När man nu ger sig på ett projekt som detta tema ändå är, kommer man förr eller senare att snubbla över vissa namn fler än en gång i sammanhanget. Vare sig det är regissörer eller skådisar. Och tittar man på westergenren som helhet på film sedan 40-talet är det otroligt svårt att missa en herr Eastwood och dennes påverkan/arv på just den här delen av branschen.
Otaliga är de filmer denne långe aktör medverkat i, och rätt många av dem westerns. Först som renodlad skådis men från 70-talet och framåt alltmer i rollen som både regissör och skådespelare. Och kanske kom det ultimata beviset på att hans betydelse och storhet som filmskapare just detta år, 1992, när dagens film tog storslam vid den efterföljande Oscarstillställningen. Fyra guldgubbar i de absoluta toppklasserna fick han med sig hem för sin film, bla bästa manliga biroll, bästa klippning, bästa regi och den kanske tyngsta gubben av dem alla…bästa film. Dessutom var filmen nominerad i 5 ytterligare kategorier. Inte illa för en western tillverkad i en tid då den gyllene epoken för just westernfilmer var ett minne blott…och som kuriosa kan nämnas att det är faktiskt bara den tredje westernfilmen genom filmhistorien som lyckats ta hem en Oscar för bästa film.
Men ok, motsvarar då filmen alla dessa hyllningar och belöningar? Eller var det bara ett dåligt år -92 och inte så mycket annat att välja på? Eller var det kanske så att Eastwoods film plötsligt återuppväckte genren på nytt? Gav den nödvändig morgonluft?
Historien som sådan är rätt simpel, den gamle revolvermannen Will Munny (Clint Eastwood) med dåliga levnadsminnen som försupen kallhamrad bråkstake får chansen till en oväntad extrainkomst om han hänger på en ungtupp och wannaberevolverman till den lilla avlägsna staden Big Whiskey i Nebraska runt 1880 där en belöning utfästs av stadens prostituerade för att ta hand om ett gäng cowboys som gått lite för hårt fram och misshandlat en av kvinnorna svårt. Den lokale sheriffen Little Bill Daggett (Gene Hackman) har dock inget större intresse av att skipa den moraliska rättvisa som han borde och är mer angelägen om att hålla staden i sin egen herrans tukt och förmaning.
Munny, som nu lever sitt åldrande liv som far och grisfarmare, kan inte motstå chansen att ekonomiskt förbättra sitt liv för honom och barnen. Synd bara att ingen talat om för honom att åren satt sina spår vad gäller förmågan att skjuta och rida som i yngre dagar. Likadant är det med gamle kumpanen och vännen Ned Logan (Morgan Freeman) som också hänger med på resan. Naturligtvis är det här upplagt för medveten och ofrivillig gubbhumor av bästa märke.
Kanske här Eastwood till slut fick ur sig allt vad hans karriär inom genren handlat om. Det är sävligt, stillsamt för att ibland explodera i moment av våld och utfall. Historien surrade enligt uppgift runt i Hollywood bra många år innan Eastwood fick tag i den och såg någon sorts potential. Hackman lär också ha läst historien ett antal gånger men ständigt tackat nej, tills Clint ringde och övertalade honom.
klassisk pose
För visst är det en uppvisning av skådisar från förr. Och på något sätt så passande i historien. Här har vi gamla rävar som vet att berätta om tider från det förgångna, när ett liv uppenbarligen kunde tas på mindre en än sekund utan några större diskussioner. Låt vara att Munny själv allra helst vill glömma sitt förflutna. Deras unge följeslagare ”The Schofield Kid” (Jaimz Woolvett) vill inget hellre än att bli ett namn för historieböckerna, men Munny och Ned är också levande exempel på att det inte finns något glamouröst över att vara ökänd, och ställd inför verklighetens tunga fakta får The Kid också all anledning att omvärdera sina åsikter om framtiden.
Om man nu i westernfilmer letar efter den där speciella känslan man vill åt, enligt uppställd formel på en ”äkta” cowboyfilm, fyller dagens rulle helt det kriteriet. Eastwood som regissör har ett tvättäkta öga för stilen, musiken, sättet att bygga dramat. Filmen håller en otroligt lågmäld profil trots alla sina stjärnnamn i rollistan och låter istället en sorts ödesmättad stämning råda.
Våldsamheter finns snyggt utportionerade här och var, men samtidigt är det också en film som på inget sätt glorifierar våldet i sig. Tvärtom är det här rätt skitigt, taffligt och nästan amatörmässigt framställt. Mer i linje med hur det kanske egentligen var i verkligheten, och hur lätt mer eller mindre osanna myter kunde skapas och frodas.
Det är ett sanslöst lysande skådespel av de gamla essen i gamet. Ingen kan som Hackman spela svin med sådan charm och bravur. Det där ständiga illvilliga leendet i mungipan och de snabba piskande kommentarerna. Hans sheriff Daggett blir en ondskefull figur som ingen tycks komma undan. Eastwood´s Munny gör i det längsta sitt yttersta för att hålla en viss distans till det han medverkar i, men även han påverkas ju längre filmen går av en sorts inre moral han aldrig funderat på förut.
Dramat är totalt filmen igenom, och mixat med en rejäl portion westernkänsla blir det kalas att njuta av. I slutet eskalerar naturligtvis allting till bristningsgränsen och först då visar Eastwood´s slitne cowboy upp den vilande vrede hans plågade själ besitter. Mycket effektfullt.
en uppgörelse med hela genren..?
Kanske också oscarsjuryn föll för det som jag faller för, en lågmäld, trots allt finstämd, historia klädd i det vackraste foto och ljussatt på helt naturlig väg. Eastwood har också helt logiskt dedikerat den här filmen till Sergio Leone och Don Siegel, möjligen de två som betytt allra mest för honom under karriären som westernskådis. Historen är på ytan enkel, men gräver man lite djupare vekar allt handla om botgöring, ånger och svarta minnen. Till och med sheriff Daggett inser att tiden håller på att springa ifrån honom. Är det då kanske egentligen Eastwoods avsked till denna genre vi ser? Absolut, säger jag. Visst känns det i grund och botten som om Clintan här sammanfattar hela westernmyten på 130 minuter.
Unforgiven fick på svenska heta De Skoningslösa, och räknas av väldigt många in som en av stora westernfilmerna att minnas. Själv håller jag den bland de bästa någonsin och ska du nu inte se alltför många pangpang-filmer, tycker jag ändå att dagens bidrag är ett måste. Kanske William Munny förkroppsligar alla de hjältar, banditer och cowboys som någonsin förekommit på film…
Inte minst pumpade den in färskt blod i denna klassiska genre inför framtiden med det annalkande 2000-talet.
Jävla Luc Besson alltså.
65 lions 