Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

Katastrofen: The Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies-Noir
• The Nerd Bird

 

Now You See Me (2013)

Med en filmtitel värdig en luguber B-rysare, och en filmaffisch som starkt påminner om en viss Danny Ocean med gäng, smyger dagens alster in likt en märklig hybrid mellan en thriller och lite skojigt effekttrams.

Fyra smarta och talangfulla magiker bildar tillsammans The Four Horsemen, blandar snygga scentrick med vad som tycks vara…bankrån via magi!?
Så pass uppmärksammat att både FBI och Interpol (att tömma ett bankvalv i Paris via ”länk” från Las Vegas gör man inte ostraffat från den Gamla Världen) börjar samarbeta. Är det nu show, riktigt mystisk magi eller en rejäl heist man skådar?
Svaret vill vara luddigt, och dagens manus gör sitt absolut bästa för att kollra bort oss som tittar.

Att visa trollgubbar och tricks på film är alltid lite vanskligt. Idag trollar ju filmmediet själv som sådant med allehanda CGI till höger och vänster, vilket kan göra att magiska sceneffekter kanske inte alltid får den önskade…eh…effekt som vill uppnås.

Fransosen Louis Leterrier har dock övat tillräckligt i branschen som regissör för att fatta hur ta hand om denna luddiga mix av trollkonster och ren thrilleraction. Han satsar på hårt tempo och att man som tittare inte direkt ska stanna upp och fundera på vad som sker. Dubbelspel och trippelspel och twistar i parti och minut. Allt försett med lite hejsanhoppsanhumor. Bra så.

Rollistan är blytung och naturligtvis en orsak till att filmen också får upp underhållningsvärdet ordentligt. Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco (jepp, lillebrorsa till James), Mark Ruffalo, Michael Caine, Mélanie Laurent och så (förstås) gamle Morgan Freeman som nuförtiden tycks viga sitt liv åt välbetalda minihopp till höger och vänster. Starkast lyser kanske Ruffalo, denne behaglige skådis, som här får spela något av förstafiolen som FBI-agent på jakt efter de luriga tricksarna. Eisenberg verkar upprepa sin genombrottsroll som Mark Zuckerberg..lika snabbpratande och och kontrollfreakande. Harrelson spelar egentligen bara sig själv, trevligt dock, och Fisher är möjligen lite skrikig då och då. Inget som stör helheten dock. Sedan får man väl också ta att Caine gör ett par minuter på gamla meriter.

kunde varit från något skitprogram på TV4.
Är dock något mycket trivsammare

Filmiskt är det snyggt, rappt med pumpande musik och snabba turer. Det är en proppad story som förutom lurendrejerier också lyckas trycka in lite biljakter, lite fighting och en spirande romans. Kalla det fånigt, kalla det lättköpt. Kanske är det som en Ocean´s Eleven utan den där extra lilla elegansen? Men vad gör väl det om engagemanget håller sig kvar ända till eftertexterna.

Now You See Me är snygg och trevlig bagatellunderhållning. Aldrig tråkig, lite för otrolig för att tas på allvar, men inte mindre spännande då och då för det. Lite feelgood mitt i all visuell uppvisning gör också att man sväljer bristerna. Och visst är det väl ändå lite kul att finterna (trots att man vet det) sitter klockrent på oss som tittar…?
En fräsig karamell att plocka ur filmgodispåsen.

30:Minutes or Less (2011)

Mer samarbete från firma Ruben Fleischer/Jesse Eisenberg efter den lyckade Zombieland. Och kanske ett litet steg tillbaka.

Slackern och pizzabudet Nick (Eisenberg) har inte mycket till framtid i sikte, hänger mest runt och trånar efter kompisen Chet´s (Aziz Ansari) syrra. Strax blir det dock ändring på det när två losers, Dwayne och Travis, sätter sin lika dumma som galna idé i verket…att få en för dem okänd person (gissa vem) att råna en bank åt dem så att Dwayne ska få loss medel till att hyra en lönnmördare som ska ta livet av Dwaynes allt annat än gemytliga farsa, vilket innebär arvspengar rakt ned i fickan hos Dwayne. Joråsåatt.

Ja ni hör ju själva hur idén låter. Och ni kan ju tänka er hur det blir. Eller rättare sagt, man behöver inte vara någon större Einstein för att fatta vartåt det hela kommer att barka. Det är också det luriga med komedier av det här slaget. Alla behöver inte ha vattentäta storys, i många fall handlar det mer om känslan och utförandet och graden på humorn som serveras.

I dagens fall rullar det på en stund innan det börjar bubbla lite. Länge känns det som att filmen står och stampar likt en häst i en startbox, manuset känns aningens ansträngt och lite FÖR konstlat. Nick och Chet käbblar på som kompisar gör, likaså gör Dwayne och Travis som dock skruvar sina karaktärer lite för mycket litet för snabbt vilket innebär att de inte alls blir lika roliga som förväntat. Mer irriterande.

real badass-robbers!

Men, som sagt, det tar sig trots allt en aning ju mer storyn rullar på. Nick får stora problem när han får en bomb fastspänd på sig och får veta att det är 30 minuter som gäller. Sedan smäller det om inte Nick har fixat banken och pengarna. Nu är ju trots allt Nick filmens smarta stjärna, och tillsammans med den tjattrande Chet gäller det att hitta på ett sätt att klara sig ur knipan. Detta leder i sin tur till en del rätt roliga scener, tex på banken där den påtvingade rånarlooken ska visas upp.

In också med ytterligare figurer i historien och till slut är det en ren cirkus av rännande figurer, den ena mer korkad än den andra. Någonstans här i andra hälften vaknar också filmen till liv och levererar humor som är riktigt flabbvänlig i vissa scener, Eisenberg och Ansari har nära till replikerna och lyckas få in ett par riktigt sköna oneliners i den skruvade storyn. Tempot tar sig också och bjuder på ett par underhållande karameller innan den korta speltiden tar ut sin rätt.

Det känns i slutänden som en ytterst ojämn film, med vissa ljusglimtar i humorn och dialogerna. Actionbiten är av den mer vanliga sorten och förvecklingarna lite ansträngt instoppade i manuset. Eisenberg kör sin väldokumenterade snabbkäftade stil uppbackad av Ansari´s eviga tjattrande. Danny McBride och Nick Swardson står för dumheten i filmen och glöm inte gamle Fred Ward´s  inhopp som sur och grinig farsgubbe.

30:Minutes or less känns spontant lite svår att bedöma. Fleischer hade närmare till fullträff  med Zombieland. Här är det lite startsträcka, och det dröjer en stund innan den något tillknycklade historien börjar ta sig så pass mycket att humorn börjar gå hem. Väl där finns det underhållande moment helt klart, och betyget måste ändå bli godkänt med viss mersmak.

The Social Network (2010)

Säg den som inte har Facebook idag. Ja, det FINNS naturligtvis personer som inte gått på hypen eller av andra skäl inte tagit till sig fenomenet. Men visst är det svårt att ihärdigt stå emot det som under ett par år nu verkligen får kallas för en hype. Jag erkänner, jag har Facebook, min särbo, mina ungar, mina kollegor, vänner, till och med min ex-svärmor. Läste någonstans att Sverige ligger i topp vad gäller Facebook-användande. Vad är nu detta? Håller vi på att leva våra liv via statusrader på en sida skapad av en frusterad och egensinnig amerikansk student…!!?

För den som möjligen inte alls har koll på vem som uppfann fenomenet Facebook så finns nu ju den här filmen som en liten reminder. Här historien om hur det började när unge Mark Zuckerberg via en slump (eller bara testosteronfylld vrede) under en kväll skapade embryot till det som nu finns i nästan var man och kvinnas dator. Så, kan en film om en udda datanörd med ambitioner verkligen hålla för långfilmsunderhållning?

Mitt svar blir…jodå. Fast främst kanske tack vare att det är just dagens regissör David Fincher, som tillsammans med Flmrs husgud vad gäller manusförfatteri, Aaron Sorkin, står för grannlåten. Fincher har uppenbarligen insett att det måste till lite dramatik mitt i all tekniknördhet och utgår därför från en punkt i dagens Facebookvärld och väljer att visa skapelsehistorien i tillbackablickar. Den unga, fräscha, entreprenörsandan och engagemanget varvas med scener från konferensrum där Zuckerberg tillsmmans med advokater och annat löst juridiskt folk försöker lösa tvister som uppstått längs resan, dels en stämning från ett brödrapar som anser att Zuckerberg helst enkelt snott idén till Facebook från dem, och dels en stämning från Zuckerbergs barndomsvän och ”meduppfinnare” Eduardo Saverin  (Andrew Garfield) som tycker att han blivit felaktigt bortmanövrerad från den växande rörelsen med den blåvita loggan.

Vissa frågetecken må möjligen sättas angående vad gäller historien som sådan, manuset bygger på en bok vars främsta källa är just…Eduardo Saverin. Kan man möjligen ana en viss vinkling  av det objektiva? Nåväl, i händerna på manus- och dialoggeniet Aaron Sorkin blir det aldrig tråkigt eller enahanda och filmen lyckas faktiskt med konststycket att aldrig tappa i tempo eller intresse. I rollistan finns inget att klaga på och Jesse Eisenberg gör en bra tolkning av Zuckerberg i vilken han lyckas fånga den världsfrånvändhet, hybris och egoism som tycks hemsöka det unga geniet då och då. Justin Timberlake får också visa prov på sina skådistalanger i rollen som entreprenören Sean ”Napster” Parker i en mindre men ack så viktig roll.

The Social Network är underhållande och lyckas hålla sig undan de värsta stilmallarna när en historia från verkligheten ska berättas. Sanningshalten i det som visas upp kan säkerligen diskuteras, beroende på vem du frågar, men i stora drag är det antagligen så här det gick till. Filmen må möjligen ha hypats aningen för mycket, för så revolutionerande bra är den ju inte alls. Mer som ett underhållande bakgrundsmaterial att ha i bakhuvudet nästa gång du loggar in på din Facebooksida och muttrande undrar varför inte just du kom på den här idén…

Zombieland (2009)

Full fart från ruta ett. Rätt okände regissören Ruben Fleischers besök i zombie-träsket resulterar i en tokrolig och snyggt gjord popcornrulle vars enda syfte är underhålla, underhålla och återigen underhålla.
Nörden Columbus (Jesse Eisenberg) har lyckats hålla sig vid liv i ett zombieinfekterat USA endast genom att slaviskt följa sina hemgjorda regler till punkt och pricka,(”Spela inte hjälte”, ”ha bra kondition”, ”skjut alltid två skott i en till synes död zombie” osv).  Han träffar på hårdingen Tallahassee (Woody Harrelson i en galet rolig roll) som mer än gärna spöar zombies samtidigt som han är besatt av äta Twinkies (!) och länsar varje snabbköp han träffar på i jakten på dessa godbitar. De slår sig ihop på en resa längs ett ödsligt USA och träffar snart på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) med vilka kosan styrs vidare mot västkusten och det som möjligen, enligt sägen, kan vara ett zombiefritt område.

En sorts speedad roadmovie om vikten av att hålla ihop och framför allt se upp för zombies i parti och minut. Någonstans letar jag efter en sorts sensmoral i filmen, och kommer fram till att den möjligen är just att bevara en vänskap och att alltid uppskatta de glädjeämnen man råkar på i livet.
I  övrigt är det här en galet snygg film med skön humor och rejält med zombisar som får spö på de mest makabra sätt. Ungefär som ett tv-spel som fått levande bilder. Det är overkligt, det är överdrivet men det är förbannat kul gjort och med en glimt i ögat som sällan skådas på film. Om man vill går det att se vissa likheter med den engelska Shaun of the Dead som kom för ett par år sedan, även om den möjligen var lite mer sofistikerad i sin svarta humor.

Skulle manuset synas lite närmare i sömmarna så skulle man förmodligen upptäcka att det har sina svagheter för att räcka till en längre film än så här. Men det gör faktiskt inget när det utförs så kul och underhållande som det gör. Friska och nya grepp, och sällan har väl en cameoroll suttit så gjutet som när Bill Murray plötsligt också dyker upp.
Finalen utspelas på ett tivoli och aldrig har jag väl skrattat så mycket som åt de olika sätt som finns att eliminera zombies i denna något annorlunda miljö!

Zombieland klockar in på strax under 90 minuter och det känns alldeles lagom för en film av den här sorten. Lekfull med okomplicerad underhållning som främsta mål.
Skrattframkallande!

Betyget: 3/5