Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996.

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?

2. The Rock

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 

---

 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och trycka ord
• Spel och Film

 

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

---

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

The Bourne Legacy (2012)

När Bourne-franschisen så skulle ta ännu ett kliv var det möjligen svårare än man trott att förbise det faktum att Matt Damon inte var speciellt sugen på att ännu en gång återupprepa sin rollkaraktär.

Ändå såg kanske regissören/manusförfattaren Tony Gilroy potentialen med ännu en djupdykning ned bland skumma CIA-understödda hemliga organisationer och diverse ljusskygga aktiviteter vars agenter självklart alltid agerar med landets säkerhet som mål för ögonen. Moraliskt rätt eller ej. Och lösningen på att komma runt problemet med Jason Bournes frånfälle, utan att låta något nytt ansikte ta över rollen, är naturligtvis att skapa en ny karaktär i samma universum som Bourne. Där händelser från just Bourne´s förehavanden spiller över på dagens utvalde, Aaron Cross. Det är också kanske det som är filmens stora utmaning, hur infoga originalintrigen och ändå få fart på en ny figur…?

En snabb recap; Jason Bournes freebasande i sin ”sista” rulle har fått alla ljusskygga myndighetspersoner på tårna, och plötsligt får alla för sig att varenda smutsig liten agentorganisation (vi snackar ”Blackbriar”, Treadstone” och andra vitsiga benämningar) ska skrotas, utplånas, förintas innan alltför stora avslöjanden kan leda till skandaler big time. Således bort med varenda supersoldat, forskare och tjomme som varit inblandad på något sätt…och här snackar vi sparken medelst avrättning!

Genom list och en jäkla massa tur undgår agenten Aaron Cross (Jeremy Renner) att bli just tagen av daga och bestämmer sig för att gräva vidare vad det egentligen är som pågår (vilket också lär oss att denna films händelser torde utspela sig parallellt med The Bourne Ultimatum). Dessutom är han i starkt behov av en dos supermediciner för att hålla sin trimmade kropp i vigör, eller åtminstone ett alternativ. Något som uppenbarligen den oskyldiga forskaren Marta (Rachel Weisz) tycks kunna tillhandahålla från det superduperhemliga labbet. Ända tills hon också blir ett hot mot badassen i kostym.. Varför då inte slå sina påsar ihop med den flyktande Cross i jakten på sanningen…?

lika tuff och envis som sin föregångare

Ger man dagens rulle sina behövande minutrar kommer man till slut in i historien på ett helt okej sätt. I början är det galet mycket växelklippning mellan bistra figurer som muttrar lite allt möjligt på sedvanligt byråkratlingo. Inte lätt för regissör Gilroy att på ett naturligt sätt få igång alla förutsättningar, men till slut tycker jag nog ändå att han lyckas mala in Bourne-världen i Cross´s tillvaro och vi fattar att den gode Jason egentligen bara är toppen på ett isberg. Mycket för badassen att försöka skyla över med andra ord.

Vilket de gör så gott de kan. Jakten på Cross och Marta tas snabbt upp, intensifieras i ett par rafflande underhållningsvåldsscener, via ett par lagom uppseendeväckande avslöjanden, innan storyn mynnar ut i en final som tydligt krattar  upp möjligheten för en ev. uppföljare (och slutar inte filmen lite…plötsligt?). Renner sköter sig rätt exemplarisk med pumpad kropp och Weisz har jag jag alltid haft ett gott öga till. I övrigt skymtar sådana ess som Edward Norton, Scott Glenn, Albert Finney och Stacy Keach till. Av Matt Damon ser man som sagt intet (om inte ett foto av denne räknas in), ändå finns hans ande på något sätt svävande över hela anrättningen..så i den bemärkelsen har väl Gilroy lyckats får man anta.

The Bourne Legacy satsar på att vara en standalone-film i Bourne-världen med originalhistorien som en sorts språngbräda, men visst blir förståelsen för historien så mycket lättare om man skådat de övriga i serien. En pratig inledning övergår vartefter i ett par ordentliga actioninslag och överlag tycker jag nog att Gilroy och co spottar ur sig ett rätt tryggt och bra hantverk. Om figuren Cross blir lika populär som den finurlige Jason återstår dock att se.

 

Moonrise Kingdom (2012)

Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!

The Incredible Hulk (2008)

Ja egentligen är det ju nästan lite löjligt, men vi slänger in en Marvel-skapelse till under avsyning när chansen finns.

Återigen igen en återtitt, och nu är det Edward Norton som i Louis Leterrier´s regi ikläder sig rollen som den olycksalige Bruce Banner med humörproblem. Där Ang Lee´s version ett par år tidigare uppenbarligen ville vara en djupare, mer dramatisk, version med en diger bakgrundshistoria vad gäller karaktärerna, satsar Norton och co mer på raka och möjligtvis ytligare puckar.

Utan att för ett ögonblick låtsas om sin föregångare lyckas regissör Leterrier (på ett rätt smart sätt) använda förtexterna till att förklara läget, bakgrunden och det största skälet till att dagens film börjar med en Bruce på flykt i Brasilien där han gör allt för att ligga så lågt som möjligt under tiden han klurar på ett sätt att få bukt med sitt infekterade blod. Säg dock den frid som varar (och tur är väl det för oss som tittare…annars hade det ju blivit en vääldigt seg film) och bara vips sådär så är US of A`s militär honom på spåren och i spetsen hittar vi självaste general Ross (kanske lite otippat William Hurt) som leder sina specialstyrkor i jakten på Banner för att få tag på sitt hemliga vapen som är just Banner och hans blod. Dessutom har han flugit in brittiske stridisen Tim Roth att bistå på bästa och mest våldsamma sätt.

Som sagt, där Ang Lee verkade mer intresserad av det filosofiska och mentala i historien om Hulken, satsar Leterrier på mer hederlig action medelst felfria effekter. Intressant dock att superallvarlige Norton anammat rollen som Banner med humöret, man kan ju annars tycka att Norton möjligen skulle hålla sig för god för att ta en sådan serietidningsroll..men uppenbarligen tycks han ha sett något intressant även i detta. Kanske var det möjligheten att få hångla med Liv Tyler som gör hans kärleksintresse Betty aka generalens dotter?

läge för en liten stänkare?

Denna Hulk-version har egentligen inte ett skit att komma med vad gäller nya infallsvinklar eller annorlunda synsätt. Manuset består mest av tunna skivor; Banner kommer tillbaka till Staterna, klurar på ett botmedel, jagas av den enfaldige generalen som dessutom skapar en sorts monstermotståndare till Hulken med hjälp av skumma substanser och en ivrig Roth. Banner får lite kärlek av Betty, de flyr, generalen hittar dem och så när allt ser hopplöst ut fattar generalen att det är Hulken som kan rädda dem och ingen annan.

Vad filmen märkligt nog lyckas med är att ha en skapligt hög lägsta-nivå. Trots enkelspårigt manus utan överraskningar är det proffsigt hantverk och rätt snyggt dramaturgiskt. Det känns inte som en intressant film, men ändå blir den aldrig ointressant. Förklara det den som kan.

The Incredible Hulk rullar på och gör vad den förväntas. Underhåller utan att lämna någon speciell eftersmak. Norton gör ett helt ok jobb som Bruce B och när humöret rämnar lämnar han över till de omtalade effektnissarna som trycker in sina läckerbitar efter bästa förmåga. Mindre plats för filosofin och mer plats för förväntningar inför den kommande Avengers-filmen där vår gröne vän återigen dyker upp.
Som standalone-film ok, men inte direkt något att skriva hem om. Väl dock i en filmblogg.

“As far as I’m concerned, that man’s whole body is property of the U.S. army.”

The Illusionist (2006)

I det förra sekelskiftets Wien förbluffar den unge illusionisten Eisenheim (Edward Norton) med sina spektakulära konster. Ryktet går, människor förundras och den äregirige Prins Leopold (Rufus Sewell), på jakt efter makten i kejsardömet Österrike-Ungern, ser Eisenheim som ett hot. Speciellt efter att den unge magikern fattat intresse för prinsens tilltänkta gemål Sophie (Jessica Biel). Leopold sätter polischefen Uhl (Paul Giamatti) på jobbet att avslöja Eisenheim och få bort honom från strålkastarljuset, något som blir lättare sagt än gjort när Uhl upptäcker att Eisenheim är en person med diverse hemligheter och en helt egen agenda.

En rätt skön mix av kärleksdrama, thriller och lite hokus pokus. Edward Norton som alltid stabil i vilken roll han än dyker upp i, här gör han sin Eisenheim till en gåtfull och oberäknelig figur. En story som traditionellt rullar på och vilar på att vi som tittare redan från början vaggas in i den vetskapen att allt inte är som det ser ut. Frågan är bara HUR det egentligen är? Som tittare kan man roa sig med att sitta och försöka klura på de olika turerna ett par gånger om. Just det faktum att det handlar om trollkonstens alla möjligheter vävs på ett smart sätt in i historien, som egentligen är en rätt simpel historia klädd i behagliga kostymer.
Trots Nortons alltid gedigna insats är det Paul Giamatti som stjäl hela filmen tycker jag. Som ständigt grubblande polischef  rör han sig i maktens salonger, underställd sin arrogante prins men i hemlighet alltmer fascinerad av den unge magikern. Giamatti håller sig till återhållsamt skådespel och får på så sätt fram de rätta känslorna, proffsigt hantverk om du frågar mig och Giamatti stärker verkligen sina aktier som en favvoskådis i min bok. Jessica Biel får också av bara farten visa att hon kan göra roller av lite mer vikt och gör Sophie till mer än bara vacker kvinna i snygga kläder.

The Illusionist underhåller rejält och glömmer inte bort att fokusera på de små detaljerna likväl som det snygga yttre med autentiska miljöer från det tidiga 1900-talet. Lurigt manus, fylld med smarta övergångar som passande nog trollar bort det faktum att storyn egentligen är ganska simpel och rak. Spännande och oberäknelig i sina bästa stunder.

Betyget: 3/5