Annabelle (2014)

Som hobbyvarande filmtyckare går jag ofta på den spontana magkänslan som infinner sig när man skådar en film. En magkänsla som ofta visar sig vara helt rätt när man sett klart filmen och ska försöka författa lite tankar om den.

Viss rutin över åren i filmgloende kan ju förstås också ha ”skadat” en så pass mycket att man numera är ganska svårflörtad och sannerligen inte sväljer vad som helst. Att skilja ut B och C-rullarna från de tunga A-alstren har faktiskt aldrig varit lättare än nu känns det som. Och då lever vi ändå i en fantastisk filmvärld om man ser till teknik och möjligheter.

Just DÄRFÖR är det också kul att man ibland får anledning att fundera lite mer på en film än man från början tänkt sig när den blivit skådad. När man trott sig ha upplägget och åsikterna helt klara. The Conjuring är en av de läskigaste rullarna som sett dagens ljus på bra många år. Bra skit med andra ord. Ni känner förstås till dockan Annabelle som skymtade förbi i den filmen under någon minut eller två. NATURLIGTVIS var det bara en tidsfråga innan man kom på att dockan måste få en egen film den också! Den här.

Nu är det här tack och lov ingen sleesy Chucky-variant vi bjuds på. Mer en…seriös (?) rulle. Som att regissören John R. Leonetti (som btw fotade Conjuring) vill gå i makarna Warrens fotspår lite. Ta bort det lökiga och försöka trycka in lite mörkare psykologisk demonfruktan a la Rosemary´s Baby eller varför inte….javisst…Exorcisten!
Nu är frågan, har man ens fog för att nämna de båda klassiska ryslighetsfilmerna i samma andetag som dagens popcorn-rulle?

Svaret är…tja varför inte. I vissa lägen i alla fall. Om man dessutom kan klara av att höja blicken en aning och se bakom de uppenbara checkpoints som måste finnas med för att smörja den moderna skräckfilmens kugghjul. Vi har ett sextiotal med sin sköna retrostil. Vi har det unga paret Mia (blinkningen!?!?) och John som går i väntans tider. Det är villaområde och grannkärlek helt enligt den perfekta världen. Ända tills vårt unga par drabbas av homeinvasion the brutal way. Innan dess har den omhuldande John (Ward Horton) hunnit med att skaffa ytterligare en dockjäv…docka…till hustrun Mia´s (Annabelle Wallis) lilla samling i den nyfixade barnkammaren. Enter dagens titelkaraktär med andra ord.
Attacken i hemmet leder dock till flytt, huset verkar ju tusan som besatt efter våldsverkarnas intrång! (Nähä!?!) Bort också med den nya dockan som blodades ned vid attacken….OCH dessutom plötsligt nu ger ett rejält creepy intryck!

docka som försöker se ointresserad ut…

Livet i ny lägenhet knallar på, nyfött barn och hela nya tillvaron som väntar. Synd bara då att den läbbiga dockan följde med i flyttlasset TROTS att John minsann slängde den i soporna! Jaja, så går det ju såklart till i storys som denna. Det mest anmärkningsvärda är väl annars att Mia nu väljer att behålla dockhelvetet trots att hon ville ha den kasserad bara för ett par manussidor sedan…hrm.

Men ok, bortse från ologik som denna ovan och vi får oss ett stundtals hårresande äventyr bakom hörnet. Mia lämnas allt som oftast ensam hemma i nya lägenheten, som dessutom påminner starkt om lägenheten i The Dakota Building i New York där just Mia Farrow försökte behålla SITT lugn, och det dröjer icke länge förrän otrevligheter börjar även för vår Mia här och Wallis jobbar på rätt bra för sitt skådisgage.. Som sagt, dagens murriga story vet vilka genvägar som ska tas till tacksamma jumpscares..även om de signaleras rätt långt i förväg. Lite klyschigt men ack så effektivt om man är på det upplevelsehumöret. Dessutom ”luras” regissören ett par gånger med oss genom att sätta upp förväntade scener som sedan tar en annan väg. Rätt underhållande bara det. Vi har också bl.a. ett par fina måste-finnas-med-scener som möjligen får en att undvika källarbesök den närmaste tiden (skit också..jag som snart måste hämta upp adventsbelysningen!)

Således, Annabelle ger dig inget nytt på fronten. Däremot känns den inte alls lika ostig när jag fått tänka på den under något dygn. Den blandar istället det sötsliskiga med det mörkare och ”seriösare”. Man kan helt enkelt konstatera att filmen växte lite i efterhand. Sånt är man inte van vid.
Godkänt med viss…trevlig eftersmak. Typ tre räliga porslinsdockor.

Exists (2014)

Vad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta  vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.

 

TV-Landet: Vänner – säsong 1 (1994/1995)

Säsong 1 av Vännernas äventyr i New York får en brakande start när den förvirrade Rachel valsar in på fiket Central Perk, fortfarande iklädd sin brudklänning.
På rymmen från altaret återstår nu inget annat än att söka tröst och comfort hos Monica och inom 20 minuters speltid har hon flyttat in!

Direkt i premiärsäsongen utstrålar de sex huvudrollsinnehavarna en skön ”easyness” som är svår att värja sig mot, vare sig de sitter och hänger på fiket eller cruisar runt i Monicas lägenhet.
Kan man bortse från modet ( i vissa fall hu!) och att våra vänner ganska ofta ser sådär löjligt unga och oförstörda ut, sätter sig serien direkt. Låt vara att 80-talets visuella scenografi kan vara lite stickande i ögonen ibland, men de flesta av avsnitten håller faktiskt än! Dessutom, tänk er en hel säsong utan att en enda huvudperson fipplar med vare sig smartphone, surfplatta eller datorer! Istället ser man dem faktiskt läsa tidningar titt som tätt! Till och med spela gamla hederliga brädspel när andan faller på!

Ross´dragning till Rachel slås fast rejält snabbt och känns också som seriens första rejäla story arc. Ändå hakar man inte upp sig på det i varje avsnitt, Ross får testa att dejta med andra, samt att förstås förbereda sig på att bli pappa. Den lilla historien med hans ex Carol och hennes nya flickvän inbjuder till ett par rätt sköna vandringar längs den lite mer utmanande humor som slängs in i vissa lägen. Trots att en del påstår att Vänner är bland 90-talets mest tillrättalagda serier där moralpaniken känns påtaglig…tycker jag inte man alls ser några spår av det under första säsongen. Tvärtom vågar manuset då och då gå lite ”raunchy”, till och med mellan Vännerna!

 

Att Chandler kanske har den bästa rollen, då han i varje avsnitt får leverera minst ett par oneliners varje gång, känns gjutet i järn. Man till och med skojar om det i ett avsnitt när Monica försöker sig på en ”Chandler” med misslyckat resultat. Naturligtvis ska man inte kika efter realism i serien, då det känns som att allt de gör är att fika och hänga hos varandra. Jobben och vardagen hastas egentligen bara förbi, någon gång ibland väver manuset in en grej som fokar på någon av deras jobb. Speciellt när Chandler gör allt för att komma ifrån sitt jobb, men det slutar med att han blir befordrad och får eget kontor!

Bland höjdpunkterna i säsongen hittas följande: Strömavbrott på Manhattan leder till pinsamt besvär för Chandler, Phoebes tvilling Ursula ställer till problem, Grabbarna ska gå på hockey med mindre lyckad utgång, Chandler får av misstag en glimt av Rachels bröst, Hela gänget ska spela poker, Monica ska imponera på en restaurangägare genom att bjuda hem honom på middag. Glöm för tusan inte heller de gånger då Chandlers av-och-på-flickvän Janice (med det galna skrattet!) dyker upp!

Det tar kanske några avsnitt, men sedan får serien upp farten ordentligt och debutsäsongen känns både snärtig och fräsch. Extra plus för de sköna cameos som dyker upp ett par gånger, dels på fiket då Helen Hunt gör ett besök som rollfiguren Jamie Buchman från en annan av mina STORA favvoserier från 90-talet; Galen i Dig! Sedan har vi också självaste George Clooney och Noah Wyle från då högaktuella ER som (givetvis) gör ett par doktorer på sjukhuset när Rachel och Monica försöker sig på ett litet sjukförsäkringsbedrägeri. Missa heller inte Jon Lovitz som ”the stoned guy” i ett avsnitt!

 

Man brukar säga att de första filmerna/säsongerna alltid är de bästa. Stämmer det här också? Nja, kanske inte den bästa säsongen. Fortfarande är allt lite trevande nytt, de där tunga klassiska avsnitten har ännu inte dykt upp. De som man kommer att minnas länge. Snarare bjuder säsong 1 på ett friskt tempo, där avsnitten mer och mer visar hur stilen kommer att utvecklas under det som komma skall. Att man i många avsnitt använder sig av den gamle tv-räven James Burrows som regissör kan knappast vara en tillfällighet.

Så här i efterhand är det löjligt lätt att förstå varför Vänner blev den succé den blev när den först dök upp. Målgruppen är glasklar. De sex karaktärerna är alla lätta att ta till sig, man kan snabbt hitta sin egen favorit. De ”inkräktar” inte på varandras område. De är sina egna figurer där var och en av dem tillåts ”råka ut” för något utanför den omedelbara sfären. Enda undantaget är såklart den redan från början laddade känslan mellan Ross och Rachel. Just här är den dock mer förväntansfull och lite charmig….än påklistrad och ansträngd, så därför köper man den ganska lätt. Tyvärr skulle ju även den här serien under senare säsonger hemfalla åt fantasilöshet när plötsligt kärlekskänslor börjar uppstå på andra håll inom gruppen. Men å andra sidan kanske det var väntat också? Personligen gillar JAG dock vännerna när de fungerar som knasiga och rådande bollplank åt varandra när utomstående möten påverkar i olika former.

Säsong 1 av Vänner ger en riktigt trevlig introduktion till serien och skapar ett flow av friskhet genom att inte överdriva storyarcen med Ross och Rachel samt att våga gå till lite fräckare ämnen då och då. Man vill helt enkelt se mer. Säsongens final går dock i kärlekens tecken då det plötsligt ser ut som Ross kommer att få som han vill…! Oj!
En bra start med andra ord!

Mot säsong 2!

 

vem sa OK till DEN bilden?!

 

Into the Storm (2014)

Ibland behövs det mindre än man tror ändå.
Och framför allt, det är för jäkla bra när man får bli lite överraskad för en gångs skull och inte bara trött behöva konstatera att eventuella fördomar eller klyschor drar ned den aktuella rullen i det där träsket som är så berömt.

Här är det spiksoppa, visst. Med ett manus tunt som ett smörpapper, sure.
Men vad FASEN, det är också full fart direkt, inget mellantjafs, inga större släta transportsträckor. Inga påklistrade puttenuttsekvenser (även om tendenser finns under någon minut..men det raskas snabbt över tack och lov). Vi har en liten stad. Vi har TORNADOS på ingång. Vi har en vresig rektor på skolan, farsa till två tonårsgrabbar han inte har så bra relation med (gissa hur det är när det är dags för eftertexterna…?). Vi har de obligatoriska stormchasers i specialbyggd bil. Check, check, check!

Alla måste hjälpa alla när the shitstorm (!) drar igång. Tornados av modell Guds HELA NÄVE slår till, givetvis överdrivet megastyle..men filmiskt kanoners! Det är nåt speciellt ändå att se byggnader, bilar och det mesta (fast inga kor här!) demoleras till kaffeved. He-he.
Effekterna är apsnygga och faktiskt bara de värda ett par betygsstjärnor. Jag gör inte vågen för det ansträngda manuset direkt, men rullen ska ändå ha att den håller sig till det som är intressant för oss som tittar. Action och hopplösa situationer. Vi bjuds på hela mallen, men det funkar oväntat bra måste jag erkänna. Mitt fokus zonar aldrig ut och det känns ovisst ända in till slutet…ok..fast man vet ju SÅKLART hur det ska gå med allt och alla nyckelpersoner i manuset. Dessutom en sorts märklig kombo mellan POV och traditionell kamera. Och det slinker med smutt det också!

besvärligheter att vänta inom kort

Inga större berömdheter i rollistan, om vi inte ska räkna Richard Armitage (Thorin i Hobbit-filmerna) och Sarah Wayne Callies (första säsongerna i The Walking Dead) dit. Kanske ingen annan med starquality trodde på rullen? Detta blir som en sorts upphottad kusin till snygga Twister. DEN filmen hade kanske en fylligare story, men fasen om inte den här rullen tar igen DET minuset på sina effekter modell 2014!

Underhållning som jag inte hade väntat mig. Dessutom föredömligt kort speltid.
Man har helt enkelt satsat krutet på det viktigaste.
Bra där.

 

TV-Landet: The Blacklist (2013) – säsong 1

Vad är det egentligen som gör en tv-serie bra?
Well, det självklara svaret är förstås att den helst ska vara engagerande, ha en bra storyline och bjuda på diverse överraskningar. Alternativt ska den vara fartfylld, snabb och enkelt uppbyggd. Som att då varje avsnitt i sig blir en liten verklighetsflykt för stunden.

Väljer man den mer täta, dramatiska approachen gäller det att hitta en vinkel som gör att tittarna stannar kvar, vill ha mer. Vill ha svar på frågorna som ställs. Snackar vi sitcom är det kanske både lättare och svårare. Här behövs möjligen inte så många svar. Det gäller kanske mer att rada upp trivsamheter på löpande band.

Om gamla Vänner kanske satte ribban för dagens komedier, kan man då säga att 24 har gjort detsamma när det gäller actionserier med drama, dubbelspel och tvister? Kanske. Och once in a while är det nån smarting som knäcker ett nytt koncept INOM det gamla beprövade konceptet. DÄRMED över till dagens åskådningsobjekt.

Vill man vara lite krass kan man göra det enkelt för sig och skriva att utan James Spader som den här seriens mastermind och klarast lysande stjärna skulle den förmodligen aldrig ha fått den uppmärksamhet eller beröm den fått. Nu ÄR han dock seriens frontfigur och allt utgår från hans beteenden. Bara att gilla upplägget alltså. Eller inte.
Själv tillhör jag den första kategorin.

Raymond ”Red” Reddington (Spader), f.d. agent inom amerikanska staten.
Numera brottsling och ansedd som en av världens mest efterlysta skurkar. Döm då om FBI:s förvåning när Red en dag helt sonika knallar in hos FBI och är villig att ge sig. DESSUTOM kan han tänka sig att hjälpa FBI att gripa ett antal av de värsta brottslingarna som Red samlat på sin egen ”blacklist”. Enda kravet Red har är att han bara tänker prata med den nyutexaminerade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone). Ingen annan. Varför? Ja, inte utan att man undrar som tittare och givetvis ett skäl så gott som något att sitta kvar och titta. Reds inledande information visar sig stämma, och snart kan FBI lägga vantarna på diverse badass.

 

Men vad vill Red egentligen? Varför denna uppenbara ”lek” med Elizabeth?
Som vanligt finns inga svar att få bara sådär. Små smulor av mystiska ledtrådar som inbegriper Elizabeths privatliv, hennes vardag med äkta maken Tom (Ryan Eggold), Reds mystiska bakgrund, han tycks känna hennes pappa. Kollegorna på FBI är misstänksamma, men kan ju inte gärna förneka att Red tillhandahåller ett bra arrest-record för den grupp agenter som Elizabeth tillhör.

Styrkan med den här serien är förstås dess story arc som löper över hela säsongen. Även om varje avsnitt innehåller en skurk i nån form, är det spelet mellan Red, FBI och Elizabeth som är det intressanta. Uppenbart är att Red har en plan med allt han gör. Frågan är bara vad? Den som sitter med genom hela säsongens 22 avsnitt behöver inte besviken när det drar ihop sig. Skaparen och manusnissen Jon Bokenkamp vet hur sprida smulorna så att man hela tiden vill ha mer. Att det också rör sig om någon form av hemligt dubbelspel i statsmakten blir mer och mer uppenbart.
Förhållandet mellan Elizabeth och Red utvecklas hela tiden. Kanske kommer hon honom närmare än hon vill? Och vad döljer hennes make Tom?

 

Vi får en välspelad serie, med bra driv och tempo. Kan man svälja de flesta av Red´s utsvävningar och förmåga att alltid kunna trixa fram saker, vare sig det är värdefull info eller materiella ting, så har man inget att klaga på. Bäst i hela ensemblen är förstås James Spader som den ytterst jovialiske Red, Spader gör honom dock till en figur som på en sekund kan byta skepnad i både humör och sätt. Mycket bra agerande. Seriens framgång bygger på Spaders sätt att låta Red vara en världsvan snubbe, expert på att manipulera folk och dribbla med sanningar i de riktningar som passar honom bäst? Megan Boone känns gjuten som den lite naiva och ändå tuffa Elizabeth. Bra samspel mellan henne och Spader. Elizabeths kollega David (Diego Klattenhof) får också tillfälle att visa vad han går för. Lite kul är det också att varje avsnitts badass har ett nummer på Red´s lista. Vilken dignitet och ”farlighetsgrad” personen har alltså. Bäst i säsongen, förutom storyarcen som vässas mot slutet, är när hela FBI-gängets hemliga compound infiltreras av badass med tunga vapen! Sker mitt i säsongen….och har naturligtvis bäring på rätt mycket mer än det man ser utspelas för ögonen. Såja, det var ingen spoiler. Mer en teaser!

Har vi inga flaws med serien? Jo kanske i att vissa avsnitt känns lite mer ansträngda än andra, där ramstoryn med skurken som ska infångas, är ganska påklistrad då det verkliga fokuset ska ligga på Elizabeths ständiga kamp för att försöka komma tillrätta med sina frågor och funderingar. Lite ologik hittas förstås då och då. Vissa grejer tycks gå lite FÖR lätt, men så är det ju i serier. Det gäller att se mellan fingrarna när det behövs för att driva händelserna framåt. Och otroligt nog verkar manusfolket ha koll på sina lösa papper, för mot slutet av säsongen vävs rätt mycket av det man trodde var fragment…ihop till en sorts massa med mening och mål. Bra gjort där säger jag.

 

The Blacklist blir mot slutet riktigt fräsig när det skalas av mer och mer lager på Red´s fasad. Och Elizabeth får göra både en och två och tre upptäckter om livet hon trodde hon levde. Till och med FBI-gruppen svävar vid vissa tillfällen i fara!

Ja, det är en salig blandning av upplevelser som vävs in i denna första säsong. En säsong som blivit så framgångsrik att säsong två nu rullar för fullt (november 2014), och den bygger förstås på att man inte vet så mycket om den om man har tänkt sig att börja titta. Ett av seriens starkaste kort är just styrkan att droppa en anmärkningsvärd hint då och då.
Och så länge James Spader tycker det är kul att glida runt med ett självsäkert leende och föra diskussioner om märkliga ämnen, under det att han spelar Spelet, så inte mig emot.

Jag tror dock inte att seriens upplägg håller för mer än just två säsonger. Max 3. Och det är tveksamt. Till slut måste alla korten ut på bordet, och då kommer mystiken per automatik att försvinna. Den som just nu är en stor del av seriens charm och kraft.
Bra blandning av action och thrillermystik.

 

 

 

 

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…

---

 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

WolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.

---

Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

The Town That Dreaded Sundown (2014)

Mer meta än såhär blir det knappast.
Och det på självaste Halloweendan också! Great!

Vi får alltså en sorts ”sequel/reboot” till den gamla B-rullen från 1976. Inte en ren nyinspelning som man skulle kunna tro. Det handlar återigen om de verkliga Texarkana Moonlight Murders 1946. Här utgår man från de otrevliga morden, och att det kom en FILM på 70-talet! En film som nu vevas på stadens drive-in-bio för att ”hedra” händelsen. Mycket märkligt. Och mycket underhållande grepp på hela historien måste jag säga. Dagens regissör Alfonso Gomez-Rejon nöjer sig inte bara med det utan klipper friskt in både dokumentärbilder från mordfallet och bilder från förra filmen i handlingen. Funkar fint också!

Jamie (Addison Timlin) är filmens protagonist vilket runt allt kretsar. I början smyger hon och möjlige pojkvännen iväg från filmvisningen på drive-in-bion. Big mistake. Snart upprepar sig den horribla historien på ortens ”lovers lane” och hela staden går bananas. Igen. Jamie överlever men kan inte släppa det som hänt. Inte minst vaknar hennes nyfikenhet (naturligtvis) till liv och hon bestämmer sig för att undersöka mer om både morden på 40-talet och turerna kring den första filmens tillkomst. Under tiden fortsätter dagens designated slasher i karaktäristisk huva att slå till med jämna mellanrum.

här vankas andra bullar

Överraskande bra drag i den här rullen ändå. Inte alls lika pajjig som man skulle kunna tro. Kan det vara sättet manuset hanterar storyn? Det är både en regelrätt slasher och ett stycke deckarhistoria. Givetvis hör det till genrens natur att huvudpersoner och annat löst folk är ute och PROMENERAR i kvällsmörkret trots att en maskerad galning härjar i bygden. Sånt får man ju leva med…och görs det tillräckligt effektivt får man väl ge fan i att klaga.

Timlin agerar bra som Jamie, påminner ibland om favvosen Zooey Deschanel. Extra plus också till rullen för att den slänger in lite gamla rävar som Gary Cole, Veronica Cartwright, Ed Lauter och Anthony Anderson (som får vara lite seriös för en gångs skull). Det kanske bästa är att vi får en dåre i huva som inte lägger fingrarna i kors och drar ut på mordscenerna. Han slår till snabbt, brutalt och effektivt. Inget jamsande här inte. Givetvis snor också rullen friskt från andra klassiska  filmer i både scener och upplägg….men återigen: görs det snyggt och effektivt (och man är på rätt humör) sväljs det lika smutt som en smakrik IPA-öl!

Summasumarum: udda men smart take på hela storyn, bra slasherfrekvens och på det hela taget snyggt gjord rulle (ibland filmad med ett sorts filter som gör 70-talskänslan härligt närvarande). En film som absolut bör avnjutas vid sidan av alla andra galna mördarrullar en weekend som detta.
Bra underhållning!

Inside Man (2006)

Är det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Sex Tape (2014)

Underbare Jason Segel igen! Och charmtrollet Cameron Diaz!
Här som gift par med barn, i hus och hela paketet. Klart de var som pilska kaniner i början av förhållandet! Värre nu när vardagen mest tränger sig på hela tiden och orken/lusten tryter. Här krävs nåt nytt. Som att Annie (Diaz) en barnfri kväll, i mer eller mindre berusat tillstånd, knäcker idén att de kanske borde göra en egen sexvideo! Äkta amatörporr homestyle. Stimulerar alla sinnen och hjälper till att trolla fram kaninerna igen såklart. Givetvis med det förbehållet att man dagen efter ska radera filen gubevars. Det var ju bara en rolig grej för stunden. Ha!

Teknikhandikappade dåren Jay (Segel) lyckas dock ganska omgående med konststycket att istället för radering skicka materialet upp i det mytomspunna Molnet! Stor panik och bara en tidsfråga innan kvarterets nya porrstjärnor är berömda! Jay och Annie har dock en plan, och härifrån….tja…blir det ju mest mayhem och komik av den högljudda sorten.

Som det ska vara i rullar som den här! Segel har själv varit med och petat i manuset tillsammans med bla Nicholas Stoller, och då vet vi ju hängivna fans vad som väntar. Läge för pinsamheter och låg humor! Bäst är Rob Lowe i rollen som proper chef med konstigt och illavarslande sidoliv när tillfälle ges. Liiite extrakul med Lowe´s medverkan här blir det ju också med tanke på Robbans egen sexvideo-skandal i början av karriären! Häpp!

KUL I KUBIK tycker jag således om dagens stolleprov. Jason Segel är hjälte och Cameron Diaz charmar alla till höger och vänster. Värsta TUNNA handlingen javisst!!! Men ack så underhållande om man är lagd åt det här hållet. Hade dagens par hetat Seth Rogen och Kristen Wiig hade jag inte klagat på det heller.
Humor under bältet med skön snusknivå som ändå lyckas toucha familyfeelgood!

22 Jump Street (2014)

Hahaha! Det spelar ingen roll att manuset är det tunnaste man skådat sen……sen…..förra rullen om knäppskallarna!

Jonah Hill och Channing Tatum är komiska GENIER tillsammans!
Underbart skriker jag! Speciellt Hill är sagolikt rolig här. Nu ska de två polisdårarna gå undercover igen, gå på college där knarklangande typer ska hittas. Det går naturligtvis helt åt helvete först, för att sedan sluta i dur efter knasbollefasoner och lite flyt!
Klyschorna står som spön i backen…MEN vad gör väl det när man sitter och bara skrattar sig igenom speltiden!

Ibland behöver du bara en riktig jönsfilm för att bli på gott humör om det varit i botten. Då passar den här perfekt! Humorn är asroligt låg…och till och med en sådan gammal uv som Peter Stormare blir underhållande när han får hänga med dynamiska duon Hill/Tatum.
Glöm inte heller Ice Cube som är tillbaka och gapar och svär och har sig som helvild polischef. Ha!

Under eftertexterna” hotas” det mycket underhållande med en hoper uppföljare! Missa inte!
En stabil trea i betyg för den här nonsensfilmen är helt enkelt bara vad man vill ge dårarna. Inga konstigheter.