Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

---

Sabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

---

Transcendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

---

Captain America: Return of the First Avenger (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

A Knight´s Tale (2001)

Sällan har väl medeltiden, och tornerspel i synnerhet, gestaltats på ett sådant lättsamt och skojfriskt vis.

Det är en snygg bastard till historia som snott friskt från dagens rockvideoklippning a la MTV-style och musikaliska inslag från allt annat än medeltiden. Bara att höra ”We will rock you” runt tornerarenan innan showtime känns rebelliskt kul.

Salig Heath Ledger leder ett gäng muntra gökar i denna icke direkt djupa eller allvarsamma historia. Möjligen då att man skulle kunna hitta det rätt uttjatade uttrycket ”du kan bli allt du drömmer om”, men här är det med glimten i ögat och inte alls avsett att sätta några djupa spår i oss som tittare. Ledger är väpnaren Will som tar sin riddarherres plats (när denne prompt går hädan i filmens början), visar sig efter viss träning ha talang som stilare på tornerbanan och finner sig plötsligt göra karriär i denna popsport under medeltiden.

Under påhittat namn och med sina trogna medhjälpare ser vägen till ära och rikedom ut att ligga snyggt utstakad. Naturligtvis finns hinder i form av samvete, tävlingsformens dramtik, en ondskefull riddare som vill sätta käppar i hjulet och…den snygga donnan som alla kämpar om. Will ställer sig i kö, och nu får ni tre sekunder på er att ta ställning till hur det kommer att gå.
Precis.

Bakom spakarna sitter Brian Helgeland med egenplitat manus, en snubbe som annars knåpat ihop sådana hårda alster som tex Payback, Man on Fire och L.A. Konfidentiellt. Här släpper han istället loss en mustig skröna som snyggt förklädd är en löjligt simpel story om den fattige pojken som förälskar sig i den rika tjejen. Förutom Ledger skådas också namn som Mark Addy, Rufus Sewell, Alan Tudyk och Paul Bettany, och samtliga verkar uppenbarligen ha lika roligt som vi som tittar på filmen.

A Knight´s Tale är oförarglig och underhållande. Det medeltida England och Frankrike ser färgrikt och folkligt ut. Det rids och smids ränker i lagom tempo. Riddarskoj med mersmak. Dessutom kan en film som vräker på med gamla godingen ”The boys are back in town” aldrig få underkänt.

”I think he’s getting worse.”
”He is getting worse.”

Priest (2011)

Ännu en tecknad serieroman som fått en filmuniform. Det är en sorts postapokalyptisk framtid och det är ett pågående krig mellan människan och vampyrer (som ser ut som halvtaskiga cgi-hybrider av Alien korsat med filurerna från Instängd).

Människans effektivaste vapen i kampen mot vampyrerna har alltid varit Prästerna, ett gäng actionstinna Matrixkläddafigurer med rätt att slakta i kyrkans namn som gör processen kort med blodsugarna och fångar in de som inte tas av daga.

När nu vampyrerna hålls instängda i reservat utanför de futuristiska städerna finns ingen användning för prästerna med specialförmåga längre, och de lever som mer eller mindre utstötta i samhället. En plötslig förmodad vampyrattack på ett par nybyggare ute i ödemarken får dock en av de gamla krigarna, lägligt nog bara omnämnd som ”the Priest” (Paul Bettany) att dra på sig stridsmunderingen igen eftersom offren var hans bror och dennes familj. Enligt uppgift är också hans brorsdotter kidnappad och sådant måste undersökas närmare, trots kyrkans stränga uppmaning att låta bli eftersom vampyrhotet inte alls finns längre enligt övergurun bland de styrande småpåvarna.

Här har vi alltså en mischmasch av korsade stilar, allt från Vilda Västern till Mad Max-stuket (ibland pillas det på gamla oljelampor och vev-grammofoner, ibland på superteknologiska mojänger som blinkar och låter). Ansvarige regissören Scott Stewart öser på med effekter, digitala bakgrunder och så mycket slowmotion-våld han bara hinner trycka in på den korta speltiden. Historien är endimensionellt rak och utan några som helst intressanta vändningar.

Rollistan mönstrar förutom Bettany också Maggie Q som ”hjälppräst” med talang för snygg våldskoreografi, Cam Gigandet som skjutglad sidekick och gamle Karl Urban sorgligt underutnyttjad som huvudskurk i allians med vampyrerna. Bettany gör vad han ska för filmen, men har dessvärre en aura av tråkighet över sig. Liksom i Stewart´s förra film, Legion (också med Bettany och inte direkt bättre om man säger så), ska det uppenbarligen kännas domedagsaktigt och allvarligt men det tar sig aldrig riktigt och historien känns irriterande ofärdig alternativt alldeles för valhänt där i värsta fall känslan är att jag tittar på en hoper lösryckta scener staplade på varandra. Den tunga allvarsstämpeln blir farligt nära patetisk. Älskare av fantasifulla framtidsserier-till-film lär nog dock bli tillfredsställda med vad som bjuds.

Priest duger möjligen som underhållning för stunden, visar upp lite snygga scener vid enstaka tillfällen och blandar friskt från alla redan existerande historier och filmer. Tyvärr känns det lite halvhjärtat och vekt. Pengarna gick uppenbarligen till effekterna och skådisarna är rätt mycket utlämnade åt sig själva att försöka leverera styltiga repliker som känns mer än lovligt klyschiga och löjligt dramatiska. Väldigt svagt godkänt för den stundtals snygga ytan.

”The War is Eternal.”

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.

Legion (2010)

Nähä. Det här gick ju inte alls.
En sorts utflippad historia om kampen för människans överlevnad där de himmelska krafterna bestämt sig för att utplåna oss och den ende som dyker upp till hjälp är en till synes fallen ängel vid namn Michael….hrm.. Storyn är utlokaliserad till Mojaveöknen i USA och ett litet vägfik där gamle Dennis Quaid basar i form av ägaren Bob. Runt honom samlas en grupp individer som alla dras in i den minst sagt udda kampen. När ärkeängeln själv i Paul Bettanys skepnad dyker upp brakar det hela löst i en actionorgie helt enligt standardmallen.

Vad som inte funkar med den här filmen är den otroligt knepiga storyn som inte engagerar för en enda liten sekund. Att gud skulle ha tröttnat på människan och drar igång apokalypsen genom att skicka ut sina änglar förvandlade till mordiska zombies funkar inte alls för mig. Hade haft mer förståelse om det var Hin Håle själv som var the bad guy här, men så är alltså inte fallet. Paul Bettany som hjälteängeln Michael agerar på det mest träiga sätt jag skådat på länge, noll känsla i replikerna om man säger så. Den ende som egentligen kan klara sig med någorlunda heder ur det här är faktiskt Dennis Quaid som verkar ha insett filmens svaghet och gör sin figur Bob till en sorts fyrkantig parodi på sig själv. De övriga inblandade borde ha tänkt sig för en gång extra när de läste manus.

Legion har sin beskärda del av hygglig action och effektiva sekvenser när gäller den avdelningen, men kör käpprätt åt skogen när det gäller manusbiten och historiens utveckling. Alldeles för flummigt och besvärligt att ta till sig, och framför allt oengagerande. Tro mig, jag har inget emot udda och fantasifulla filmer av den här typen, men här blev det helt fel någonstans. Och givetvis när det handlar om människans kamp för fortsatt överlevnad finns det ett litet barn med i bilden. Suck…

Betyget: 1/5