Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: True Romance, Den siste actionhjälten

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

• Fiffis Filmtajm
• filmitch
• Fripps Filmrevyer
• The Nerd Bird

Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

Mission to Mars (2000)

Ibland är det verkligen tillfälligheter som styr riktningen på filmtittandet och vilken väg det ska ta just för stunden. Det kan vara humörets spontana impuls, en nyfikenhets otåliga längtan eller bara en liten oväntad detalj.

Precis som med dagens objekt. Det började egentligen som en liten kommentarsutväxkling borta hos filmitch angående regissören Brian De Palma. Och om vilka filmer man  möjligen höll högt av denne regissör. Bland de som jag stolpade upp fanns då detta sci-fi-drama, som jag alltså enligt egen utsago påstod att De Palma ändå lyckats med. Just dessa tankegångar födde då, helt naturligt i en filmnördhjärna, en plötsligt längtan efter att se om denna rulle vilken jag inte skådat på säkert minst 7 år. Bort till samlingshyllan och i med rullen!

Det handlar alltså om framtiden och mer specifikt planeten Mars. Denna ständigt lockande röda himlakropp med sina eventuella hemligheter. Och som av en tillfällighet just när detta skrivs i augusti 2012 så har precis en liten farkost landat på Mars i verkligheten! Det kan man ju kalla en slump som nästan ser ut som en tanke!

Nåväl, i filmen sticker den första Mars-expeditionen iväg, når fram och börjar sina förutbestämda undersökningar. Ganska snart, för att inte säga nästan direkt, går allt käpprätt åt skogen och en mystisk…kraft….verkar sabba hela upplägget. På jorden fattar man snabbt att något är lurt när inga livstecken hörs och en räddningsexpedition trollas fram under lednig av stabile Tim Robbins, som dessutom kan räkna in Gary Sinise, Connie Nielsen och Jerry O´Connell i astronautligan. Naturligtvis handlar det också om känslor då allas bästis Don Cheadle är en av de saknade. Takeoff mot Mars igen således!

Som sagt, jag har alltid tyckt att De Palma haft snygg koll på sin film och drivet. Och visst är det snyggt under första timmen. Synd att påstå att tempot rusar fram, men istället kan man njuta av rätt fräsiga detaljer rent visuellt och nog fångar manuset ganska väl känslan av hur en möjlig rymdfärd inte alltför långt in i framtiden skulle kunna se ut.

helt fel läge att få ”den-bekymrade-minen”…

Hur intressant en sakta kokande sci-fi-anrättning än kan vara så måste det naturligtvis till ett par extra ingredienser som för att höja temperaturen lite. Sinise är en plågad typ som lider av alltför sorgliga minnen av en bortgången hustru, Robbins och Nielsen är gifta i filmen så där kan lite extra känslor tryckas in. Speciellt om manuset slänger in oväntad dramatik som hotar att stjälpa hela rymdresan! Och detta alltså innan de ens kommit fram och kan ta del av mysteriet som möjligen döljer sig i Marsgruset. Och ska man nu hitta bästisen Cheadle också? Alla i denna minirollista gör dock precis vad som förväntas med sina roller och bäst känns som vanligt Robbins.

Jaha ja, fram till att filmen egentligen bara ska tas hem, hängas in på de stabila hängarna i garderoben, är det riktigt trivsamt. De som suktar efter fartig och röjig rymdaction blir möjligen besvikna. De Palma har mer för avsikt att köra drama fullt ut. Nästan. För när slutet ska summeras inser jag att jag möjligen får sätta mina lovord på skam en aning. Inte så mycket för innehållet och filmens teorier, de är skönt fantasifulla och så goda som något i dagens konspirationsvärld. Nej, mer för att sista delen känns irriterande ihophafsad. Det kapas ordentligt på hörnen och plötsligt misstänker man att De Palma tappat intresset och bara snabbt som fan vill avsluta. Flummigheten blir sas på tok för stark och plötsligt känns det som en fattigmansversion av 2001 och Närkontakt… man skådar.

Mission to Mars har sina kvalitéer som teknikdrama från en icke helt avlägsen framtid. Manuset väver lite snyggt in vissa verklighetselement i den fantasifulla utvecklingen, men tenderar i slutet att gå lite väl överstyr. Och dessutom inte klara av att hålla koll på den värsta sliskigheten. Bäst under första hälften för att sedan sagga till sig ordentligt. Och…det kanske trots allt inte är bland det allra bästa De Palma tryckt ur sig om jag nu får revidera mina tankar lite…

Green Lantern (2011)

Och varför blev det så här nu då?
Återigen en superhjältes historia tagen till filmduken. En superhjälte som jag än en gång inte kan förhålla mig till på något speciellt sätt, förutom att han förekom ganska flitigt i serietidningen Gigant som jag nog glodde i lite då och då under uppväxtåren.

Vad jag kommer ihåg är att han verkade vansinnigt tuff som kunde ”trolla” fram nästan vad som helst med sin ring. Hjältens, Hal Jordan, bakgrund har jag ingen som helst koll på och lite snokande på nätet ger vid handen att det uppenbarligen funnits ett antal Gröna Lyktor-poliser på jorden vid olika tillfällen!

Nåväl, dagens historia förtäljer om hur just testpiloten och allmänt oansvarige Jordan i Ryan Reynolds gestalt blir utvald att bli en av de många poliser som patrullerar universum i godhetens (och grönhetens) namn. Med sina ringar har de krafter och  förmågor som mer än väl gör dem till rena superhjältar i tajta trikåer. Givetvis finns det onda krafter med i spelet, och ett par ljusskygga figurer förekommer även på jorden för att göra livet surt för den utvalde.

En hjälte som (naturligtvis) måste lära sig ödmjukhet, mod och att följa den rättrådiga viljan. Men herregud så tråkigt det blev!
Jag som alltid har ett gott öga till fantasifulla superhjälteepos känner bara hur fokuset rinner iväg trots ideliga försök att verkligen ta till mig vad som händer. Historien spelar otroligt svår och det droppas utomjordiska namn hit och dit, allvarliga gestalter har möten på obskyra utomjordiska ställen, en rätt ointressant sidohistoria om en försynt professor som går bananas när konstigt ämne kommer in i kroppen och ställer till det. Grejen är bara att allt som görs känns halvhjärtat och utan större inlevelse.

Visst, effekterna är kanon och kan inte klagas på, men vad gör väl det när allt i övrigt känns ogenomarbetat och inte direkt spännande. Man undrar i sitt stilla sinne hur producenter och manusnissar tänkte…? Att kalla filmen bred och tillgänglig för alla känns verkligen som en lögn i sammanhanget. Troligen är det endast de supertajta fansen till serien som vet hur att uppskatta den sega historien som knallar på utan att jag bryr mig speciellt mycket.

Ryan Reynolds gör väl ingen större skada som nr 1 i rollistan, men tillför å andra sidan inget heller, han får den obligatoriska chansen till förändring och får på köpet kyssa den snygga kvinnan. Mest anmärkningsvärt är annars att Tim Robbins av alla människor accepterat en roll i detta spektakel. Den ideologiske Robbins kanske börjar få tomt i plånboken?

Green Lantern är katastrofalt tråkig och träig. Synd som bara den när man nu har tex Martin Campbell bakom kameran som bevisligen trollat fram snygga alster förut, och x antal miljoner till sitt förfogande att bränna på en mustig historia. Dessutom känns allt så inihelvete pretto så man nästan storknar. Kanske man helt enkelt valde fel superhjälte att profilera?
Vem ville vara Gröna Lyktan när man lekte som liten….liksom?

”I’ve seen you naked! Of course I know who you are! A simple mask is not gonna hide anything!”