Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996.

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?

2. The Rock

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 

---

 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och trycka ord
• Spel och Film

 

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

---

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Rocky IV, The Breakfast Club

 

1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Top Gun

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Moonrise Kingdom (2012)

Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!

Broken Flowers (2005)

Jamen hörni. Va?!
Snacka om ett dilemma här. En sorts splittring som heter duga. Tveeggade känslor i harmoni. Eller disharmoni. Jim Jarmusch är en intressant sälle med en och annan intressant film (Ghost Dog!). Men här vete i tusan om jag hängde med hela vägen. Eller helt enkelt inte förstår. Eller något. Hur som helst känns det väldigt otillfredsställande och…ofärdigt.
Upplägget är annars lovande, med Bill Murray som den sällan leende filuren Don Johnston (bara namnet) som via ett mystiskt rosa brev får reda på en sons existens och dennes eventuella sökande efter sin far. En påstridig granne och lite nyfikenhet senare är Murrays figur ute på vägarna för att besöka gamla flickvänner och ragg och där om möjligt kunna utröna vem som kan ha skickat brevet och i så fall varför, så här många år senare.

Att inte påstå att Bill Murray är som klippt och skuren för den här rollen är som att undanhålla en rak sanning.  Att inte påstå att Jarmusch sinne för bilder, detaljer och berättartempo stundtals firar viss framgång, är också att ljuga. Nyfikenheten ligger som en spänd drivfjäder genom hela historien och någonstans vill man så gärna att Johnston ska hinna upp sitt öde. Dessvärre är det också nyfikenheten på hela storyn som i slutänden orsakar den irritation som dyker upp när jag känner mig lurad på hela kalaset. Att alla lösa trådar är just lösa så in i h-e, och att jag möjligen förväntas göra en helt egen tolkning av vad jag just sett. Men hur då?! Filmen är otroligt effektiv i att lämna mig, nästan som Murray i filmen, ensam kvar på en soffa framför tv:n med tusen frågor i skallen och en känsla av ett haveri.

Det galleri av kvinnor som paraderar förbi kunde inte vara mer olika och Murrays karaktär har ett sorts återhållsamt, försiktigt, men ändå humoristiskt sätt att möta dem på. Sharon Stone, Frances Conroy, Jessica Lange och Tilda Swinton (vars scentid kan vara rekordkort, typ 30 sekunder) är så galet olika i sina karaktärer så att det blir som dag och natt. Vad får Don Johnston ut av denna resa? Blir han något klokare? Vad får jag som tittare ut av detta? Vad vill Jarmusch säga? Pretto och överambitiöst eller bara lite flumkul? Idiotmånga frågor och idiotlite svar.

Broken Flowers blir en konstig film, lätt att fastna i för Bill Murray, den underliggande sovande aviga  humorn, det sävliga tempot som vägs upp av en stegrande nyfikenhet och ett bra soundtrack. Dessvärre är det lika lätt att förkasta filmen och bli förbannad på grund av det sätt som Jarmusch envisas med att slänga fram sin skapelse på.
Inte bra. Fast bra ändå. Eller…vad f-n…!

Get Smart (2008)

Lite småtramsigt i dvd-spelaren är inte fel då och då. Här en modern variant av Mel Brooks gamla tv-serie från 60-talet om den fumlige agent 86 i tjänst hos superhemliga organisationen CONTROL, vars främsta mål är att hålla koll på skurkarna i brottssyndikatet KAOS.
Tv-serien flörtade kärleksfullt med hela Bond-konceptet på sin tid och lade vikten på humor och ren slapstick. Den här moderna, uppfräschade, varianten förvaltar arvet väl och lägger sig någonstans mellan dumhumor och klantig slapstick.
Analytikern Maxwell Smart (Steve Carell) hos CONTROL vill inget hellre än att bli en fullfjädrad agent. Han har tränat och läst på inför alla prov som finns, men eftersom han också är den bästa analytikern i organisationen tvekar chefen att befordra honom. Ett gyllene tillfälle ges dock när hela CONTROL utsätts för ett attentat och bristen på agenter ger Smart möjligheten bli den nya nr 86 och totas ihop med den vackra agent 99 (Anne Hathaway) för att de tillsammans ska undersöka vilka som ligger bakom det illvilliga dådet. Spåren leder dem till Ryssland och en lustig karusell tar sin början, fylld av klichéer och tokiga händelser.

Filmen tar ut svängarna men blir aldrig fånigt tramsig. Ett lyckat drag att låta vansinnigt rolige Carell spela huvudrollen som den naive, aningens klantige, men ändå framgånsrike agent Smart. Carells lite udda, återhållsamma, humor kommer mer än väl till pass här och vissa scener får mig att skratta högt även om man inte kan kalla filmen hysteriskt rolig. Snarare lite mer skönt tillbakalutad och gjord med lite nostalgiskt kärlek till forna spionrullar.
Gott om roliga biroller, där bla Bill Murray och Dwayne ”The Rock” Johnson dyker upp. Alan Arkin som chefen för CONTROL har ett par sköna scener också. Till och med Terence Stamp dyker upp i en skurkroll och gör precis vad som förväntas av en sådan figur; en sorts parodi på sig själv.

Get Smart är underhållande trams med lite sköna blinkningar mot spionrullar i allmänhet, och Bond-eran i synnerhet. Vissa scener är till och med stulna rakt av, vilket naturligts förhöjer stämningen för oss gamla Bond-älskare. Steve Carell och Anne Hathaway har en inspirerande gnista mellan sig och det avspeglar sig i filmen som håller gott humör, ok tempo och finurliga effekter blandat med ren dumhumor och inslag av mer subtil sådan. Trivsamt.

Betyget: 3

Zombieland (2009)

Full fart från ruta ett. Rätt okände regissören Ruben Fleischers besök i zombie-träsket resulterar i en tokrolig och snyggt gjord popcornrulle vars enda syfte är underhålla, underhålla och återigen underhålla.
Nörden Columbus (Jesse Eisenberg) har lyckats hålla sig vid liv i ett zombieinfekterat USA endast genom att slaviskt följa sina hemgjorda regler till punkt och pricka,(”Spela inte hjälte”, ”ha bra kondition”, ”skjut alltid två skott i en till synes död zombie” osv).  Han träffar på hårdingen Tallahassee (Woody Harrelson i en galet rolig roll) som mer än gärna spöar zombies samtidigt som han är besatt av äta Twinkies (!) och länsar varje snabbköp han träffar på i jakten på dessa godbitar. De slår sig ihop på en resa längs ett ödsligt USA och träffar snart på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) med vilka kosan styrs vidare mot västkusten och det som möjligen, enligt sägen, kan vara ett zombiefritt område.

En sorts speedad roadmovie om vikten av att hålla ihop och framför allt se upp för zombies i parti och minut. Någonstans letar jag efter en sorts sensmoral i filmen, och kommer fram till att den möjligen är just att bevara en vänskap och att alltid uppskatta de glädjeämnen man råkar på i livet.
I  övrigt är det här en galet snygg film med skön humor och rejält med zombisar som får spö på de mest makabra sätt. Ungefär som ett tv-spel som fått levande bilder. Det är overkligt, det är överdrivet men det är förbannat kul gjort och med en glimt i ögat som sällan skådas på film. Om man vill går det att se vissa likheter med den engelska Shaun of the Dead som kom för ett par år sedan, även om den möjligen var lite mer sofistikerad i sin svarta humor.

Skulle manuset synas lite närmare i sömmarna så skulle man förmodligen upptäcka att det har sina svagheter för att räcka till en längre film än så här. Men det gör faktiskt inget när det utförs så kul och underhållande som det gör. Friska och nya grepp, och sällan har väl en cameoroll suttit så gjutet som när Bill Murray plötsligt också dyker upp.
Finalen utspelas på ett tivoli och aldrig har jag väl skrattat så mycket som åt de olika sätt som finns att eliminera zombies i denna något annorlunda miljö!

Zombieland klockar in på strax under 90 minuter och det känns alldeles lagom för en film av den här sorten. Lekfull med okomplicerad underhållning som främsta mål.
Skrattframkallande!

Betyget: 3/5

Scrooged (1988)

Dickens gamla fina utslitna ”A Christmas Carol” har säkerligen gestaltas i så många versioner att det bara känns jobbigt att tänka på det. Här kommer Scrooged, eller ”Spökenas hämnd” som den så katastrofalt fick heta vid den svenska premiären juldagen 1988, en amerikansk flåshurtig modern version av temat om den elake och gnidne chefen som får sig en riktig läxa på självaste julafton. Historien förfluyttad till ett tv-bolag där besserwissern och den inte helt ödmjuke Frank Cross regerar, tvingar sina anställda att jobba övertid och sparkar folk till höger och vänster. Precis när Cross är i sitt esse så får han då veta att tre spöken kommer att besöka honom vid olika tillfällen för att visa honom vissa saker…

Det är plumpt, det är ett råfläskande med dumhumor och det är galet värre. Cross tas med på en ganska olustig resa, där det mitt bland all slapstick och elak humor döljer sig ett uns av vemodighet och gamla sorger. Nu stannar inte regissör Richard Donner upp speciellt länge vid dessa händelser utan öser hellre på med simpel humor och välkrattade maneger. Trots sitt billiga yttre tycker jag detta är skönt underhållande, vilket jag också är ganska ensam om ifall man ser till det allmänna omdömet. Scrooged är en film som man antagligen tycker är rätt kul eller hatar. Vad som gör den underhållande just i min dvd-spelare är att den är så over-the-top och svulstig i sitt utförande så att det inte går att värja sig. Så amerikansk och spelande på de berömda känslosträngarna som passar för julen modell smaklös. Och smaklösheten behöver få finnas där gott folk, sida vid sida med det snygga och sofistikerade. Slapsticken är ofta hård och våldsam och varvas med skämt av lägre nivå. Dickens hade antagligen muttrat surt om han sett hur hans verk behandlas här.

ja..han tittar på just dig!

Bill Murray, vid den här tiden rätt stor komedistjärna efter succén med Ghostbusters, gör sig av någon lustig anledning väldigt bra som den elake Cross. Eller kan det vara att Murrays osvikliga talang för svart sarkasm och det snygga sättet att glida undan varje form av eftertänksamhet passade sig särskilt bra här..? I rollistan backas Murray upp av idel kända namn från 80-talet; John Forsythe, John Glover, Robert Mitchum, David Johansen, Carol Kane, Bobcat Goldthwait (och ja: med lika illa röst som vanligt) och Karen Allen som Cross gamla kärleksintresse Claire.

Scrooged är enkel. Inga konstigheter eller utmaningar i manuset. Humorn ligger på det breda planet och kantrar ofta över i too-much. Trots detta är det en frejdig och munter tillställning som får ses för den den okomplicerade underhållning den vill vara. Murray snackar och går på med sin patenterade humor (vilket också visar att han är rätt man till den här rollen), får sina mothugg, sin beskärda del av vikten att veta hut och sedan blir alla nöjda och glada. Löjligt enkel film som tilltalar det rebelliska barnet i mig. Svälj med mycket julmust så går det ner ganska smärtfritt!

Julfaktor: Hög! Det utspelas på julafton, är en Dickens-julsaga, lite snö syns här och där och naturligtvis är filmen också begåvad med en lagom sliskig sång till eftertexterna; ”Put a little love in your heart” med sköna Annie Lennox röst. Kom igen! Vad mer vill du ha i väntan på tomten!??!