Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

• Fiffis Filmtajm
• filmitch
• Fripps Filmrevyer
• The Nerd Bird

x3: Danny Ocean!

Ocean´s Eleven (2001)

Steven Soderbergh har alltid varit en intressant regissör. Eller kanske cool är det rätta ordet, och frågan är om inte den ultimata coolheten fick utlopp i denna friska nya tolkning av det gamla 60-talsskojeriet Storslam i Las Vegas.

I Soderberghs händer blir den nya versionen både mer lekfull och snyggare rent filmiskt. Den stora bedriften är naturligtvis att få med ett så starkt startfält i rollistan som det ändå är. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Elliot Gould och Andy Garcia tar tätpinnen i den här stabilt underhållande heist-filmen om Danny Ocean (Clooney) som tillsammans med väl utvalda kumpaner tänker sig göra århundradets kupp mot inte mindre än tre kasinon på samma gång i denna syndens stad där Garcias kallhjärtade kasinoägare Terry Benedict basar.

Las Vegas har väl sällan sett så snyggt ut och manuset tillåter sina skådisar att leka med humorn och skojeriet samtidigt som scenografin och den stilsäkra musiken levererar snyggt i bakgrunden och är man förstagångstittare bjuds det också på en rejält fiffig och snyggt konstruerad twist.

Engagerat skådespeleri på alla fronter där möjligen Julia Roberts framstår som den minst intressanta i sällskapet, men så känns också hennes och Clooneys lovestory lite bryskt inkastad i manuset. Eleven är dock en film man kan se nästan hur många gånger som helst utan att tröttna på smartnessen, humorn, det goda humöret och det faktum att det alldeles för sällan tillverkas sådana här ensemblefilmer i det moderna Hollywood. Här fick Soderbergh till en verklig fullträff.

Ocean´s Twelve (2004)

Hela gänget tillbaka i den obligatoriska uppföljaren, som dock än en gång visar att storartade filmer inte alltid behöver just en uppföljare. Här sticker Danny och co. till Europa för att smida nya planer och stötar.

Allt för att betala tillbaka den långsinte Terry Benedict som lyckats med bedriften att snoka upp alla skojarna från första filmen och hota med illavarslande repressalier om inte varendra krona som Benedict förlorat återbetalas. Vårt skojargäng förstår snabbt att enda sättet att göra sig skuldfria är att erövra nya byten i den gamla världen, dvs Europa.

Den här gången slår dock Soderbergh knut på historien i sin iver att få till coolheten från första filmen, vilket dessvärre betyder ett stirrigt, svamligt och mindre engagerande manus. Historien tar ondödigt många och krokiga svängar, blandar in lite för mycket nya personer och sidostorys för att det ska bli lika bra som första gången.

I ärlighetens namn ligger den här filmen farligt nära underkänt om det inte vore för ett par rejält roliga minuter när Julia Roberts figur Tess får spela just dubbelgångare till Julia Roberts pga sin likhet med skådespelerskan! Ett av de få tillfällen i den här filmen när historien plötsligt får lite liv igen och humorn snärtar upp sig. När då också Bruce Willis gör en cameo och oannonserat dyker upp för att prata med Julia Roberts som alltså egentligen är karaktären Tess som spelar Julia Roberts…ja då blir det barnsligt underhållande en liten stund.

Som helhet dock rejält mycket svagare än sin föregångare och det hjälper inte ens att Catherine Zeta-Jones hyrts in för att vara leading lady och Brad Pitts kärleksintresse. Dessutom får de andra skojarna betydligt mindre speltid här. En besvikelse som  uppföljare.

Ocean´s Thirteen (2007)

När Danny Ocean samlar sitt gäng för en sista stöt handlar det om återupprättelse och hämnd.

Ånyo riktas uppmärksamheten mot Las Vegas där en ny kaxig och arrogant kasino/hotell boss styr i form av Willy Bank som planerar att öppna Vegas flottaste och mest exklusiva casino. För att göra det drar han sig inte för att lura kompanjoner och en av de som råkar illa ut är Reuben Tishkoff (Elliot Gould), varvid Danny återigen får kalla ihop det gamla gänget för att fundera på ett bra sätt att ge igen. Naturligtvis har gänget ett par ess backfickan för att sätta den dryge Bank (Al Pacino) på plats.

Att flytta tillbaka handlingen till Las Vegas är smart drag av Soderbergh, historien är om ännu mer trixigare än i den första filmen, men mer traditionell och rak än i del två. Återigen öser Soderbergh på med färgglada miljöer av Vegas på ett sätt som påminner om den moderna arktiketuren som möter 60-talets färger och flärd. Historien känns som vanligt mindre viktig, det roliga består i utförandet av de olika skådisarna där alla får sina beskärda delar av minutrar i rampljuset (utom Julia R och Catherine Z-J) som inte ställde upp i denna film.

Al Pacino och Ellen Barkin är nya i rollistan, och de två är helt perfekta som motparter till Danny och skojargänget. I övrigt en del roliga biroller av mer eller mindre kända namn, snygga (som vanligt) miljöer från Las Vegas, en story som är rejält långsökt och orealistisk men effekten av den hisnande planen är underhållande och riktigt rolig.

Betydligt bättre och piggare än del 2 i serien, och med en ganska mycket mer underhållande historia. Clooney, Brad Pitt och Matt Damon som vanligt stabila killar i frontlinjen, och i övrigt kul att se att Soderbergh lockat tillbaka även de andra skojarna i sina mindre men ack så viktiga roller. Hantverket återigen skönt avslappnat med färger, klippning och musik i en perfekt mix.

Charlie Wilson´s War (2007)

Det märkligaste med den här historien är att den är sann. Och någonstans i bakhuvudet flimrar uttrycket ”bara i USA gott folk, bara i USA…” förbi. Låt vara att den i Hollywoodsk version är lite sockrad, saltad och sötad på bra många ställen, men i grund och botten inträffade faktiskt det som förevisas mig under knappt två timmar.
Charlie Wilson (Tom Hanks) är en playboyliknande kongressman från Texas som lever ett ganska ytligt och bekymmersfritt liv i Washington runt 1980 där fester, alkohol, kvinnor och för all del droger finns att tillgå utan större problem. Ett tv-inslag om ryssarnas invasion och stadiga utrensning i Afghanistan får dock upp ögonen på Wilson och han börjar undersöka möjligheterna att via CIA´s mörka vägar öka finansieringen av mer vapen till de afghanska rebellerna. Med sig på den här ovanliga resan får han en välbärgad socitetsdam (”den sjätte mest rika kvinnan i Texas…”) och en sluskig, avdankad, men synnerligen effektiv CIA-agent.

Trots sin något kanske föga upphetsande innehållsdeklaration är detta mer eller mindre en liten pärla till film, och anledningen till det stavas Aaron Sorkin. Denne gigant i mina ögon vad gäller smarta politiska manus med sting  och som kanske mest är känd för att skapat världens bästa politker-serie, The West Wing. Här briljerar han med ett galet bra manus som innehåller några av de mest slagkraftiga dialoger jag sett och hört skådisar framför på mycket länge. Udden i historien och replikerna gör också att filmen blir rolig, knivskarpt vass i ironin och till och med lite spännande. Regissören, den icke helt okände Mike Nichols, vet hur att behandla historien och någonstans finns till och med en godhjärtad ton över det hela även om det vävs in i omoral, ytlighet och ironi.

Tom Hanks är naturligtvis helt perfekt som den munvige kongressmannen som till början är mest känd för sina fester och att han alltid ställer upp och röstar ja om någon ber honom snällt. Under resans gång förändras dock Wilson från den oseriöse politikern till den kännande medmänniskan. Sedan kan man alltid ha åsikter om bakgrunden till Wilsons förvandling och varför just Afghanistan kom i hans blickpunkt, förutom att väldigt många fick en anledning till att lufta sitt kommunisthat och såg chansen till att döda ryssar. Filmen gör månne det lite lätt för sig och väljer till största delen att undvika de hinder och frågor som ändå måste han funnits runt Wilson´s agerande då när det begav sig. Hanks klarar dock sin uppgift med bravur, liksom Philip Seymour Hoffman som blir helt sagolikt bra som den illa omtyckte CIA-agenten Avrakotos. (Scenen där han på ett mycket effektivt sätt skäller ut sin CIA-boss är obetalbar!). Julia Roberts dyker upp som rik socitetsdam, gör sitt jobb, men är kanske den som blir minst engagerande i historien. Hennes pengar och kontakter blir viktiga för Wilson, men Nichols väljer tacksamt nog att inte låta det hela utveckla sig till en dravlig kärlekshistoria dem emellan. Något som enligt extramaterialet inte fanns i verkligheten heller, även om en viss attraktion fanns mellan dem.

Charlie Wilson´s War är underhållande och firar stora triumfer med sin vitala och energiska dialog från Sorkin. Ibland är tempot och humorn så hög att det blir en ren njutning i bästa berg- och dalbane-stil att följa med i historien, vilket naturligtvis gör att mitt fokus behålls hela filmen igenom. Trots sitt yttre skal om hemlig finansiering av ett smutsigt krig är det roligt, värmande och presenterat med en sorts smartness som får mig att uppskatta filmen hela vägen. Så är jag ju också en sucker för snabba och rappa dialoger närhelst det finns tillfälle att ta del av dessa. Trivsamt!

Duplicity (2009)

Skojarfilmer är aldrig fel.
Speciellt inte om de presenteras på ett fantasifullt sätt, gärna med otaliga turer fram och tillbaka. Om de sedan också är snyggt gjorda och lämnar oss som åskådare kvar med en liten fundering på vad som just inträffat, så är ju det ännu bättre.

Ray och Claire är ett snygg, smart par som beslutat sig för att tjäna storkovan tillsammans. Som fd agenter för MI6 respektive CIA kan de alla knep som krävs. Inklusive att fundera ut smarta planer, vara snyggt klädda och se världsvana ut. Det stora problemet dock, visar det sig, blir att kunna lita på varandra i en allt snabbare snurrande karusell av finter, lögner och snygga undanmanövrar.Målet för deras business är företagsvärlden i New York där det finns gott om affärshemligheter att lägga vantarna på. Speciellt om man riktar in sig på två konkurrerande företag i samma bransch.

Clive Owen och Julia Roberts är en riktig hit som det ständigt beräknande paret i den här rätt smarta äventyret av regissören Tony Gilroy. Många lackar ur på Owen men jag tillhör dem som gillar snubben, och hävdar att han med lite tur hade kunnat bli den som tog över Bond-manteln om nu Daniel Craig inte hade nappat. Owens insats i Children of men får väl räknas som den bästa hittills. Här får han chansen att glassa runt i snygga kostymer och se lite hemlig ut.
Julia Roberts är…Julia Roberts, och ibland räcker det ganska långt. Som i den här filmen tex. Även om hon aldrig tillhört mina favoritskådespelare, så har hon en viss charm och är klippt och skuren för roller liknande den här där hon får blanda humor med lite smartness.

Runt de båda intrigmakarna kretsar en gedigen samling birollsinsatser med den alltid sevärde Paul Giamatti i spetsen, och hela historien hinner ta ett antal olika vändningar innan eftertexterna kan börja rulla. Spänningsmoment saknas inte och regissör Gilroy verkar ha hittat en ganska perfekt avvägning mellan humor och thrillerkänslan.
Snyggt foto och bra tempo i filmen gör att man följer Ray och Claire med ett litet leende i mungipan.  Historien är möjligen osannolik och lite för tillrättalagd, men trots detta hinner ett par små överraskningar kastas in på vägen.
Duplicity kan måhända i slutändan kännas lite ytlig, berömmet till trots,  men är också förbaskat underhållande.

Betyget: 3/5