Lucy (2014)

Jävla Luc Besson alltså.
Här är han en patenterad mästare på att skriva ihop underhållande nonsenshistorier (3 Days to Kill, Taken, From Paris with Love)..som han ger bort till andra regissörer…men när han sen själv bestämmer sig för att regissera en av alla sina hittepå-storysar så tar han…den här?!

Ynka 89 minuter klockar rullen in på och man förstår tyvärr varför. Här kan man snacka om att det till och med hade räckt med 30 minuter. Så pass mycket fog för handling finns det nämligen. Om ens det. Handling ja: Slackern Lucy (Scarlett Johansson) blir tvångsrekryterad att smuggla ny superhemlig drog från Asien till Europa. Inopererad drogpåse i magen går sönder, Lucy får en tripp av guds nåde och blir SUPERDUPER-FÖRJÄVLA-SMART på kuppen! Och en hämndens ängel! Nu jävlar ska varenda drogsändning till Europa stoppas! Medelst våld och nya galet fantastiska grepp med nästan lite övernaturliga inslag då det ju visar sig att Lucys hjärna börjar speeda på allt snabbare….och om en människa nu ”bara” använder 10 procent av sin kapacitet…så är Lucybruttan på väg att klocka in på 100 lagom tills de 89 minuterna har gått!

Scarlett ÄGER förstås i sina scener…i övrigt är det värre.

Ok, rätt intressant idé ändå…men Besson SLARVAR bort allt, nästan ALLT, på ryckig handling, staplade scener och en ytlighet som känns mer irriterande än underhållande. Dessutom: inte speciellt ödmjukt, och med ENORM övertydlighet, skriver han också oss  tittare på näsan vad som händer med mänskliga hjärnor och kunskap…. i form av en inhyrd Morgan Freeman…som antagligen ännu inte fattat vad det var han tackade ja till. Gubben ska föreställa smart professor men ser mest tveksam ut hela tiden och verkar inte fatta vad som händer.
Knappt att jag som tittar gör det heller förresten.

Jo såklart, det skjuts till förbannelse och kraschas bilar i Paris förstås! Men det gör det ju alltid i Besson-filmer. Tyvärr är trailern otroligt mycket bättre än själva filmen och sådant är ju aldrig bra. Ett snedsteg av Besson, trots en grundtanke som kunde blivit något. Action och förvirring. Och sen känns det inte riktigt helhjärtat gjort heller. Mest framstressat. Sånt retar…banne mig.

MYCKET svag betygsstjärna nummer 2 för ett par coola scener som sticker ut lite…och en stentuff, hårtslående Scarlett som inte tar skit från någon (sådant måste belönas)….annars farligt nära underkänt här.
Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

---

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

Thor: The Dark World (2013)

Hammertime igen!
Fräsigare filmposter den här gången, men samma stuk på ytligheterna. Nu är det Svartalver (hallå LOTR!) på rymmen. Mystisk energikälla jagas av badassen för ändamålet att knäcka hela universum as we know it (som vanligt alltså), och bara Thor är den som kan save the day.  Loki (Tom Hiddleston) är med igen med sina dräpande repliker (tack för det!), liksom Natalie Portman med tjejkompis. Och Stellan Skarsgård! Anthony Hopkins styr och ställer i ett Asgård som hotas i parti och minut.

Marvel Studios smider vidare på sitt recept och fortsätter att låta sina hjältar rädda världen i standalone-äventyr. Thor (Chris Hemsworth) tar sig an alv-problemet i ett London som CGI-demoleras lite lagom snyggt i finalen.

Första rullen hade sin charm och fräsiga effekter. Här är det samma drag på effekterna, men det känns som att nye regissören Alan Taylor (Game of Thrones) inte har samma tramssköna schwung i berättarstilen som Kenneth Branagh hade, och det nya äventyret tycks ta sig lite för mycket på allvar. Godkänt som popcorn för stunden, men inget som mättar direkt. Dock passar Hemsworth OERHÖRT bra som blond skämtare med superkrafter.
Vad säger Iron Man?