Interstellar (2014)

Årets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-Joe–Matthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Now You See Me (2013)

Med en filmtitel värdig en luguber B-rysare, och en filmaffisch som starkt påminner om en viss Danny Ocean med gäng, smyger dagens alster in likt en märklig hybrid mellan en thriller och lite skojigt effekttrams.

Fyra smarta och talangfulla magiker bildar tillsammans The Four Horsemen, blandar snygga scentrick med vad som tycks vara…bankrån via magi!?
Så pass uppmärksammat att både FBI och Interpol (att tömma ett bankvalv i Paris via ”länk” från Las Vegas gör man inte ostraffat från den Gamla Världen) börjar samarbeta. Är det nu show, riktigt mystisk magi eller en rejäl heist man skådar?
Svaret vill vara luddigt, och dagens manus gör sitt absolut bästa för att kollra bort oss som tittar.

Att visa trollgubbar och tricks på film är alltid lite vanskligt. Idag trollar ju filmmediet själv som sådant med allehanda CGI till höger och vänster, vilket kan göra att magiska sceneffekter kanske inte alltid får den önskade…eh…effekt som vill uppnås.

Fransosen Louis Leterrier har dock övat tillräckligt i branschen som regissör för att fatta hur ta hand om denna luddiga mix av trollkonster och ren thrilleraction. Han satsar på hårt tempo och att man som tittare inte direkt ska stanna upp och fundera på vad som sker. Dubbelspel och trippelspel och twistar i parti och minut. Allt försett med lite hejsanhoppsanhumor. Bra så.

Rollistan är blytung och naturligtvis en orsak till att filmen också får upp underhållningsvärdet ordentligt. Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco (jepp, lillebrorsa till James), Mark Ruffalo, Michael Caine, Mélanie Laurent och så (förstås) gamle Morgan Freeman som nuförtiden tycks viga sitt liv åt välbetalda minihopp till höger och vänster. Starkast lyser kanske Ruffalo, denne behaglige skådis, som här får spela något av förstafiolen som FBI-agent på jakt efter de luriga tricksarna. Eisenberg verkar upprepa sin genombrottsroll som Mark Zuckerberg..lika snabbpratande och och kontrollfreakande. Harrelson spelar egentligen bara sig själv, trevligt dock, och Fisher är möjligen lite skrikig då och då. Inget som stör helheten dock. Sedan får man väl också ta att Caine gör ett par minuter på gamla meriter.

kunde varit från något skitprogram på TV4.
Är dock något mycket trivsammare

Filmiskt är det snyggt, rappt med pumpande musik och snabba turer. Det är en proppad story som förutom lurendrejerier också lyckas trycka in lite biljakter, lite fighting och en spirande romans. Kalla det fånigt, kalla det lättköpt. Kanske är det som en Ocean´s Eleven utan den där extra lilla elegansen? Men vad gör väl det om engagemanget håller sig kvar ända till eftertexterna.

Now You See Me är snygg och trevlig bagatellunderhållning. Aldrig tråkig, lite för otrolig för att tas på allvar, men inte mindre spännande då och då för det. Lite feelgood mitt i all visuell uppvisning gör också att man sväljer bristerna. Och visst är det väl ändå lite kul att finterna (trots att man vet det) sitter klockrent på oss som tittar…?
En fräsig karamell att plocka ur filmgodispåsen.

Journey 2: The Mysterious Island (2012)

I dessa tider när Oscarssnacket börjar ta ordentligt med fart kan det kanske ibland vara lite lagom skönt att rikta blickarna mot den aningens mer oseriösa delen av filmens Hollywood. De där gatorna lite vid sidan om de stora premiärfilmernas avenyer, som bebos av alstren som möjligen är glada om de spelar in sin produktionsbudget.

Nu behöver det ju inte alls vara så att dessa filmer på något sätt per automatik skulle innebära lägre underhållningsvärde. Det finns ju synnerligen trevliga exempel på underdogs som blastat lite otippat. Dagens åskådning är nog dock inte ett sådant exempel. Men inte heller ett bidrag från den allra mörkaste gatan.

Här snackar vi alltså en sorts fristående fortsättning på filmen Journey to the Center of the Earth från 2008 (som jag inte sett) där Brendan Fraser var killen med musklerna och hjälteblicken, En sorts upphottad version av gamle hippe Jules Verne´s alster således. Viss framgång röntes enligt statistiken, och lika väntat som en bensinräkning på posten har nu då en uppföljare vaskats fram ur producenternas fickor. Bort med Fraser dock och in med The Rock! Yes, Dwayne Johnson himself, komplett med spelande bröstmuskler! Synd att lämna den gode Verne´s universum dock så därför handlar det idag om den mystiska ön från romanen The Mysterious Island. Unge Sean (Josh Hutcherson), som fanns med i första filmen, är övertygad om att den mystiska ön finns på riktigt någonstans därute i Stilla Havet, och att hans sedan länge försvunne farfar Alexander finns på denna ö. Ett gåtfullt krypterat meddelande talar också om att det är så, vilket får trulige Sean att dra med sig sin styvfarsa Hank (The Rock) på en impulsiv resa. Naturligtvis avskyr Sean den store Hank i början, men runt 67 minuter (or so) senare i filmen kan ni gissa vad som hänt…håhåjaja.

Ok, en mystisk ö, effekter gjorda för 3D-visning, två hjältefigurer, en klyschigt nördig helikopterpilot och hans söta dotter…samt en semesterskådespelande Michael Caine. That´s it. Bara att låta det synnerligen förutsägbara manuset lite lagom lojt och töntbehagligt rulla på in i mål, och då har man av farten hunnit avhandla legenden om Atlantis, Kapten Nemo och hans Nautilus, lite kärlek, ansträngda skämt samt konstaterat att det nog är bra i alla fall med en fadersfigur att se upp till. Regissören till dagens äventyr, Brad Peyton, håller sig med andra ord slaviskt till ordern om att filmen på intet sätt får gå över några känsliga gränser.

flabbergasted x4?

Det vilar också en sorts sorglös hejsanhoppsan-stämning över hela rullen, vilket gör att det naturligtvis inte går att ta den så speciellt mycket på allvar. Dwayne Johnson tycks känna likadant och är plötsligt på ett särdeles gott skådishumör, och jag vet inte jag…men jag måste erkänna att karln är rätt kul att kika på allt som oftast. Det han saknar i talang verkar han kunna rädda med en lustig charm som det är svårt att störa sig på. Och Caine…tja…han cashar mest in kaffepengar utan att bry sig om resultatet.

Journey 2… är en harmlös bagatell, lagom familjeanpassad så att ingen ska behöva må dåligt över vad som utspelas på den märkliga ön. Lite konstgjord spänning i kombo med halvdana cgi-effekter enligt standardmodell. Ett ganska bra exempel på en rulle att slötitta på när kraven och förväntningarna är av mindre vikt. Varför inte en sen söndagseftermiddag.
Vilket det faktiskt just var i mitt fall.

The Dark Knight Rises (2012)

Jaha, ni kan ju naturligtvis alla bakgrunden till den senaste installationen av det som enligt utsago ska vara Christopher Nolans sista inlägg i sagan om den maskerade hämnaren. En av sommarens stora hyper såklart, och det finns väl ingen vid det här laget som inte har koll på denna final vad gäller innehåll och inriktning.

Med detta sagt ödslar jag således ingen tid på utsvävningar om handling och bakgrunden som gör att Läderlappen (ja det är vansinnigt kul att skriva det istället!) gör comeback på arenan efter 8 års frånvaro. Nya tider, nya skurks men samma jobbiga svårmod som präglat de två föregångarna i allmänhet och del två i synnerhet.

Det bästa först: undergångsstämningen i filmen ( i kombo med den grymma musiken) är snygg och välgjord. Nolan lyckas trolla fram en sorts bombastisk känsla som dock aldrig går överstyr och blir jönsig. Det hålls hårt i manuset och det blir inte mycket utrymme över för potentiella oneliners. Vilket nog är bra. Det är en tung actionfilm som får biofåtöljerna att vibrera sådär läckert som man alltid vill att det ska göra när man ser på film. Nolans Batman-vision har mycket snyggt tagit udden av Burtons stundtals lite påfrestande gotstil och Gotham ser mer ut som en ”riktig” stad. En detalj som i mina ögon känns rätt tillfredsställande.

Det mindre bra: eller för tusan….det är en bra film såklart. En snygg avslutare i trilogin där Nolan knyter ihop hela sagan på ett bra sätt. Men, jag är inte superduperimponerad. Vilket jag inte heller var av mellanfilmen.
Här känns vissa partier lite för långa och jag tycker att filmen absolut hade mått bra av kortas ned ett antal minuter för att slippa en par transportsträcke-varningar. Christian Bale fortsätter att grubbla och dra sina tvivel i långbänk, och någon gång vill jag bara skrika åt honom att ”dra på kostymhelvetet och styr upp problemen för fan…!”, men visst jag inser också att Nolan vill ha det så….vill dra de eviga frågorna om skuld, godhet och samveten så långt han bara kan.
Kanske är TDKR den vuxnaste superhjälten film någonsin, där allt svart och vitt är bortrollat och endast en grå skuggzon återstår. Tim Burton överdrev både scenografi, dialoger och händelseutvecklingar på ibland makabra sätt och kanske också mer i linje med seriealbum-style. Nolans versioner känns oerhört mycket mer förankrade i en sorts normal verklighet med normala städer och människor. Vilket som är bäst får man kanske låta vara osagt, men Bales Batmanöden blir påtagligt mycket mer av ett drama med udda inslag.

Dagens badass, Bane, blir en biffig motståndare, men ändock mest en figur att sortera in i det perifera skurkgalleriet…hans historia engagerar inte nämnvärt. Inte så skrämmande, mer udda och dessvärre lite styvmoderligt behandlad i slutet av manuset tycker jag nog. Precis som Jokern blev i mellanfilmen, inte heller där en ”värdig” sorti. Å andra sidan lyckas manuset här mycket snyggt mörka andra kriminella elements agendor, och sådana bortkollringar gillar man ju alltid. Anne Hathaway som en sorts kattkvinna blir helt enligt planerna den ofrivilliga sidekicken, och inget fel i det. Men visst hade filmen klarat sig lika bra utan henne.

– min röst är grymmast!!
– nä…min!!

Desto roligare att Nolan ger förtroende åt Joseph Gordon-Levitt som är det i mitt tycke friskaste inslaget i dagens kapitel. Det och de pålitliga rävarna Gary Oldman och Morgan Freeman som tar varsin räkmacka genom filmen och gör det pålitligt stabilt. Och Bale då? Jo han gör vad han ska och är nog faktiskt den bäste tolkaren som gått i ett par Batstövlar.

Summa summarum: Inget fel på effekter och ljudmaskineri. Bra rollista och ett bra avslut av regissör Nolan. Batman själv har lustigt nog reducerats till en bifigur i sina egna filmer om man ser till antalet minuter som maskerad hämnare i bild…men det kanske är så det ska vara. Vad gäller diskussionerna om detaljer i filmen är jag beredd att svälja de flesta med axelryckning….utom när Rösternas Krig inträffar! Tom Hardy som Bane med sin tillgjorda Darth Vader-väsande gammel-engelska och så då Christian Bales helt katastrofala dårväsande som om han har en pinne på tvären antingen i halsen eller i baken. Otroligt fånigt om ni frågar mig.

The Dark Knight Rises är bra som tungt actiondrama. Den är helt okej som avslutande (?) kapitel i sagan om den bekymrade hämnaren. Jag är dock inte på långa vägar bländad av historien. Den bästa filmen i trilogin är och förblir Batman Begins. Svårmodet i den här och förra uppföljaren riskerar ibland att välta hela sagan och panga in en oklädsam prettostämpel i nyllet på fladdermusen. Och…kan vi inte börja med uttrycket ”Läderlappen” igen?
Visst är det mycket roligare?

Harry Brown (2009)

Brittiskt betyder (ofta) Michael Caine. Dessvärre kanske de sista åren i en och annan tramsfilm där man drar nytta av hans legendariska namn i rollistan. Men här är han tillbaka där han hör hemma. I ett naket och avskalat drama om den äldre gentlemannen Harry som bor i nedgånget bostadsområde. Stora, dystra, hyreskomplex med små lådliknande lägenheter på liten yta precis intill de stora genomfartslederna. Harry har inte så mycket annat att göra till vardags än att besöka sin dödsjuka hustru på sjukhuset, ta en öl på den lokala puben och spela schack med vännen Leonard. Både Leonard och Harry reflekterar ofta över hur tiderna förändrats och området blivit osäkert med all droghandel och att ständigt behöva leva i rädsla för att bli överfallen av de otaliga ungdomsgäng som styr i området. Speciellt Leonard har problem med ligister som besvärar honom i tid och otid. Harry observerar och håller med, men håller sig också på sin kant och förslår att Leonard ska kontakta polisen. När dock Leonard en natt blir mördad och Harrys fru dessutom går bort händer något med Harry. Plötsligt vaknar han upp ur sin vardagstristess och bestämmer sig för att det får vara nog nu.

Kall och kylig diskbänksrealism i thriller-drama-uförande. Debuterande regissören Daniel Barber skildrar ett område, en begynnade slum, som naturligtvis finns i varje större stad i världen. Miljön är hård, ogästvänlig och nästan hopplöst att ta sig ifrån. Harry är uppenbarligen en man som sett sina bättre dagar i livet och verkar bara gå omkring och vänta på ingenting. Han observerar det eskalerande våldet och droghandeln i området, men gör just inget mer. Inte förrän hans nära verklighet alltså påverkas och han inser att hjälp från myndigheterna inte är att lita på. Caine glänser i rollen som Harry och ihop med det enkla fotot och det avskalade manuset blir det här till en studie i vardagshopplöshet, som i ett slag förvandlar en mans frustration till handling av sällan skådat slag. Caine spelar alltid med små medel, men utstrålar en pondus utan dess like, den jovialiske äldre mannen ersätts av en hård och cynisk person och det är naturligtvis inte mer än logiskt att manuset under resans gång låter oss veta att Harry är gammal soldat i SAS. Något som också den kvinnliga polisen Alice (Emily Mortimer) upptäcker när hon försöker lösa mordet på Leonard och samtidigt stävja våldet i den aktuella förorten. Det är underhållande, om man nu kan kalla en allt annat än glädjefull story som denna, för just underhållande. Spänningen infinner sig titt som tätt, miljöerna är otrevliga och folket runt Harry är figurer man inte själv vill hamna framför. En brytpunkt finns naturligtvis i storyn, och efter den snurrar allt på fram till en upplösningen som måste komma förr eller senare. Frågan är ju bara hur Harry har tänkt sig utgången?

Harry Brown blandar engelsk vardagsrealism med glimtvis rå action om den lilla människan som återtar sin värdighet. Michael Caine är verkligen Harry Brown som gör det på gammalt hederligt sätt. I övrigt också välspelat i de andra rollerna, ända ned till de våldsamma ligister som hotar Harrys värld. Mycket bra miljöer, dystra och mörka där framtidshoppet inte syns till på långa vägar. Kanske inget inlägg i vardagsdebatten direkt, mer en skröna om vad som händer när en man får nog. Vi har sett det förr, och kommer säkerligen att få se det igen. Rekommenderas.

Betyget: 4