Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

---

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Wrecked (2010)

Klassas i de officiella rullorna som en kombo av äventyr/drama och mystery, och är det något det är så är det sannerligen mystery. Egentligen ett smärre under att historien har kunnat dras ut till i sammanhanget oändliga 91 minuter, men så är nu faktumet och resultatet låter kanske inte direkt hurra för sig.

Filmens största tillgång syns i bild direkt. Adrien Brody. Märkligt nog är jag inte alls förvånad att se honom här, som om det finns något konstigt självklart över att just han är mannen att gestalta dagens huvudperson. En man i ett bilvrak vaknar upp. Bilen har uppenbarligen kört av vägen rätt ut i spenaten och ned i en ödslig ravin. Han är skadad och minns inte ett jota av vad som hänt, men i bilen finns också två döingar. Han sitter oturligt nog fastklämd i bilvraket och får via den (trots allt) fungerande bilradion veta att en bank i området rånats på en större summa pengar av tre män som försvann i en bil. Lägger man ihop ett och ett så blir det naturligtvis två tänker vår överlevare…men…kan man verkligen lita på det..?

Det är naturligtvis Brodys film rakt igenom. Han sitter där han sitter, tills en sorts överlevnadsinstinkt får honom att försöka ta sig ur bilvraket men väl ute i den eländiga naturen,och skadad som han är, blir det inte mycket bättre. Att bilens bagageutrymme dessutom visar sig innehålla pengabuntar i massor får bara vår vän att än mer inse att läget är mer än prekärt. Och om han bara kunde minnas lite bättre än de fragmentariska flashbacks som verkar drabba honom…

utsikterna är inte direkt lysande

Det är Brody mot naturen kan man lugnt säga. Med ett tempo som inte direkt vill ta på sig springskorna blir det stundtals rätt svårt att uppbringa det nödvändiga fokuset som krävs för att en film ska vara sådär stabilt underhållande. Känslan av experimentfilm ligger och lurar bakom varje stubbe i den ödsliga naturen, och man undrar vid ett par tillfällen om det är just ett studieprojekt som växt ut till en större produktion..? Lyckan för dagens filmmakare är dock att man lyckats med konststycket att engagera just Brody i huvudrollen. Kanske han gillade idén, kanske han fick tillräckligt med sköna dollars för att skita ned sig the wilderness style..

Hur som haver är det just det faktum att det är Brody´s oneman-show som syns i bild, att hela historien utstrålar en sorts mystik med en och annan udda företeelse och att man undrar hur i h-e det hela ska sluta..som gör att filmen räddar sig själv från en totalt tråkhaveri.

Wrecked klarar sig precis från att gå just det öde till mötes som titeln betyder. Mest tack vare Adrian Brody som faktiskt är mannen att klara av en sådan här märklig roll. För lång och för händelsefattig, men samtidigt för oklar och mystisk för att avfärdas som the average garbage..

The Brothers Bloom (2008)

Av någon anledning har den lovande trailern till denna film förföljt mig under ett par år, utan att jag fått möjlighet att se hela filmen. 
Förstå då min stora förtjusning (till min särbos större och oförstående förvåning) när jag ett par veckor före jul, mitt i klappshoppingen, sprang på denna dvd för bara ett par ynka tior! Lite lagom utslängd i en reaback sådär. Självklart högg jag som en kobra och förkunnade stolt att nu minsann var min dag gjord! 

Nu i efterhand måste jag nog kanske erkänna att jag inte hade behövt vara så kaxigt glad just där och då. Ibland är en trailer en fantastisk skapelse och själva filmen något helt annat. Som i det här fallet. Men men, som hobbytittare på världens bästa media ska man ju göra nya bekanskaper och erfarenheter, och det ska sannerligen inte bara vara en rosbeströdd väg hela tiden. Det är också det som är tjusningen med film. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom filmhörnet eller i dvd-fodralet. Take the good with the bad.

Här möter vi bröderna Bloom. Redan i unga år visar de stor fallenhet i den ädla konsten bedrägeri och lurendrejeri. Skyfflade från stad till stad, från fosterhem till fosterhem får de gott om tillfällen att bygga sina talanger mer än väl. I vuxen ålder har de naturligtvis blivit riktiga ess på sin konst och reser jorden runt på andras bekostnad, ständigt utförandes något listigt lurendrejeri. Nu har dock den ene av bröderna, Bloom (Adrien Brody), tröttnat rejält på skojerierna och vill helst dra sig tillbaka och bara fundera på livet i största allmänhet. Hans mer fantasifulle bror Stephen (Mark Ruffalo) är den som brukar stå för planeringen av de olika bedrägerierna och nu har han fått korn på en sista stöt som ska räcka till pensionering för dem båda. Det handlar om att blåsa en neurotisk miljonärsarvtagerska från New Jersey, Penelope (Rachel Weisz), och det inbegriper lite romantiskt lullull från broder Bloom som först vägrar, men efter löfte om att det verkligen ska vara den sista blåsningen går han med på det hela. Att få den unga rika Penelope på kroken är inga större svårigheter, och problemen hopar sig istället när hon börjar genomskåda bröderna och deras historia. Men säg den skojarfilm som inte håller sig med ett antal twistar av olika slag!

Vad jag absolut gillar mest med den här filmen är början. Första tjugo minutrarna är oerhört lovande och innehåller en sorts humor som är väldigt tilltalande. Scenerna där Bloom för första gången besöker Penelope i hennes mansion och ska lisma in sig är galet roliga. Speciellt Weisz visar upp enastående prov på komisk ådra. Sedan händer dessvärre något. När handlingen ska flyttas rent fysiskt och fler personer ska vävas in i manuset tappar det spänsten och lekfullheten på ett markant sätt. Kvar blir egentligen en svårhanterlig, lätt tragikomisk skapelse som har lite svårt att bestämma sig för om det ska vara ett fullfjädrat drama med komiska inslag eller en komedi med allvarliga undertoner. Som tittare blir jag aningens trött på inkonsekvensen och tappar därför lite av det berömda fokuset.

Miljön genom hela filmen håller dock fint, det mesta av filmen är inspelat i Tjeckien och Rumänien, och visar upp behagliga stadsbilder på den äldre arkitekturen som man möjligen bara hittar i det forna öst. Musik, foto och detaljer spelar rentav i en bra harmoni med varandra vilket förstärker intrycket av en äldre tidsmiljö, trots att det utspelas i relativ nutid.
I skådisensemblen gör Rachel Weisz mer än rätt för sig, håller en bra nivå hela tiden. Adrien Brody fortsätter att ta roller som kanske inte riktigt känns helgjutna, men här har han sina stunder som den tungsinte Bloom. Mark Ruffalo gör sitt bästa av vara den sorglösaste av dem, ständigt med ett hitte-på-förslag i rockärmen. Ruffalos ganska envisa entusiasm känns dock rätt tröttande efter ett tag och han blir dessvärre bara en sidekick till Brody/Weisz.

The Brothers Bloom har ett bra utgångsläge, men saggar betänkligt ju längre historien rullar på. Det blir helt enkelt för tråkigt och ointressant längs vägen, trots upplägget. Regissören Rian Johnson (okänd för mig) har också skrivit manuset och kanske skulle han ha koncentrerat sig på en sak. På pluskontot är ändå att utan filmens tre stabila skådisar skulle resultatet ha blivit bra mycket värre. 
Men trailern är väldigt bra! 

Predators (2010)

Det börjar i och för sig effektfullt med ett fritt fall ur skyn. Bara pang på så där. Eller också blir det oavsiktligt lite symboliskt, för efter inledningen så faller filmen fritt ganska exakt hela tiden. Dessvärre.
23 år efter originalet, när Arnie härjade runt i djungeln och till slut spöade upp den ovälkomne besökaren från en annan planet, väljer man att försöka närma sig ursprungshistorien lite flirtigt samtidigt som en egen knorr och prägel ska sättas på manuset. Det går eh…sådär. Eller snarare inte alls. En torftig spegelvänd story om att ett antal utvalda individer kidnappas (liiite oklart här) från jorden och släpps ned i en grönskande djungel på okänd planet med okända invånare, men givetvis med de goa fyrtornen med det fula utseendet lurandes i vegetationen. De ofrivilliga gästerna måste naturligtvis hålla ihop och försöka klura ut hur klara sig ur knipan helskinnade (yeah right…), och vi pratar inga mesar här utan stereotypa figurer av bästa märke med gevär, snitsiga puffror och andra tillhyggen. Schablonerna haglar och man undrar var våra vänner manusförfattarna tagit sig någonstans för att lyckas konstruera en sådan ytlig och icke engagerande story som detta blir. Det borde liksom inte vara möjligt efter de senaste misslyckade försöken i Predator-franchisen, och de gula varningsklockorna borde ha ringt hos hågade producenter.

Hypen inför den här filmen har stundtals varit enorm, inte minst sedan Robert Rodriguez blev inblandad i projektet. Kanske han borde ha tagit hand om regipinnen själv stället för att överlåta den till Nimród Antal (Armored), nu ska väl dock ingen skugga falla över Antal som antagligen gör det bästa av situationen. Kanske kunde dock Rodriguez säregna stil ha givit filmen ett annorlunda skal. Nu blir det mest en irriterande och oengagerande färd fram till slutet och när eftertexterna rullar igång känner jag mest ett stort ”jaha”.
På skådisfronten samlas en hoper individer som inte gör bort sig med tanke filmkategorin, men heller inte går till historien som direkt minnesvärda. Saker att reta sig på  är tex varför Adrien Brody (hur hamnade HAN i den här sortens film!?) envisas med att gå runt och väsa med hes röst, som om han vore med i Gudfadern eller något…eller varför man lite nödtorftigt skrivit in Laurence Fishburne i en direkt krystad roll. Mycket att irritera sig på här således, och lite desperat försöker man också koppla ihop originalet genom att refrera till den storyn både genom tal och handling och personnärvaro.

Predators faller platt mot marken och träffar tungt, i mina ögon. Tröttdum story, standardeffekter som kanske inte går att klaga på direkt, men totalt oengagerande och mest bara en massa uttjatade actionscener staplade på varandra. En stor besvikelse. Samtidigt slår det mig att det naturligtvis inte går att variera en story som den här. Det finns liksom inte så mycket mer att utveckla. Nu tycker jag vi lämnar dessa Predators åt sina öden, och när suget kommer kollar vi in originalet med Arnie istället. Ok?

King Kong (2005)

Som filmälskare är det alltid härligt att ha möjligheten att se om filmer. Antingen för att på nytt få ta del av den filmmagi man kanske upplevde första gången, eller också för att nyfiket känna efter om ens åsikter möjligen har ändrats. Precis som i dagens betraktelse som jag senast såg vid biopremiären när det begav sig. Att ge sig på att göra en ny version på en sådan här gammal klassiker kräver verkligen sin regissör, och är det någon som ska gå iland med det är det väl Ringen-Peter Jackson. Han är originalet väl troget och lyckas samtidigt väva in en och annan ny liten scen i det redan bekanta materialet om den arbetslösa skådespelerskan Ann (Naomi Watts) som i 30-talets New York lockas av den profithungrige producenten Carl Denham (Jack Black i en otippad men underhållande roll!) att följa med det slitna fartyget Venture på jakt efter den mytomspunna Skull Island. Väl där är det tänkt att Denham ska spela in en film med allt vad det innebär av action och romantik i vildmarken. Med på resan finns också filmens manusförfattare Jack (Adrien Brody) som genast förälskar sig i den vackra Ann. Väl framme vid den mystiska ön vet vi ju alla som är bekanta med storyn vad som väntar…

Jacksons version är naturligtvis fylld med lysande effekter och en berättarglädje som rusar på i 110 nästan hela tiden. Effektstudion har fått jobba så det ryker och det märks givetvis i filmen. Jackson får mig faktiskt att tro på att det är en riktig 8 meter hög apa jag tittar på. Filmen tar god tid på sig att sätta upp intrigen innan actiondelen brakar lös och stannar inte av förrän den gigantiska apan mött sitt öde djupt i asfalten i New York. Filmens mittparti med handlingen förlagd till den grönskande ön är bland det bästa man sett i effektväg. Det enda som jag tycker drar ned tempot är en sekvens där våra hjältar får tampas med jätteinsekter i en mörk ravin. Det är egentligen bara effektporr som inte fyller någon mening och lika gärna hade kunnat strykas ur handlingen.
Trots den adrenalinstinna action som finns är filmens vackraste scener de stillsamma och känslomässiga mellan Kong och Ann. På ett makalöst bra sätt lyckas Jackson visa oss Kongs känslor och hur de förändras i samspelet med Naomi Watts karaktär. Även om jag som åskådare vet hur historien kommer att sluta är det inga problem att till hundra procent hålla på jätteapan in i det sista och det stora vemodet rullar verkligen in över en när det sista planet sätter den dödsbringande ammunitionssalvan i ryggen på Kong högt däruppe på Empire State Building. Det är sorgligt, snyggt och gjort med stor känsla.

Jack Black, Adrien Brody och Naomi Watts gör alla gedigna prestationer med sina karaktärer, men samtliga får stå i skuggan (!) av den väldige Kong som förstås är den riktige huvudrollsinnehavaren här. I Peter Jacksons varsamma och uppfiningsrika händer blir han en 8 meter hög upplevelse bortom allt annat man sett i denna typ av effekter.
2005-års version av den gamla klassikern är avgjort den bästa nyinspelningen och utklassar tex -76-års tarvliga version med hästlängder. Både vad gäller effekter, hjärta och manusmässigt. King Kong 2005 osar av berättarglädje, fantasi, tokbra effekter, värme och känslor som går utanpå det mesta. En ren njutning för en filmälskare.
Och roande nog är åsikterna nu precis samma som vid premiären 2005.

Betyget: 4/5