Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

---

Sabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

---

Transcendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

---

Captain America: Return of the First Avenger (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

The Iceman (2012)

Tillbaka till BOATS-träsket.
Återigen till den kriminella världen. 70/80-tal och en nog så bister djupdykning ner i en människas svartaste psyke.

Richard Kuklinski var i verkliga livet en av de obehagligaste lönnmördare som funnits. Började sin bana hos maffian i New Jersey innan han blev sin ”egen” och hyrde ut sina tjänster till höger och vänster. Det märkligaste med Kuklinski, och det kanske mest skrämmande, var att han lyckades kombinera sin blodiga verksamhet med att samtidigt vara äkta make, familjefarsa och förortsbo som vilken annan svenne som helst.

1986 tog det hela slut då han greps och åtalades. Man tror att han låg bakom uppåt 100 personers död genom åren, även om han själv tydligen hävdade att han mördat runt 200. 2006 dog han i fängelset, enligt vissa under mystiska omständigheter då han stod i begrepp att vittna mot en av New Yorks maffiafamiljer.

Nu är (naturligtvis) filmen om hans liv här. Och hur blev det då? Är vi inte rätt trötta på biopics om ökända och brutala typer inom den kriminella världen? Kan sådana filmer verkligen tillföra något till mig som tittar? Once Goodfellas always The Godfather…eller?

Mycket hänger såklart på vad regissören och manuset vill. Dagens regiman, Ariel Vromen, satsar sin tid på att i första hand visa upp familjemannen Kuklinski, hur den bistre och iskalle kontraktsmördaren balanserar på kanten till det stora Mörkret och de förbjudna psykopatiska känslorna genom att i slutet på 60-talet satsa på att bilda familj. Han gifter sig med Deborah (Barbara i verkligheten) (Winona Ryder) och får snart två döttrar. Utåt vilken familj som helst. Det märkliga är att hustrun inte sade sig ha en aning om vad hennes make pysslade med (officiellt höll han på med ”valutaväxling”.. hrm…). Som åskådare till dramat känns det också lite svårsmält och otroligt att frugan inte hade en susning om vad som pågick.

”Richie” Kuklinski börjar sin bana hos Roy DeMeo (Ray Liotta), underhuggare hos familjen Gambino. Hans mordiska tendenser och avsaknaden av empati och känslor på jobbet gör honom till den perfekta anställde. När omständigheter tvingar DeMeo att ”friställa” Richie hoppar han snabbt på frilansarkarriären och jobben fortsätter hagla in. Liksom inkomsterna till familjehuset. Dessvärre äter sig också ett visst mått av depression, paranoia och (får man förmoda?) lite dåligt samvete in i skallen på Richie. Turbulent i familjen och hos maffiaklanerna börjar han bli ett besvärligt kort att hantera, då han gör lite som han vill.

Eftersom rullen i stort sett hanterar Richies liv från ruta ett till den sista, bygger historiens framgång på den som gestaltar huvudpersonen. I bistre Michael Shannon har regissör Vromen hittat helt rätt. Den långe (!) och bastante Shannon BLIR sin figur, med tillhörande tidstypiska kläder och rätt skrämmande ögon som lyser av oberäknelighet. Shannon är mycket bra här och varvar korthuggna repliker med en opålitlig makes mystiska förehavanden. Sakta sipprar det också igenom att Kuklinski hela tiden tycks kämpa med att hålla sina egna psykopatiska drag i schack.

Shannon tar ingen skit om sitt backslick

Runt Shannon rör sig en diger birollslista där framför allt Winona Ryder småimponerar. Länge sedan man såg henne, och kul att hon åldrats på ett bra sätt och här får ta fram lite av skådespeleriet som hon uppenbarligen har i sig. ”Som vanligt” i maffiarullar kallar man in stackars Ray Liotta. Kommer han någon gång att får spela en hyvens kille igen? Här är han Roy DeMeo, mellanboss som först ”upptäcker” Kuklinskis färdigheter. Liotta kör dock en ganska låg profil i dagens rulle. Inte lika utflippad som han kan vara. Övriga att hålla ögonen på är Chris Evans i udda outfit som hitman-kollega, gamle Robert Davi som (också naturligtvis) badass, James Franco i pytteroll och David Schwimmer (!) som medlem i DeMeos crew.

Sann story hela vägen ut dårå? Tja, förmodligen har man varit inne och petat lite på vissa detaljer för den filmiska konstens skull. Men det är inget som stör helheten.

The Iceman (namnet från hans påhitt att ofta frysa ned sina offer) är ingen superduperrulle i genren. Mer än stilsäker gedigen studie, tidstypisk i detaljerna, med ganska bra flyt ändå. Våldsam när handlingen kräver det. Jag har aldrig tråkigt, mer en sorts förundran över att verkligen ingen tycktes ha koll på denne filurs förehavanden. Den utmanar naturligtvis inte de stora i genren, men tack vare Shannons top notch-gestaltning blir det faktiskt intressant att följa denne lirare och hans liv fram till finalen.
Ett bra filmhantverk.

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

Sommarklubben: Sunshine (2007)

Får med sitt passande namn inleda sommarens ”klubberi”.

Toksnygg och stilren rymdis av Danny Boyle där detaljerna och den klaustrofobiska känslan sannerligen inte behöver skämmas för sig!

I framtiden håller solen på att slockna och besättningen på rymdskeppet Icarus II är nu på väg mot vår närmaste stjärna för att bränna av den fetaste atombomb som finns rakt in i solen för att få den att ”reboota”. Galet uppdrag, och galnare blir det när problemen naturligtvis tar kölapp och sätter den nerviga besättningen på hårda prov.

Glöm traditionella alienhot, här är det människans egna tillkortakommanden som står i fokus. Boyle tankar ur det mesta ur sina skådisar med Cillian Murphy i centrum som ”svår” forskare otåligt påhejad  av bla Chris Evans, Rose Byrne och Michelle Yeoh som mer traditionella rymdfarare.

Sunshine är läcker att skåda med lurigt inbakad svårmod i storyn, och solen som sådan får en nästan mytisk aura över sig. Stilenlig rymdspänning som blandas friskt med kvasifilosofiska funderingar och oväntade överraskningar. Extra bonus: de ca 7 sekunder som är inspelade i…..Stockholm…!
Återhållsamt berättad men med olycksbådande mäktig stämning. Mycket bra.

Cellular (2004)

2004 var mobiltelefonerna ännu inte utvecklade till egna små datorverk med tillhörande onödiga användningsområden, och måhända hade aldrig en story som denna sett dagens ljus om tekniksituationen varit en annan.

Byggd på den simplaste ramhandling man kan tänka sig är detta storyn om den fagra mamman Jessica (Kim Basinger) som av till synes okänd anledning kidnappas i fina hemmet precis när hon vinkat av sonen till skolan. I spetsen för de lurkiga typerna syns ingen mindre än den som-vanligt-buttre Jason Statham, och man undrar vad han kan vilja stackars Basinger.

Utan större åthävor forslas hon bryskt till skurksens hideout där en låsbar vind blir ensamma mammans tillfälliga vistelseort. Uppenbarligen är Staham och co på jakt efter Jessicas man och tänker använda henne i utpressningssyfte. Basinger sitter mest och tycker synd om sig själv tills hon plötsligt hittar en telefon (helt ologiskt) och lyckas, efter att busarna till synes smashat den, också koppla ihop delarna till en fungerande lur!

Ute i verkligheten är det ytlige surfarsnubben Ryan (Chris Evans) som på sin mobilnalle av en slump tar emot Jessicas försök till kontakt med omvärlden, och hennes envisa svammel/snyftningar om den fara både hon och hennes familj svävar i. Svårflörtade Ryan faller förstås till slut för hennes tokiga historia och blir den ofrivillige räddaren i nöden, den som tvingas flänga hit och dit och försöka rädda dagen för alla och ligga ett steg före de illvilliga förövarna och deras luriga plan. Som extra krydda är ju förutsättningen också att han absolut inte får tappa kontakten med Jessica via telefonen då hon uppenbarligen inte kan ringa på sin ihopmeckade skapelse mer än en gång.

"Skulle jag ha Kim Basinger i andra änden av linjen.....lägg av!!!"

Regissören David R. Ellis har efter alster som Final Destination 2 (och 3) och galna Snakes on a Plane rätt bra koll på drivet och hur man bäst gömmer en tämligen tunn historia i lagom snygg förpackning och acceptabelt avancerad action. Chris Evans är rätt charmig utan att vara speciellt bra i rollen som Ryan och det är tack vare honom, och alltid sevärde William H. Macyi en av birollerna, som historien känns rätt lättsmält och inte bara som en tom förpackning. Jason Statham har väl den tråkigaste rollen av dem alla och blir närmast som en pastisch på sin egen person, samma minspel och personlighet som alltid. Den som hotar att sänka hela filmen till träsknivå är annars Kim Basinger. Länge sedan man såg någon så etablerad skådis spela så uselt som Basinger gör här, och man undrar i sitt stilla sinne hur förfallet har kunnat ske så? Visserligen har det väl alltid varit mest yta och lite talang på Basinger, men bättre än så här har hon garanterat presterat förut.

Cellular är typisk dussinfilm som klarar sig tack vare ett par hyggliga insatser från Evans och Macy, lite standardaction, friskt tempo och ett visst mått av småkul humor. Historien är rätt banal och nästan idiotisk ologisk emellanåt, men lite får man kanske svälja å andra sidan och att fantasin ändå hålls på gott humör får väl anses som lite positivt. Snabbkonsumerat.

Captain America: The First Avenger (2011)

Ännu mer Marvel. Ja jisses, det verkar inte finnas någon hejd på det här fenomenet. Och, liksom i fallet med Thor är det rätt svårt att inte tycka om den här filmen, rentav tjusas lite av den. Trots att den är rätt tramsig. Trots att den egentligen har ett svagt manus.

Året är 1942 och veklingen Steve Rogers vill inget hellre än att dra ut i krig och hjälpa sitt land i kampen mot de lömska nazisterna. Hans bristfälliga fysik och inte helt merittyngda hälsoutvärderingar (där just termen ”nervöst beteende bland människor” låter otroligt roligt) sätter dock stopp för alla sådana planer och med gnisslande tänder svär Rogers åt sin vekhet. En eloge dock till grabben för hans goda hjärta och envishet.

Be och du skall få är dock ett fungerande grepp i dagens Marvelhistoria, och strax befinner sig Rogers i ett topphemligt labb där han ännu mycket mer strax utsätts för ett lyckat experiment signerat kufen Dr. Erskine (Stanley Tucci i trivsamt skäggstubb) och plötsligt har förvandlats till muskelikon och rena USA-drömmen. På med en sprillans färgglad kostymering och plötsligt ser en ny superhjälte dagens ljus. Rogers fick uppenbarligen inte bara en ny kropp, utan även alla hans mentala problem (ni kommer väl ihåg det ”nervösa beteendet…?) är som bortblåsta. Rogers är nu supersmart, supersnygg, superstark och supermodig. Perfekt kille att skicka upp mot nazisternas ondskefulle lustigkurre Red Skull som (naturligtvis) planerar att blåsa sin uppdragsgivare herr A. Hitler och skaffa sig världsherravälde. Precis som det anstår en superskurk!

Kille i lustig kostym framför killar i ännu lustigare kostymer

Matinékänslan är skönt utbroderad, effekterna helt ok och utförandet verkar ske med en friskhet som inte är helt självklart i alla sammanhang (ta bara bottennappet Gröna Lyktan). Regissören Joe Johnston kanske har tagit med sig lite tricks från äventyrshistorien The Rocketeer för ett antal år sedan, för här går det undan i samma anda.

Filmens kanske svagaste del, manuset, ställer inte till det nämnvärt och det går att ha överseende när helheten ändock höjer humöret på mig som tittare. Chris Evans är grabben som fått uppdraget att gestalta den patriotiske kaptenen och frågan är om inte filmens bästa (och roligaste) effekt är inledningen där effektnissarna digitalt lyckats krympa Evans kropp och dessutom göra honom löjligt pinnsmal. Gott sällskap har han också av självaste Tommy Lee Jones som naturligtvis äger varje scen han är med i, och detta trots att hans roll här egentligen är en dag-på-jobbet-grej som butter överste. Hugo Weaving gör väl sällan någon besviken och som Red Skull-figuren känns han ju helt gjuten här (i filmens kanske coolaste maskering). Och så slutligen naturligtvis den kvinnliga fägringen som i smyg trånar efter vår helyllehjälte, den brittiska officeren Carter (Hayley Atwell) som bara tycks finnas i scenerna.. oklart egentligen vilken funktion hon fyller i filmens praktiska del.

Captain America: The First Avenger bjuder på äventyr och effekter. Kanske inte de bästa i sin genre, men med gott humör och viss diskret humor. Liksom Thor tar den ett närmast lekfullt grepp på historien och dess utveckling. Inte sensationsbra men väl så underhållande, och det känns som en av de mer lyckade överföringarna från serie till film. Och visst är det något visst med äventyrshistorier som har de usla nazisterna som motståndare…

Både filmitch och Fiffi hade rätt gött att säga om den här skapelsen också (och Fiffis schackspel skulle man garanterat vilja ha!)

“I asked for an army. All I got is you.”

Push (2009)

Jaha ja. Ungdomar med speciella förmågor som är attraktiva att använda i supermaktens tjänst.
Vi har sett det förut, och kommer säkerligen att se det igen. Någonstans känns det som ett oerhört tacksamt ämne att ge sig i kast med då och då, naiva och oskyldiga tonåringar mot den stora mörka statsapparaten.

Här kan man således finna både kopplingar till Stephen Kings Eldfödd eller varför inte tv-serien Heroes. Nu fångade aldrig något av de ovanstående exemplen mitt fulla intresse, Kings roman kändes (som jag minns den) rätt plottrig och dunkel och tv-serien försökte fokusera på lite för mycket för sitt eget bästa och kom liksom aldrig till skott. I mina ögon alltså.

Liksom den här filmen. En lovande början byts rätt raskt mot en ganska trög och föga upphetsande transportsträcka fram till en förväntad final med sedvanligt upplägg för framtida fortsättning. Personligheter vävs in i storyn som utgår från Nick (Chris Evans), vilken besitter krafter att flytta saker genom tankevilja. Han är en s.k. Mover. Unga Cassie (Dakota Fanning) är en Watcher dvs hon kan se in i framtiden. Tillsammans måste de nu hålla sig undan en ljusskygg organisation inom den amerikanska statsapparaten som vill åt deras förmågor, som vanligt i storysar som denna hägrar drömmen om att förädla det ultimata vapnet i framtida krig.

Nick och Cassie är bara ett par av alla individer utspridda världen över med dessa och liknande  förmågor. Nästan alla har ”ärvt” sina genetiska färdigheter från föräldrar, och ett antal av dem hinner korsa våra hjältars väg innan manuset tar slut. Grejen är bara att det blir lite för mycket namn, lite för många förmågor som ska samsas och lite för invecklad story vilket gör att mitt intresse blir alldeles för litet. Rent filmiskt är det förvisso snyggt med Hong Kong som spelplats bland neonljusen, glittret och myllret. Det är tidvis rappa actionscener i gatumiljö i samspel med snabb klippning och hetsigt tempo.

Jag gillade regissören Paul McGuigan´s Lucky Number Slevin, som var en rejäl underhållande historia med snygg presenterad twist på slutet. Här känns det inte alls som samma smartness i manuset utan mer som lite för många individer som dyker upp utan att kännas meningsfulla. Jag vet inte, kanske är det meningen…men huvudpersonernas antagonister, den hemlighetsfulla myndigheten som jagar livet ur sig för att komma åt ynglingarna, blir rätt bleka och lite ointressanta…som att det vanliga dilemmat uppträder; man bryr sig liksom inte. Och då hjälper inte ens Djimon Hounsou som synnerligen lömsk hantlangare i statlig tjänst.

McGuigan tillverkar dock fullt kompetenta specialeffekter som ackompanjemang till den action som finns och i det fallet är det bara att lyfta på hatten samtidigt som känslan är att krutet satsats just på det visuella istället för en mer sammanhållen och lättåtkomlig historia.

Push bjuder på ett par snygga scener, visst tempo och en för all del lockande grundstory. Dessvärre tar det aldrig fart och de luddiga trådarna rätas aldrig ut tillräckligt mycket för att jag som tittar ska känna mig nöjd. Kanske hoppas McGuigan på att få basa över en fortsättning? Tv-pilotkänslan är hur som helst irriterande påtaglig där resultatet blir varken hackat eller malet.

”I don’t have to be a Watcher to see where this is going.”

The Losers (2010)

Jamen det här var ju enkelt sammanfattat.
Det här är precis allt det som The Expendables inte är.
En brokig skara, schablontyper av värsta sorten. Men med miljoners glimtar i ögonen. Tuffa hårdingar med hjärtan av guld (okej kanske inte alla..).
Killar med färdigheter, lurade och beskyllda för saker de inte gjort.
Killar som inte tvekar att hoppa på ett ljusskyggt uppdrag levererat av en smidig kvinna med formerna på rätta stället. Allt för att kunna återvända till sitt stolta US of A.

Och framför allt (och här kommer skillnaden mot Stallones anhang) är det här killar som gör allt detta till skön humor, ett lekfullt tramsmanus och litervis med självdistans. Filmen, såklart en vidareutveckling av en serie, upplagd i manuset som en serie, överklockar sig själv, men kommer också undan med det. Det är överspel, övereffekter och lallande humor av den mer enkla sorten.
Precis vad som behövs i filmer av den kalibern. Filmer som tål att tittas på, skratta till, underhållas av och sedan arkiveras under kategorin kul-trams-jag-såg-en-helg-men-nu-har-jag-redan-glömt-den. Överlag inte direkt kändistätt i rollistan. Chris Evans, Columbus Short, Jeffrey Dean Morgan och Zoe Saldana är väl de som låter tala om sig. Jason Patric i en speedad, överspelad, skurk-biroll har nog aldrig varit så hispig på film. Men till och med han är förlåten.

The Losers är inga losers om man tex jämför med Sly:s skräpverk. Här finns allt man behöver i hjärndöd underhållningsform. Och det roliga är att det är just förbannat underhållande, oseriöst och riktigt kul. Actionskrammel med glimten i ögat och lagom kort speltid. Sådär ja!