Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Movies – Noir
• Rörliga bilder och tryckta ord

 

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Sin City, Kingdom of Heaven

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

****

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

The Family (2013)

Har i Sverige begåvats med det mindre roliga namnet Farväl till maffian. Kan det möjligen vara en blinkning till Michelle Pfeiffer och hennes medverkan i Gift med maffian…? Skit samma egentligen, men nog blåser en liten vind av den där gamla sjukdomen med lökiga svenska översättningar förbi för en sekund. Jag kör med originaltiteln.

Snygga Pfeiffer är alltså maffiahustrun Maggie. Gift med strulputten och ex-maffiasnubben Fred (Robert De Niro), egentligen Giovanni, som har ett stående pris på sitt huvud efter att ha tjallat på de flesta badass hemma i New York. Sedan ett par år är familjen, som dessutom består av två minst sagt udda tonårsbarn, insyltade i FBI:s vittnesprogram och bor numera i Frankrike. Precis inflyttade i en liten håla i Normandie (efter en..eh..hastig avfärd från förra hideoutet) får nu Fred-Giovanni stränga order av sin personlige FBI-övervakare Stansfield (Tommy Lee Jones) att ligga lågt, smälta in och bete sig som en vardaglig amerikansk familjepappa.
Vilket ju naturligtvis…inte går alls.

En sorts kombo av ren komedi och lite valhänt action mixas alltså här ihop till nåt som man troligen redan har glömt att den funnits när nästa lista på filmer som gjorts under året ska tas fram. Nu gör faktiskt inte det speciellt mycket, det är mer en titta-och-småskratta-för-stunden-rulle. Bakom verket återfinns gamle Luc Besson som verkar ha tagit med rävarna De Niro, Pfeiffer och TLJ på lite betald semester till Frankrike. Fransosen har varit med och tutat fram roligheter i manus och kör sen på med sedvanliga actionpackade sekvenser när det behövs.

Alla som menar att Robban De Niro varit på väg ned i källaren med sina larviga rollval de senaste åren får möjligen lite att knorra över också här. Själv tycker jag att han nästan drar fram den där gamla glimten i ögat, och för en sekund ser ut att gilla det han faktiskt gör. På allvar. Kanske det är för att han mer eller mindre får göra en sorts kärleksfull pastisch på just den maffiagubbe han själv varit med och format under årens lopp…? Speciellt roligt när hans gangstergubbe inte alls tar ett nej som andra… från besvärliga franska hantverkare eller stroppiga chefer. Michelle Pfeiffer sparrar som rätt skön morsa med problem att smälta in socialt. För att inte tala om kidsen, sonen Warren och dottern Belle som får gott om tillfällen att visa att de har talang att gå i pappas fotspår.

Den enda som faktiskt verkar grinig i sällskapet, och gör sin roll med den gamla vanda vänsterhanden, är Tommy Lee Jones. Han spelar agentgubbe rakt och stelt som att han hade en pinne uppkörd i röven. Men det får gå. Det är ju ett visst mått av signum det också. Besson har också smartness nog att flirta lite med oss och slänga in ett par metaskämt om maffiavärlden och film…när plötsligt gamla Maffiabröder visas på den lokala biografen. Med De Niro i publiken. Mycket roande.

de nya mönstergrannarna i kvarteret

Räkna inte med några översvallande upplevelser. Besson och co verkar synnerligen tydliga på punkten att här ska det vara kul, underhållande för stunden och gärna lite smålarvigt. Knasig och asocial familj, javisst. Men rätt sköna typer också.

The Family vinner på att alla dess huvudaktörer (utom kanske TLJ dårå) går in för att ha just kul och bjuda på sig själva. En skojfrisk tramsskröna med lite lagom våldsamheter. Jag har inga problem med underhållningen här.

Dark Shadows (2012)

Släng på firma Burton/Depp och nog fanken sitter man där och glor trots allt . Visst är det så, traditionens makt är fortfarande alltför stor för att man ska vilja missa ett alster i denna samarbetsform.

Som konstaterats tidigare har möjligen Tim Burton både nått och passerat zenit för ett bra tag sedan och yxar nu mest till sina filmer enligt beprövad modell utan att egentligen utmana sig att beträda några nya stigar. Det känns kanske lite längre och längre bort sett till utmaningen för varje film som tillverkas, om man tänker på äldre verk som hejdlösa Beetlejuice, läckra Sleepy Hollow, magnifika Edward Scissorhands och kärleksfulla Ed Wood…men givetvis kan man aldrig avfärda en Burton-film bara sådär rakt av. Tycker jag nog ändå dårå.

Här tar han åter hjälp av Johnny Depp och nu handlar det om en sorts homage till en tv-serie som uppenbarligen sändes i slutet på 60-talet i the US of A. Ingen serie som mig veterligen hittat hit så därför känns fullt naturligt nostalgikänslan som tittare inte alls. Och det gör väl iof sig inget. Upplägget funkar ju lika bra ändå.

Barnabas Collins (Depp) lever det rika 1700-talslivet, hans familj grundar den lilla staden Collinsport i Maine och en fiskeindustri som blomstrar och växer. Barnabas avfärdar dock mitt i välmåendet den unga tjänsteflickan Angelique´s kärlek, bad choice då hon knäcker extra i häxbranschen och raskt förvandlar vår grabb till en vampyr, hetsar ortsbefolkningen mot honom (skön passning till Frankenstein btw..) och begraver honom i en väl tillförsluten kista. Drygt 200 år senare hittas kistan av en slump och vips är Barnabas med leken igen, oerhört törstig förstås och fast besluten att ta tillbaka sitt gamla familjegods igen. Nya tider härskar dock, och att vara aristokratisk vampyr i början på 70-talet bland hippies och radikala fritänkanden i USA skall visa sig vara en tuffare utmaning än han kunnat ana.

Hans släkt har dock levt vidare genom generationerna och består nu vid hans uppvaknande av en sorglig hoper dysfunktionella individer som leds av släktens nuvarande överhuvud Elisabeth Collins (Michelle Pfeiffer), vilken gör sitt bästa för att hålla familjens tynande fiskindustri borta från konkursens avgrund. När Barnabas väl övertygat det minst sagt konstiga sällskapet på det förfallna godset om sin identitet är det läge att smida planerna på hur både egendomen och familjenamnet än en gång ska bli starkt och levande. Saker kompliceras dock (naturligtvis) av att  häxan Angelique, nu i Eva Green´s skepnad, också överlevt århundradena och för tillfället fungerar som supersexig företagsledare för den rivaliserande fiskindustrin i den lilla staden. Och vår kära häxa, fortfarande ilsket betuttad i Barnabas, tänker inte låta dagens favoritvampyr lappa ihop några familjesår ostraffat…

familjestrategin gås igenom

På denna rätt simpla ramhistoria applicerar nu Burton således sin patenterade scenografi och lätt bisarra humor, inte utan viss framgång då Depp utan tvekan är mannen att utföra visualisera dessa grepp. Vilket också gör filmen rätt underhållande från start och en bra bit in i handlingen. Lagom tempo och lagom knäppa händelseutvecklingar. Både Michelle Pfeiffer och Eva Green gör sig båda naturligt bra vid sidan om Depp, Pfeiffer lyckas med sin svala närvaro ändå äga rummet med sällsam blick och levererar sina repliker finfint (okej jag är lite svag för Pfeiffer sedan länge…).

Problemet med filmen, för det blir uppenbart efter en stund, är att den blir lite fattig på handling och lite…tråkig. Mittenpartiet står och stampar rejält innan finalakten börjar, och inte heller den kan räknas in till någon av de bättre Burton åstadkommit. Slutet känns faktiskt rejält avsnoppat och rumphugget, med tanke på den tid man bemödat sig på att väva igång vissa sidospår. Men men…visst nöje för stunden får man väl ändå räkna in, och förutom ovan nämnda skådisar gör också Helena Bonham Carter (naturligtvis när det är Burtontajm), Chloë Grace Moretz, Jonny Lee Miller och…Christopher Lee vad de kan för att smälta in i regissörens scenografiskt märkliga värld. Som i mångt och mycket kan ses som både upprepande och hyllande till vad han redan åstadkommit i karriären. Möjligen visar han upp en mer bekväm och tillrättalagd sida nuförtiden…? Visst var väl tex Beetlejuice mer…obstinat…i sin form? Eller har man helt enkelt blivit van vid stilen..?

Dark Shadows slänger med sleven åt lite alla möjliga håll och visar upp bisarr och knasig humor, snygga specialeffekter och stundtals lite dråplig action. Vänner av Burton blir nog inte besvikna, men något nyskapande skådar man inte vid denna filmiska horisont. Mer som ett stadigt plöjande i redan plogad fåra. Inte någon av hans bästa, men okej som lättglömd underhållning för stunden.

Stardust (2007)

Unge Tristan är förälskad i den ytliga överklassflickan Victoria (Sienna Miller). När de tillsammans bevittnar ett stjärnfall lovar Tristan att hämta hem den fallna stjärnan till Victoria som ett bevis på hans kärlek.
Detta blir dock lättare sagt än gjort när det visar sig att Tristan måste bege sig in i sagoriket Stormhold, och att stjärnan som föll till jorden i själva verket är en ung vacker kvinna Yvaine (Claire Danes) som minst av allt vill bli erövrad som trofé.

Här har vi en riktig saga, låt vara för en vuxen publik. I filmen ryms allt från hemliga världar, elaka häxor som jagar ungdom och skönhet , en döende kung i ett stort rike vars äregiriga söner inget hellre vill än att ta kål på varandra för att erövra kronan, luftpirater som svävar omkring i ett gigantiskt luftskepp. Det visar sig att alla på ett eller annat sätt behöver ha kraften från stjärnan som föll…förlåt… den fagra Yvaine.
Och, glömde jag skriva att Tristan (Charlie Cox) själv naturligtvis härstammar från sagoriket  fast han själv inte vet det…?

Stardust kommer från den brittiske regissören Matthew Vaughn (Layer Cake) efter en romanförlaga och innehåller sådana prominenta namn som Michelle Pfeiffer, Robert De Niro och Ricky Gervais i mindre men viktiga roller.
Tristan och Yvaine dras förstås motvilligt men oundvikligen till varandra och denna saga vore ingen riktig berättelse om inte det osar kärlek och romantik mellan dem.
Detta plus allsköns äventyr, action, specialeffekter och snygga miljöer borgar för en rejält uppfriskande upplevelse. Allt varvat med skön engelsk humor av bästa märke.

Rejäl sagostämning och finfina specialeffekter gör Stardust till en liten pärla.

Betyget: 4/5