2014 x 3

The Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

---

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

---

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

Katastrofen: The Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och tryckta ord

 

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Sin City, Kingdom of Heaven

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

****

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Black Swan (2010)

Darren Aronofsky vet mer än väl hur att spela på de rätta strängarna för att uppnå effekt. Senast var det ju ett vrak till wrestler som satte våra sinnen och känslor i gungning. Nu är det en stackars ballerina på gränsen till galenskap.

Aronofsky verkar ha ett öga för det där med en ensam individ mot väggen i en skrämmande omgivning. Här riktar han in sig på vad stress, ångestladdat prestationskrav och en oklar uppfattning om vad som är verkligt eller inte kan göra med en människa som kanske inte är sådär jättestark i varken psyke eller självförtroende.

Nina (en lysande Natalie Portman) kämpar i balettvärlden för få det stora genombrottet, bor hemma hos sin milt sagt stöttande mamma (Barbara Hershey under fulsmink) och verkar allmänt känna hela världens press på sina axlar, med tillhörande nojor och tics. När hon plötsligt får huvudrollen i den egensinnige regissören Leroy´s (Vincent Cassel)  nyuppsättning av Svansjön, att spela både den vita svanen och den mer ondskefulla svarta svanen, ställs allt på sin spets. Leroy tror inte riktigt på att Nina klarar av att släppa ut alla de känslor som krävs för att gestalta den svarta svanen, och pressar henne till att ”släppa allt och leva ut sitt innersta”. Vilket betyder att Nina privat börjar korsa gränser hon aldrig passerat förut, samtidigt som hon känner att den nytillkomna Lily (Mila Kunis) hotar hennes ställning i guppen. Ju närmare premiären kommer, desto mer osäker blir Nina på vad som är sant och inbillning i det som sker runt henne.

Dansfilmer,och filmer om balett i synnerhet, är som gjorda för att ösa på med känslor, uppdämd dramatik och skarpa ögonblick. Mycket riktigt är filmen i sitt esse under de intensiva dansscenerna, speciellt under filmens final då allt ställs på sin spets. Det snygga fotot är närgånget, avslöjande och i dansscenerna i perfekt harmoni med skådespelarna/dansarna. Dessförinnan har Aronofsky bjudit på en riktigt obehaglig åktur i det mänskliga psyket. Mer än en gång går faktiskt mina tankar till Polanskis gamla mästerverk Repulsion, här är Nina osäker på vad hon egentligen upplever omkring sig. Är det verkligen inbillning, är hon utsatt för en djävulsk komplott eller håller hon helt enkelt på att bli galen…?

Portman gör ett sanslöst bra porträtt av en bräcklig kvinna som inte riktigt har koll på det som sker, och i ärlighetens namn har inte jag som åskådare det heller. Vilket antagligen är filmens styrka och Aronofskys syfte, det blir svårt att klassa in den som vare sig drama, thriller eller till och rysare. Effektfulla och rejält obehagliga trick med speglar, fönster, snabba ögonblicksklipp med detaljer man bara tycks ana förhöjer den kusliga stämningen i filmen och skapar en obehaglig atmosfär nästan hela tiden. På minuskontot möjligen att manuset spelar på rätt tacksamma strängar och knappast slår in några nya dörrar vad gäller personligheternas djup eller sätt att vara.

Black Swan är tät, mörk, mystisk och synerligen obehaglig,samtidigt som det är ett engagerande drama som visar upp en stackars dansare som måste tackla de krav som ställs på henne. Aronofsky är närgången mot Portmans figur och leder in oss som tittare i en lurig labyrint av ljus och mörker. Portman som Oscarsvinnare här är inte alls konstigt, snarare troligt. Ovisst, spännande och aningens tragiskt är vad det är. Med en lysande final.

The Wrestler (2008)

Det finns en ton i den här filmen som träffar så rätt. Som gör att man sitter med hjärtat vidöppet och bara känner för Mickey Rourkes figur Randy ”The Ram” Robinson, vilken för en tynande tillvaro som fribrottare bokstavligen på livets bakgård. Det fanns en tid då The Ram var stort affischnamn och drog fullt hus på Madison Square Garden. 20 år senare är han en ledbruten man som hankar sig fram på det enda han kan, att brottas i sunkiga gymnastikhallar inför ett antal få hängivna fans. Kroppen, fylld med diverser substanser, ger honom en varnande signal om att han borde sluta med vad han gör. Vilket dock visar sig lättare sagt än gjort, för vad ska en man göra som inte gjort något annat än fuskbrottats i drygt tjugo år? Extrajobbet på den lokala stormarknaden ger inte mycket till inkomst.

Mickey Rourke är fullständigt lysande i rollen som Randy, och det otäcka är att det känns som om man lagt ett karbonpapper över hans eget liv. Regissör Darren Aronofsky (Requiem for a Dream) kan inte ha haft någon annan i åtanke inför den här filmen. Och Rourke gör det så bra så att han antagligen aldrig kommer att göra något liknande igen, att han inte fick gå hem med guldgubbe detta år är ett mysterium och nästan lite skandal. Som vän och bollplank i den oglamourösa tillvaron finns också strippan Cassidy (Marisa Tomei i ännu en godhjärtad roll) på den bar där Randy brukar hänga. Tillsammans finner de något slags förtroende i varandra, och hon uppmuntrar honom också att försöka återuppta kontakten med sin nu vuxna dotter Stephanie (Evan Rachel Wood) vilket inte är helt lätt. Samtidigt lockar en promotor med erbjudande om en returmatch mot en gammal legendarisk motståndare, vilket skulle betyda några minuters ljus i strålkastarnas sken igen.

The Wrestler rusar inte på i manuset, filmen bygger sakta upp våra känslor och medömkan för Randy. Man känner verkligen med den gamle kämpen, som nu på ålderns höst försöker ställa allt tillrätta och finna en sorts dräglig plats i tillvaron. Att ta sig ur den gamla cirkusen i wrestlingvärlden är dock svårare än han räknat med, en värld där han i alla fall är sedd, om än för några ögonblick. Det är en hjärtslitande film, enkel och naken gjord men med effektiva scener och en story som är väl värd att ta till sig.

Betyget: 4/5