Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Sin City, Kingdom of Heaven

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

****

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!

Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum…
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!

Sommarklubben: Casino Royale (2006)

På tal om just fenomenet reboot så får väl producenter och manusansvariga bakom just Bond-serien ta varandra ordentligt i handen.Sällan har väl en franchise mått så bra av lite nytänkande.

Med en sällan skådad fingertoppskänsla insåg man uppenbarligen att något alldeles extra var tvungen att hända för att inte den gamle filmagentens öden helt enkelt skulle förtvina ut i oigenkännlighetens stora mörker. Lika fräsch som en gång Pierce Brosnan var i sin debut, lika trött och ospännande hade hans äventyr nu blivit på senare år. Var världen rentav på vippen att tröttna på dubbelnollans äventyr?

Receptet var lika enkelt som genialiskt, in med ny skådis i frontlinjen, använd samma regissör (Martin Campbell) som när Goldeneye bootade om serien på 90-talet samt strippa ned äventyren till en mer jordnära actionbetonad skapelse som inte lade allt krut på exotiska miljöer och jönsiga skämt. Istället fick Bond faktiskt bli lite mer mänsklig (så mänsklig han kan bli dårå i sitt yrke). In på banan också med en kvinna (Eva Green) som mycket väl kunde matcha hans syn på sig själv,och faktiskt få honom ur balans.

Snitsigt också att ta en gammal Bondhistoria, ge den en fräsch och modern kostym…låt vara med en aura av gamla stilgrepp. Det var länge sedan en Bond-film kändes så vital och pigg trots att hela världen inte längre var visuell skådeplats och överbadasset inte hade några förintelseplaner i skallen. Skurkarna känns istället mer lömska, actionbitarna känns tajtare och rappare, historien enklare men också smart nog dubbelbottnad och framför allt känns verkligen Daniel Craig som ett oerhört lyckat val som vår hjälte med rätt att döda.

Casino Royale återupprättade hedern för hela Bond-serien i en tid när man nog  trodde att vi sett det man kunde göra med världens kanske mest kände agent. Hela filmen andas tempo och en smartness som faktiskt gör den till en av de bästa i hela serien. Hemligheter i sommarnatten.

The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Känslan rent spontant efter att ha sett den här:
hade jag inte sett originalet så hade det här varit jäkligt spännande film!
Den har egentligen allt som gör en riktigt bra film; ett möjligt mordfallsmysterium, en skyldig som förmodas finnas i den närmaste kretsen, en rätt isolerad spelplats, en snokande hjälte som tar hjälp av en ännu bättre snokande medhjälpare, och….en sidohistoria som både engagerar och skapar känslor.

Men så var det ju det här med att den liksom inte är först dårå. Som det blir nu kommer jag på mig med att sitta och jämföra versionerna med varandra, hur David Fincher valt att brodera ut historien om familjen Vanger. Vilka scenlösningar han valt mot originalfilmen. Detta betyder också att jag möjligen släpper koncentration och fokus på historien, men å andra sidan gör väl inte det så mycket. För i ärlighetens namn känns det som om man mest vill ha reda på hur versionerna skiljer sig. Och om de gör det.

Fincher sätter väl någon slags personlig prägel med aningens fartigare tempo, men håller sig annars ordentligt trogen mot förlagan. Om inte mitt filmiska minne sviker alltför mycket känns det som han bla gjort ett par små förändringar när det gäller att skildra Blomkvists och Salanders upplägg för att nysta upp Vanger mörka hemligheter. Resultatet blir dock detsamma och visst är det en tung produktion.

Dock kan jag med bästa vilja inte riktigt bli klok på varför man nu gör en nyinspelning så kort efter den svenska filmen? Och låter den utspelas på samma ställe. Sverige fast på engelska liksom. Det går dock inte att klaga på detaljerna, och Finchers gäng har verkligen lagt ned möda på att skapa svenskstämning. Men, jag hade heller inte protesterat om de ”amerikaniserat” omgivningen och istället låtit det utspelas i någon liten amerikansk kusthåla.

- det är inte klokt...till och med kaffet smakar svenskt!

Rooney Mara dominerar förstås hela filmen och det finns ingen risk att man saknar Noomi Rapace här. De känns likvärdiga i sina prestationer och Mara kör på som om hon studerat original-Salander in absurdum. Däremot kan jag nog sakna den svenska versionen av Blomkvist. Daniel Craig gör på inga sätt en taskig insats, men känslan är att det är lite Bond-varning över honom även i den historien. Craig känns aningen för snitsig och smidig, för världsvan och för glassig för att vara en rebellisk journalist. Här klarade Micke Nyqvist det hela liite trovärdigare med sin lite mer klumpiga stil. I övrigt är det ju givetvis välspelat ut i fingerspetsarna av birollsgalleriet, och Stellan-Pellan-Skarsgård är ju naturligtvis klockren med sin insats.

The Girl with the Dragon Tattoo är ett proffshantverk med bra driv, snyggt utseende (och märkliga förtexter som återigen för tankarna till Bond!) och säkert skådespelande vilket gör det till en bra film med en i grunden redan bra story. Däremot har jag nog lite svårt att se nyttan med denna Hollywoodversion.

Dream House (2011)

Det absolut märkligaste med den här filmen måste ändå vara att det är Jim Sheridan som regisserat den. Det känns som det är oerhört långt bort från Min Vänstra Fot vi rör oss här. Rena kontinentavstånd faktiskt, och väl lite outside the box för denne dramaregissör…?

Snokar man vidare upptäcks snabbt också dessvärre att detta är en film som fick dras med en och annan besvärlighet. Filmbolaget var inte nöjda med versionen som visades upp för testpublik, tog sonika filmen från Sheridan och klippte om den till mer kommersiellt och traditionellt utseende. En vansinnig regissör fick skådisarna med sig och det hela resulterade i att de vägrade göra en sekund pr för produktionen.

Men, en film blev det ju iaf. Will (Daniel Craig) lämnar jobb i storstaden för att bo i lilla idylliska småstaden, i drömvillan, med drömfrun och drömbarnen. Här ska skrivas på den STORA romanen (joråsåatt). Den sköna vardagen störs efter ett tag bara av lite lagom småmystiska händelser som alla verkar bottna i att det i familjens hus för ett antal år sedan begicks det klassiska hemska brottet; en man mördade hela sin familj. Will kan naturligtvis inte släppa detta faktum och börjar en egen liten undersökning om omständigheterna som självklart leder honom in på en och annan illavarslande väg.

Vad jag ser är ett normalbegåvat manus, tillyxat enligt drömfabrikens mallar. Inte svårt att börja lägga ihop matematiken ganska tidigt om du är en rutinerad filmnörd. Svackorna finns i form av att historien känns lite ryckig med scener ibland staplade på varandra utan viss logik. Kanske ett resultat av filmbolagets desperationsklippning?

"Bond säger du...? Nä då är det fel hus..."

Trots detta faktum gör både Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts helt ok ifrån sig. Den sistnämnda har en betydligt mer lågmäld roll här än vad man är van att se henne arbeta med., medans Craig jabbar på som frustrerad huvudperson. Sheridan har möjligen fått för sig att jobba mer med känslorna och dramatiken än att fokusera på thrillermomenten eller det som ska vara skrämmande. Inget fel i det alls, men tyvärr blir hans vision kanske lite lidande av att filmbolaget vill ha jumpscares och intjänade flis på snabba effekter. Viss smarthet i detaljer kan dock skönjas, vissa bara subtila, andra i mer blickfång vad gäller miljöer och stilar.

Trots att det nog är ganska lätt att börja pussla här som tittare finns viss spänning och drama som försöker hänga på in till finalen och slutet känns allt lite filmkänslosamt i all sin tafflighet. Eller är det bara jag som är skadad av alltför många filmklyschor i samband med det faktum att jag har familj själv?

Dream House är en standardthriller vars olika turer du antagligen kan börja ana ganska tidigt. Inga omvälvande överraskningar, förutom de som manuset försöker sig på att leverera. Det finns naturligtvis bättre historier, men också betydligt sämre och det hela duger gott för stunden. Gillar man Craig, Weisz och Watts blir det här en helt ok upplevelse. Godkänt som kvällsmacka vill jag nog hävda.

Second opinon?
Fiffi har också spanat in Craigs förortsproblem och var kanske inte lika friande i sin dom…

Cowboys & Aliens (2011)

Dubbelnollan Daniel Craig vaknar mitt på prärien med minnesförlust modell megastor och utsmyckad med ett otidsenligt armband som inte ens 1870-talets indianer hade kunnat tillverka om de så än ville. I den närliggande pluttestaden styr Harrison Ford´s bistre boskapsuppfödare som värsta patriarken, morrar mest med skrovlig röst och ser allmänt tjurig ut (ungefär som Ford gjort de senare åren både privat och på film).

Lägg till detta en mystisk kvinna som inte är från trakten sas och ett par obligatoriska bifigurer som ska tas av daga i uppställd ordning. Ställ sedan dessa mot rejält illvilliga aliens som tutar runt på himlen i sina farkoster och verkar kidnappa lokalbefolkningen lite hur som helst med något som påminner om avancerade lasson.
Joråsåatt.

Utrustad med en i sammanhanget helt logisk, men ändå galen, titel är detta alltså Jon Favreau´s senaste alster. En historia så fantasifull att det egentligen inte borde vara möjligt att ens få grönt ljus till en sådan här produktion. Å andra sidan kan man ju tänka sig att utomjordingar i filmens galna värld mycket väl måste ha kunnat levt rövare även på 1800-talet likväl som på dagens teknologiska jordklot, så varför klaga egentligen? När man väl ruskar av sig den första obekväma känslan av att det är en fruktansvärd genrekrock man kikar på går det alltså lite lättare.

Craig är fåordig och mest en handlingens man (skulle ju egentligen lika gärna kunna vara Bond på sommarsemester), vi förstår att han går runt och trycker på någon sorts information om vad som egentligen händer i grannskapet..bara att han själv inte fattar vad det är så länge minnesförlusten vägrar att släppa. Den ack så vackra (naturligtvis) kvinnan visar närgånget intresse för honom, men tycks ha något annat i kikaren än bara lite westernhångel. Ford, med det yviga rollnamnet Dolarhyde, får sin son kidnappad av de flygande främlingarna och anbefaller ett gammalt hederligt uppbåd med uppdrag att förfölja och spöa skiten ur de fräcka besökarna.

Här rullar nu historien på och avhandlar det mesta inom dessa båda genrer. Det märkliga, men också rätt underhållande, är att filmen hela tiden tar sig på allvar och mynnar inte ut i någon sorts överspelad parodi eller skämtsamma galenskaper. Å andra sidan är det just en ytterst tunn linje att hålla sig på, så att det inte blir för allvarligt och bara patetiskt istället. Craig håller väl stilen filmen igenom, medans Ford då och då visar tendenser till att ta sin roll på alldeles för stort allvar. Sam Rockwell och speciellt gamle favoriten Clancy Brown figurerar förbi i mindre roller och gör precis vad de ska som mindre betalda sidekicks. Naturligtvis finns också en hund och ung grabb med för att spä på känslostormarna lite.

Storymässigt håller filmen en rätt enkel nivå som en westernhistoria om att hitta och rädda nära och kära. Hjältesällskapet ska naturligtvis råka ut för lite ditten och datten innan den stora finalen närmar sig, mysterier reds ut och cgi-killarna får slå på sina bästa trummor och visa vad de kan.  Favreau blandar alltså ett rätt tunt manus i en brokig mix och ut kommer väl….tja…något som underhåller för stunden men inte lämnar några större avtryck efter sig.

Cowboys & Aliens vinner redan här priset som årets titel på en film. Det är naturligtvis snyggt tillverkat som crossover och stilar hem poäng på mestadels bra tempo och snyggt utförande. Utomjordingarna ser galet elaka ut och beter sig precis så ovänligt som förväntat, men the good guys är naturligtvis envisa och påhittiga. Helt ok som filmupplevelse men lika snabbt glömd. Vilka som vinner?
Lägg av.   

”You don’t remember anything?”

x2: Tomb Raider

Lara Croft: Tomb Raider (2001)

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan en av de mest kända dataspelsfigurerna skulle få liv, och vem var väl mer lämpad att gestalta henne än amazonen Angelina Jolie..?
För det ska sägas, att vad man än tycker om Jolie så passar hon bra som Lara. Det är inte svårt att se henne som äventyrerska med färdigheter. Dessvärre känns det som att denna första film lider mest av ett stabbigt manus. Vissa scener är visuellt snygga och gör sig bra, men det känns också som att de egentligen bara är staplade på varandra med en styltig och ganska oinspirerad historia.

Hur som helst är det innehållsmässigt inget man tar till sig och yvas över, lite hum-flum som bakgrundshistoria om planeters påverkan och chansen att bända tiden som sådan leder till en overklig final med tillhörande effekter. En då förhållandevis okänd Daniel Craig får göra en lagom hunkig snubbe med lite oklar agenda, och kanske den största bedriften ändå var att få med Jolies farsa Jon Voight som just Laras pappa, eftersom de uppenbarligen har problem med att umgås i verkliga livet. I övrigt inga birollsinsatser som höjer sig över mängden.

Serietidningskonstruerade (eller spelkonstruerade om ni så vill) miljöer med sedvanlig ologik (som att Lara kutar runt i linne på sibiriska tundran), snyggt filmade actionscener men ganska opersonlig story ger en förvånande matt känsla i filmen, speciellt eftersom den utger sig för vara en ”stor äventyrsfilm baserad på världens mest kända pc-spelskvinna”. Hygglig underhållning, inte mer.

Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life (2003)

Det var ju, trots att den stora succén kanske uteblev, upplagt för en fortsättning och två år senare var det dags. In med Angelina igen, och det känns som att hon vuxit in mer i de tajta trikåerna nu. Har mer självdistans både till sin egen figur och det som sker runt henne. Skurken är lite illvilligare, nästan (men bara nästan) i Bond-klass med ett synnerligen illdåd för ögonen. Lara Croft får återigen visa sina färdigheter när det gäller att hinna först till självaste Pandoras Ask som ligger gömd på väl valt ställe i världen.

Vägen dit blir naturligtvis besvärlig och framförallt fylld med hetsiga actionscener, klart snyggt koreograferade, med Jolie i centrum. Vid sin sida den här gången har hon den rätt sköne Gerard Butler, som dessutom får briljera med sin grova skotska brytning. En av filmen höjdpunkter faktiskt. Riktigt underhållande för ögat blir det när storyn når sydostasien och Hong Kong, där ett par maffiga actionscener utspelas. Naturligtvis lider även den här filmen av det ofta känns lite staplat med adrenalinet, men mellansticken känns i alla fall aningens mer meningsfulla här.

Att det faktiskt känns mer vitalt och piggt i den här filmen kan nog tillskrivas nyinplockade regissören Jan de Bont, som ansvarat för godbitar som Speed och Twister. Bont vet uppenbarligen hur man handhar action på bästa sätt, och i sina finaste stunder påminner Laras äventyr den här gången om en lättsam blandning av Indy och James Bond. Fast ta det sista med en nypa salt.

Slutet är dessvärre det svagaste i hela filmen, direkt fånigt ärligt talat. Som helhet dock bättre och mer underhållande än den första filmen, Jolie passar fortfarande in både vad gäller utseende och i det schablonaktiga agerandet som man förväntas ha när man spelar en karaktär från spelvärlden. Lite skämmigt underhållande är det allt.

Quantum of Solace (2008)

Någonstans i början av sommaren kände jag plötsligt ett sorts tvång att se om denna senaste Bondrulle. Kanske för att den en gång för alla möjligen skulle få chansen till upprättelse, jag har rätt länge nämligen varit av den åsikten att denna den sista rulle i den långa franschisen om dubbelnollan är ett riktigt svagt kort i samlingen. Trots Daniel Craig som jag gillar skarpt och trots den nya friskhet som plötsligt blåste in när Casino Royale dök upp som en riktigt snygg comeback för vår engelske agent. Kanske var därför förväntningarna höga när det var dags för denna uppföljare för Craig i kostymen vi alla drömt om att bära. Jag var minst sagt  föga imponerad vid premiären och det kändes inte alls som om den fräsiga vitaliteten togs tillvara i denna nya film. Men det var då, och vid tillfället vill jag också minnas att jag var ganska trött och inte riktigt på Bond-humör. Kan möjligen filmen ha fått oförtjänt dåligt betyg på grund av detta? Därav nu sommarens omtitt.

Bond går ut stenhårt i jakten på Mr White och det ljusskygga sällskap som låg bakom hans älskade Vespers död i Casino Royale. M är (som vanligt) orolig för att vildbasen Bond går över gränsen igen, men behöver naturligtvis inte vara orolig i slutändan. Av bara farten lyckas dessutom Bond och co snubbla över en ränksmidande skurk med lismande yttre som har luriga planer på gång i Sydamerika, men med lite hjälp från gamle CIA-Felix Leiter och filmens kvinnliga fägring Camille (Olga Kurylenko) ordnar det upp sig.
Som actionfilm snyggt berättad med imponerande stunts när det väl smäller till. Bra flyt i de fartiga delarna och snygga miljöer. Som sig bör i en äkta Bondfilm alltså. Daniel Craig  är naturligtvis fortfarande helt perfekt som 007, ingen kan som han se så stenhård ut och ändå vara en av de goda grabbarna. Som story är filmen dock lite svår och ganska ointressant att ta till sig. Manusbryggorna känns konstlade och framvärkta av manusförfattarna. Bakom kameran är det tyskfödde regissören Marc Foster som bestämt, och mitt tips är att han inte kommer tillbaka i den stolen. Skurken Greene känns enbart jönsig och direkt ointressant. Generellt tycker jag att Bond-skurkarna lökat till sig under åren. Visst saknar väl du också tokdåren Stromberg från Älskade Spion? Eller den bindgalne Hugo Drax i Moonraker..?

Quantum of Solace bjussar tidvis på ordentlig action och snygga bilder, men känns jäkligt svag i storyn och direkt ointressant i vissa partier. En Bond-film är alltid en Bondfilm och givetvis kan man plocka ett och annat russin ur den här sista kakan, men mer än godkänt får den trots allt inte av mig. Även om jag nu faktiskt  både var lite piggare och mer på humör.

Betyget: 2/5