Sebastian Stan

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

capCaptain America: Return of the First Avenger (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Tema Rysligheter: The Apparition (2012)

Dagens par, Kelly och Ben, hade möjligen tänkt sig att bo någon annanstans än i Kellys mammas investeringsobjekt; ett sterilt nybyggt hus i en av de där konstruerade villaförorterna som tycks vara så populärt att smälla upp i USA. Drösvis med gator och hus i exakt samma utförande och med ökenlandskapet som granne åt vilket håll man än vänder sig.

De unga tu kanske dock inte har det så fett ekonomiskt och då kan det väl möjligen passa bra.
Kelly (Ashley Greene) aspirerar på att bli veterinär och Ben (Sebastian Stan) jobbar lagom oinspirerat som någon slags it-tekniker. Nyss inflyttade i området är det väl bara att packa upp flyttlådor och gilla läget? Bristen på grannar då områdets villor verkar vara svårsålda kan möjligen kännas lite isolerande, men gott humör och lite kärlek löser väl det mesta. Eller?

Synd då att Ben missat att tala om att han en gång i tiden deltog i ett lagom murrigt experiment på college då det skulle framkallas ett andeväsen (of course) medelst det gamla hederliga tilltaget att använda sig av energiflöden (hur många filmer har inte haft det som sin grej!?). Något gick såklart tokgalet, allmänt kaos och otrevlig överraskning och en Ben som valde att lägga missödet bakom sig så mycket han bara kunde och knipa käft. Tyvärr fungerar ju inte det lilla knepet speciellt bra på film, att låtsas som inget olustigt har hänt i det förflutna. Och absolut inte i filmer av den här typen.

Snart börjar det därför hända oförklarliga saker i det sprillans nya huset. Dörrar står öppna som ska vara låsta, möbler har flyttat på sig, konstiga ljud kan anas lite när som helst…och vad är det för mögelliknande massa som verkar ha fått fäste i husgrunden? Första hälften av dagens rulle blir som en liten variant av gamla fina Poltergeist, låt vara i betydligt mer avskalad och mindre tappning. Våra huvudpersoner beter sig naturligtvis lika klyschigt som det anstår i ett manus som detta. Är huset besatt? Hemsökt?

Och hur trodde Ben att han skulle kunna komma undan sina gamla synder?
För självklart är allt sammanlänkat av det som hänt i det förflutna. Otrevligheterna ökar och inte ens tilltaget att tillfälligt fly kåken tycks hjälpa. Kärvt läge.

gänget undrar för ett ögonblick om det är Tobe Hooper som spökar för dem…?

Speltiden på dagens alster är larvigt kort, men å andra sidan finns det ingen anledning att dra ut på ett manus som inte direkt håller för att leverera några större överraskningar i genren. Det blir lite som vanligt. Lagom kusliga händelser som iscensätts av regissören och manusmannen Todd Lincoln med det nya huset som spelplats. Det dunkar, smäller och rör på sig, skuggor som anas. Tilltag som naturligtvis driver den lättskrämde in i otrevliga tankebanor. Självklart förhåller sig filmen grymt inkonsekvent när det gäller sina aktörer också. Kelly är den i sällskapet som uppenbarligen ska vara räddast. Ändå är det hon som mitt i filmen, när det krisar som värst, är den som prompt ska ge sig ut och undersöka korridorer och rum i beckmörker…när en annan skulle ha lagt benen på ryggen för länge sedan.
Lite tröttsamt klyschigt, om man är på det humöret.

På pluskontot kan jag drista mig till att notera att miljön med alla nya obebodda hus och tjutande ökenlandskap runtomkring gör sitt till att höja otrevlighetskänslan då och då. När rullen går in i sin andra hälft, och hjälp anländer i form av Bens gamla experimentpolare Patrick (Tom Felton), blir det mer ointressant och mer standardmall på utvecklingen.
Finalen kommer som sagt rätt snabbt och känns lite..avslagen…efter att filmen ändå har bemödat sig med att sätta upp en inte helt ointressant spelplan.

The Apparition gör jobbet som rulle en kväll när man inte vill tänka alltför mycket på vad det är man kikar på. Som fjäderlätt underhållningsrys för stunden kan den kanske platsa. Mest för sin första hälft. Eller är det jag som låter minnet dra iväg för långt till 80-talet? Synar man det här alstret lite noggrannare i sömmarna har den knappt något värt att komma ihåg.
Inte usel dock. Men inte speciellt bra.
Mellanmjölk?