen i Smiths kamp mot the bad guys. Hackman kommer in och styr upp i sedvanlig stil och även om det möjligen känns att han går lite på sparlåga räcker det långt. Saker att gilla med den här filmen i synnerhet är att Scott närmast kärleksfullt låter en liten bit av filmen bli till hyllning av Hackmans insats i 70-talsklassikern Avlyssningen. Annat att glädja sig åt är att Jon Voight återigen demonstrerar sin färdighet i att spela ärkesvin på bästa underhållande sätt. Karln är filmen igenom i behov av en stor fet smäll, och får naturligtvis vad han tål mot slutet.

Annars känns just slutet på dagens film som den svagaste länken, och känns som en billig variant av final där handlingen fram till just slutet varit rätt rappt och ganska så smart. Men, man kan väl inte få allt i en Hollywoodfilm som ändå ska uppfylla de flesta mallarna som används.

Enemy of the State fyller väl kravet på en rapp och väl berättad actionthriller. Tony Scott cementerar ännu mer sin skicklighet i att berätta med snygga färger, med knivskarp stil och får ytligheter att verka gjutna i betong. Här har man inte (heller) tråkigt.

I Am Legend (2007)

Dagens filmbetraktelse tar avstamp i en läsupplevelse.
Efter att ha ägnat ett par dagar i december åt att läsa Richard Matheson´s utsökta olycksbådande framtidsskröna I am Legend från 1954 (med den i Sverige något snurriga titeln Varulvarnas Natt), blev en av årets första filmer en återtitt av just den moderna versionen av romanen.

Mathesons litterära förlaga är en utsökt uppvisning i en ensam mans irrfärder i sitt mentala tillstånd i en kaosfylld framtid. Ramstoryn i boken är både sakligt och känslosamt beskriven, och med en särdeles dyster handling som inte direkt livar upp sinnet. Men strävt underhållande dock.

Francis Lawrence´s hypermoderna filmversion (nummer tre i ordningen) har rätt lite att göra med bokens filosofiska tankar, även om Will Smith lyckas med konststycket att vara den fokala underhållningen nästan hela filmen igenom. Mathesons grundstory används dock helt ok här, och viruset som tycks slå ut hela jordens befolkning andas samma skräck vilket årtionde det än använts i.

Jag gillar att första delen av filmen är en sorts olycksbådande väntan på något obehagligt. För just obehagligt blir det ju längre man får följa med på Robert Neville´s (Smith) vardag som verkar bestå av ett ändlöst genomsökande av ett toktomt New York, kombinerat med hans fruktlösa försök att finna ett botmedel på det hysteriska virus som orsakat hela katastrofen, immun forskare som han naturligtvis (hrm..) är.

Filmens största förtjänster ligger inte helt oväntat i det visuella, och Lawrence har  fångat det ödsliga New York rätt bra, som ett skrämmande skelett av en försvunnen era där tiden tycks ha stannat. Kontrasten är effektfull och det är inte helt omöjligt att sätta sig in i Nevilles smått desperata kamp för att uppbringa något sorts mod i den uppenbart tröstlösa tillvaron. Dagarna må vara ensamma och händelselösa, men nätterna är desto värre med bindgalna varelser på gatorna som är en sorglig påminnelse om det människosläkte som en gång funnits, nu förvandlade av sjukdomen till synnerligen blodtörstiga och rasande agressiva individer.

dystra utsikter även i denna version...

Smith är ju de stora filmernas man, och det vore väl löjligt att påstå att den här filmen inte skulle lira i Hollywoods popcornklass, men nog får han då och då visa att han faktiskt kan förvalta en tyngre och lite mer pondusstinn figur..fast med ett inre mörker. Nu är det här ju dock en actionrulle till syvende och sist och därför dras inte Nevilles många kamper med sitt dystra sinne i någon längre långbänk..även om ett par strategiskt instoppade flashbacks får symbolisera tiden före katastrofen.

Naturligtvis stannar inte filmen heller vid Mathesons originalfilosifiska existensfunderingar utan brassar på med beskärd del av effektaction. Det funkar, men känns också irriterande sämre utfört när det kommer till cgi-tekniken och de objudna gästerna. Dataspelskänslan ligger som ett anmärkningsvärt skimmer över just de scenerna och drar helt klart ned betyget en aning.

Det Lawrence sätter i filmens stämning och miljö tappar han i lite i actiondelen med kampen mellan Neville och de otrevliga besökarna så att säga.

I Am Legend är annars snyggt gjord, lyckas till största delen med sin olycksbådande stämning och bjuder på en Will Smith som agerar stabilt i kvartetet. Någonstans önskar man möjligen att filmmakarna hade vågat sig på att filma Mathesons bok rakt upp och ned. Det tror jag hade blivit kalasbra.
Nu blir det godkänt med rutinerat Hollywoodsignum.

Wild Wild West (1999)

Att göra långfilmer av gamla tv-serier är risky business. Inte alltid det blir som tänkt. Eller faller publiken i smaken. Trots miljoner dollars i ryggen och ett tungt startfält i rollistan.

Här ett exempel på en film som fått sin beskärda del av spott och spä och pekpinnar om att det minsann inte bara är att klämma ur sig en galen historia hur som helst. Regissören Barry Sonnenfeld trodde möjligen, efter succén med Men in Black, att det var en lätt match att svänga till det lite framför kameran bara Will Smith stod där och levererade. Big mistake enligt den samlade expertisen som sågade denna historia längs cowboystövlarna. Själv var jag inte jätteimponerad första gången jag såg den, men inte jättebesviken heller, och detta omtag förändrade inte på något sätt den åsikten.

Agenterna West (Smith) och Gordon (Kevin Kline) tvingas jobba ihop i 1800-talets USA  för att försöka stoppa ett förestående attentat mot den amerikanske presidenten Grant. Galna ledtrådar, händelser och ren komik leder spåren mot den besynnerlige och helgalne Dr. Arliss Loveless (Kenneth Branagh modell överspel) som plågar våra hjältar med diverse elaka uppfinningar och tricks. Allt alltså mot en westernbakgrund, där mer eller mindre hejdlösa innovationer och tekniska hjälpmedel paraderar förbi i parti och minut.

Naturligtvis förlorar sig filmen i för mycket snygg uppvisning av effekter och manuset blir lidande där Smith och Kline gör sitt bästa för att matcha varandra, och tävlar i dessutom om att förföra filmens kvinnliga stjärna Salma Hayek efter bästa förmåga.

Kanske litade man för mycket på stjärnornas dragkraft. Eller på att effektavdelningen skulle ta fram sina bästa prylar. För visst är det besvärande tunt bakom fasaden. Trots det kan jag dock inte dissa filmen rakt av. Smiths påklistrade humor och Kline´s forcerade smartness i kombo med lite hederlig matinéaction får filmen att, inte på något sätt lysa, men i alla fall vara lite dumrolig och sämre HAR man banne mig sett.

Som nyinspelning av en gammal kultförklarad tv-serie har den självklart inget att hämta, kanske man borde ha tänkt till både en och två gånger innan projektet startade, men som hiskelig komedi passar den märkligt nog in i sammanhanget. Någon större global succé blev det minst sagt inte och Will Smith lär ha uttalat sig om att han ångrar att han tackade ja till den här rollen.

Wild Wild West är galet over-the-top och så hiskeligt påfläskad med effekter, vitsig dialog och snubbelhumor att man inte på något sätt kan ta den på allvar. Som hjärnbefriad underhållning passar den dock perfekt en avmätt helg när kraven på intelligens får stå tillbaka.
Fast titellåten är bra.

”Gordon, when you tell this story to your grandkids, you be sure to leave this part out.”
”Don’t worry.”

Hancock (2008)

Redan när jag såg den här filmen första gången slogs jag av en tudelad känsla, och banne mig om inte samma känsla återkommer nu när jag ser om den ett par år senare. Historien om John Hancock (Will Smith) , superhjälten som inte beter sig som superhjältar ska. Han dricker, tycker medmänniskorna är idioter och när han någon gång får för sig att stoppa brottslighet eller en olycka lyckas han ställa till med materiella skador för miljontals dollar. Efter sitt senaste tilltag har nu staden Los Angeles tröttnat på honom och ber honom mer eller mindre fara åt helvete. När han av en händelse stöter på den misslyckade pr-konsulten Ray (Jason Bateman) och hans fru Mary (Charlize Theron) ändras dock förutsättningarna en aning och Hancocks mer mänskliga sidor lockas fram av den naive men driftige Ray. Dessutom är det något med Mary som fångar Hancocks nyfikenhet och gör att han inte kan slita sig från familjen.

Filmen börjar i god stil som en skön sarkastisk skröna över hur superhjältar INTE ska bete sig, och det är i dessa ögonblick filmen fungerar alldeles förträffligt. En liten känga till alla städade historier om hjältar som alltid gör det rätta. Hancock får istället tillfälle att visa upp alla dåliga sidor som kan tänkas förekomma hos en man med ovanliga krafter,och jag som tittare har oerhört roligt åt detta. Problemet dyker upp när filmen plötsligt ska anta en liten seriösare ton och allvaret smyger sig in i berättelsen, som redan från början är aningen tunn. Nu ska en diger backstory avslöjas och det känns lite som lekfullheten och satiren går förlorad.
Problemet är att filmen inte tycks veta vilken fot den vill stå på, skamlös underhållning eller seriösa livsfunderingar?
Själv hade jag föredragit om man fokuserat mer på det satiriska och låtit manus virvla iväg i samma goda stil som inledningen.

Hancock fungerar dock som helhet och effekterna är snygga och riktigt trevliga att se på, speciellt när Hancock ställer till med materiella skador till höger och vänster. Det känns också som att det är Will Smith som gör Hancock till en underhållande film, det är hans karisma och stil som bär upp figuren. Jason Bateman och Charlize Theron förpassas till bakgrunden även om de bidrar till historiens utveckling, men på högst ytliga grunder. I sina sämsta stunder känns filmen lite rumphuggen och förbihastad med ett koppel snygga effekter inkastade. I sina bästa stunder är det en skön, ytlig, skröna om lite civil moralolydnad.
I det här fallet hade jag föredragit lite mer av det sista.

Betyget: 2/5