coming up: Vänner- bonanza!!

Jag är tillräckligt gammal…erfaren menar jag….för att ha varit en av de som satt bänkade runt dumburken 1994 när Vänner började sitt segertåg över världen.
Sitcomen som skulle komma att förändra en hel tv-värld vad gäller den nya generationens sätt att förhålla sig till lustigheter om livets vardag.
Kanske 90-talets största succé ihop med en viss Seinfeld i komedifacket?

Det var stort, hugat stort!
De sex vännerna blev storstjärnor, snygga som fotomodeller och rika som troll! Rappt och friskt. Tokroligt, sorgligt och romantiskt! Hela registret användes och alla möjliga storylines pressades in i Vänner-världen. Den höll i 10 år!
Vilket gör den till en av de största tv-serierna någonsin. 10 säsonger skojar man inte bort!

I år det 10 år sedan sista avsnittet sändes!
Precis innan 2014 håller på att rinna in i arkivböckerna lägger nu Netflix MYCKET PASSANDE ut samtliga säsonger för beskådan! För en annan, som inte reprissett ett enda avsnitt sedan just runt 2004, blir det en rackarns skön återbekantskap. Givetvis är tiden mogen nu att återvända till säsong 1 (aarrghh..vilka kläder, vilket mode, vilka frisyrer!) och sakta arbeta sig framåt genom åren!
Det här ser jag verkligen fram emot!

Håller serien stilen ännu? Kan den vara lika tidlös som t.ex. Seinfeld eller Frasier? Eller som sin moderna arvtagare How I met your mother? Jag tror kanske inte det om vi jämför med just HIMYM, men Vänner innehåller så pass mycket referensmaterial för de framtida komediserierna som skulle komma, att det kommer att bli en smutt högtidsstund när jag nu hälsar på kamraterna igen….!
Rapport om återtittandet lär följa vad det lider!

 

 

som en fläkt från ett svunnet 90-tal!

 

 

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

återtitten: 24-timmarsjakten (1987)

I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.

Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.

Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också  toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!

Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

återtitten: First Blood (1982)

En återtittare som ger ordentlig valuta för den investerade tiden!

Visade att även tidiga 80-talare kunde vara både dramatiska och stinna på action UTAN att det blev pajigt. Sylvester Stallone UTMÄRKT i rollen som Rambo, krigsveteranen från Vietnam som bara ville vara ifred.

Lägg märke till hur den först återhållsamme och bekymmerstyngde huvudpersonen liksom bara tappar det HELT när han utsätts för hot av taskiga polismän, och intar nåt sorts tunnelseende. Visst lider man med Sly och önskar att burduse sheriffen Teasle kunde ha tagit det lite lugnare med grabben från början, men STABILE räven Brian Dennehy gör såklart ett kanonjobb som lagens långa arm. Den ende som kanske är lite väl överdramatisk är Richard Crenna som den bistre översten Trautman, men det står man ut med utan att det stör.

Rutinerade Ted Kotcheff fick till en förbaskat bra film som innehåller både drama och tät spänning. Oerhört bra miljöer. Känns nästan tidlös trots sin ålder. Kopiorna haglade såklart ut från diverse murriga filmstudios efter framgången med den här rullen, men ingen har någonsin nått upp i samma klass. Synd bara att man drev figuren ned i fördärvets träsk med rejält kassa och spekulativa uppföljare. Det här är den enda i filmserien som känns seriös och värd att ta på allvar.
Fast boken som filmen snott sin story från var bättre och djupare, och nog skulle man vilja ha sett det slutet i stället!

återtitten: Casino (1995)

Tre timmar med Scorsese, hans älskade 70-tal, Robert De Niro med STIL och en som vanligt GALEN Joe Pesci. Kan det bli bättre? Ja, lite…lägg till en FENOMENALT agerande Sharon Stone också och DÅ blir det nog nästan inte bättre!

Som en rörig (men NJUTBAR) blandning av Gudfadern, Maffiabröder, Donnie Brasco och den där stekheta dialogspänningen mellan Pesci och Robban som kunde avnjutas i Tjuren från Bronx. Mästerligt rattat av herr Scorsese förstås och han gör inte avkall en sekund på snygga detaljer, komiska vrångheter och ett voiceover som liksom bara glider som en superhet kniv genom smör och broderar ut galenskaperna.

Här berättas i synnerligen i yviga penseldrag om Las Vegas uppgång och fall som mecka för hardcorespelarna, eller rättare sagt innan Vegas blev Disneyaktigt turistmål för semesterspenderande medelsvenssons från förorterna. Gamblern och fixaren ”Ace” Rothstein (De Niro) får i uppdrag av maffian att skapa lönsamheter  åt ”firman” medelst på papperet laglig kasinoverksamhet i början av 70-talet. Marknad finns i form av spelare, lycksökare, prostituerade, knarklangare, skojare och banditer och mutade ämbetsmän. Vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när dåren och Ace tvivelaktige vän Nicky (Pesci) dyker upp i ökenstaden med drömmar om att bli påve i sitt eget lilla gangsterrike. Och varför skulle Ace dessutom tvunget få syn på snyggot och förförerskan Ginger (Stone)…? Bekymmer att vänta på alla fronter, lika säkert som att man sällan lämnar Las Vegas som en rik person.

Välspelat ut i varenda biroll, MUSTIGT, våldsamt, tragiskt engagerande och en Scorsese som kan det där med att skåda olyckan hos personer som tror sig kunna klättra på den krävande livsskolans stege. Brutalhård skildring av moraliskt förfall i snygga (nåja..) kostymer och glittriga klänningar. Samt användandet av ordet ”fuck” 435 gånger.
Classy rulle!

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.

återtitten: När Harry mötte Sally… (1989)

Fortfarande lika Woody-Allensk-charmig i utseendet.
Hösten i New York är oslagbar på film.

Fortfarande är Meg Ryan sådär genomgullig som man bara vill att en filmhjältinna ska vara. Fortfarande är skägget Billy Crystals snyggaste detalj. Fortfarande bevisar Norah Eprons charmigt vassa manus och Rob Reiners glädjelätta regi att män och kvinnor KAN vara både vänner och älskande. På samma gång.

Fortfarande en av de BÄSTA relationsromantiska komedier jag sett. Plus Carrie Fisher och Bruno Kirby som trivsamma sidekicks! Humor, kärlek och ett ljuvligt soundtrack. Harrys och Sallys långa (12 år) och underhållande knixiga resa mot varandras famnar är snyggfilm från sin bästa sida!
”I´ll have what she´s having..!”