Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996.

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?

2. The Rock

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 

---

 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och trycka ord
• Spel och Film

 

22 Jump Street (2014)

Hahaha! Det spelar ingen roll att manuset är det tunnaste man skådat sen……sen…..förra rullen om knäppskallarna!

Jonah Hill och Channing Tatum är komiska GENIER tillsammans!
Underbart skriker jag! Speciellt Hill är sagolikt rolig här. Nu ska de två polisdårarna gå undercover igen, gå på college där knarklangande typer ska hittas. Det går naturligtvis helt åt helvete först, för att sedan sluta i dur efter knasbollefasoner och lite flyt!
Klyschorna står som spön i backen…MEN vad gör väl det när man sitter och bara skrattar sig igenom speltiden!

Ibland behöver du bara en riktig jönsfilm för att bli på gott humör om det varit i botten. Då passar den här perfekt! Humorn är asroligt låg…och till och med en sådan gammal uv som Peter Stormare blir underhållande när han får hänga med dynamiska duon Hill/Tatum.
Glöm inte heller Ice Cube som är tillbaka och gapar och svär och har sig som helvild polischef. Ha!

Under eftertexterna” hotas” det mycket underhållande med en hoper uppföljare! Missa inte!
En stabil trea i betyg för den här nonsensfilmen är helt enkelt bara vad man vill ge dårarna. Inga konstigheter.

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

The Killing Room (2009)

Äsch, jag vill ju så gärna tycka bra om den här rullen.
Känna att den är mer än ”bara” godkänd.

Men det går liksom inte.
Efter en stund fastnar den i sin egen loop på något sätt, och plötsligt känns det som att den märkliga och minst sagt grötiga storyn bara existerar för att filmmakarna vill ha något udda att bjuda på.
Skramla i ganska tomma tunnor och hoppas att oljudet ska dölja skavankerna.

Annars börjar det bra. Fyra försökspersoner i ett vitt sterilt rum. Alla där för att de uppenbarligen gått med på att vara objekt i någon undersökning av något slag. Vi har bla förståsigpåaren Timothy Hutton som ”minsann varit med förr och vet hur det brukar gå till”, och Clea DuVall som den enda kvinnan i sällskapet vilken synnerligen ser ut som hon ångrat ihjäl sig att hon gått med på nyss undertecknat avtal. Bakom glasväggarna, uppe i kontrollrummet finns dock en kvinna till i Chloë Sevigny´s skepnad. Uppenbarligen gör hon sin första dag på ”jobbet” och drillas enligt konstens alla regler av headhonchon på bygget, den mystiske Dr Phillips (Peter Stormare) som varnar för att nykomlingar i tjänsten ofta har lite svårt att ta till sig testernas händelseutvecklingar.

Hutton tror sig veta hur det går till

Således har vi här ännu ett bidrag i genren stänga-in-folk-i-mystiska-rum.
Vad testerna egentligen går ut på är lika oklart för mig som glor och de som agerar i filmen, men att det är den populärt skumma staten som ligger bakom känns inte som någon högoddsare. Nu behöver det inte alls vara en nackdel med oklarheter i en film, då effekten vid upplösningen ofta tar hem ett par extra poäng. Här ramlar dock den största gåtfullheten bort i en ganska segdragen händelseutveckling där man inte riktigt har koll på VAD det egentligen Stormare med anhang vill uppnå med all mystik och udda påfrestningar han utsätter sin testgrupp för.
När upplösningen väl kommer sitter man mer och ”jaha ja” istället för ”åh faaan!!!

The Killing Room skulle möjligen kunna funka som pjäs hinner jag också tänka på under speltiden. Så pass dialogtät och begränsad i sitt fysiska spelutrymme är den. Alla inblandade skådisar gör dock gott ifrån sig och förtjänar lönechecken. Intressant upplägg som tröttar ut sig självt en aning längs vägen.
Ok. Men inte mer.

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…

The Last Stand (2013)

Arnie Schwarzenegger i sin första huvudroll på tio år. Jo man tackar. Nygamla trevligheter. Faktiskt.
Om man tar allt med en nypa salt förstås.

Arnie ser för hemskt ut i nyllet men sportar i övrigt ett piggt humör, dräpande oneliners och en lagom trimmad kroppshydda. Borta från politik, kostymer och mindre trevliga skandaler kan han här nu istället bli filmstjärna igen och förvandlas till den ärrade polischefen Ray i en liten sömning håla på gränsen till Mexico.

Samtidigt lyckas en listig infångad mexikansk knarkbaron lura FBI, kidnappa en agent och medelst en supersnabb sportbil närmar han sig nu gränsen, och just den lilla stad där Ray huserar, för vidare flykt söderut in i Mexiko. The G-Men med gamle Forest Whitaker i spetsen är i hasorna, men vi fattar ju alla att det är hos Arnie finalfesten kommer att hållas. Naturligtvis har badasset´s skurkliga också tagit sig till samma lilla stad för att möta upp sin chef på flykt.
Ray måste förutom sin egen muskelstyrka och dåliga vitsar nu lita på sina rätt oprövade vicesheriffer och en knäppgök vid namn Lewis (Johnny Knoxville) som backup.

Visst, ni hör ju själva. En tuggummistory utan några större ambitioner än att underhålla för stunden. Kunde också lika gärna ha varit en westernfilm.
Uplägget kopierar dussintals av historier från denna genre och pimpas bara med lite nyare vapen och starkare hästkrafter. Schwarzenegger är såklart säkerheten själv i huvudrollen, hur många gånger har han inte spelat den här typen av hård snubbe..?
Forest W jabbar på rutinerat för semesterchecken i rollen som kostymnissen och ledaren för ”uppbådet”. Naturligtvis tror inte han på att Arnold klarar biffen.
Ha-ha, vilken dumskalle.

80-talsvibbarna ligger och dallrar mest hela tiden, och jag kan inte påstå att jag lider jättemycket av denna lätt märkliga nostalgitripp i upplägget. Det skjuts, fajtas och smäller enligt fin modell under 100 minuter. Noterbart är annars att det är sydkoreanen Jee-woon Kim som regisserat dagens kioskäventyr, och låter han bekant så är ju det för att det var han som låg bakom den lätt obehagliga A Tale of Two Sisters 2003.
Hoppsan.

nygammal pose som sitter i.

Visst ja, Peter Stormare dyker (naturligtvis) upp som skurkhantlangare och kör sin patenterade…eh…Stormare-stil.
Rätt underhållande det också på sitt sätt. Easy money för Bergmans gamle dramaten-adept.

The Last Stand har ett upplägg som är så enkelt att det inte behövs ordas så mycket mer om det. Man får precis vad man förväntar sig. Garanterat precis. Och det behöver ju sannerligen inte vara kattskit det heller alla gånger. Trivsamt action-jönseri.
Välkommen tillbaka gamle man.

Lockout (2012)

Ja se det trodde man ju aldrig på förhand.
Att en sådan här snabb, ytlig och till synes dussintillverkad actionhistoria skulle tilltala mitt barnsligt förtjusta sinne.

Men, det är precis vad den gör. Utifrån en story signerad Luc Besson, säkerligen ihoptotad på en skynklig kaffeservett på 10 minuter har, för mig okända, regissörs/manus-duon James Mather och Stephen St. Leger skapat en sorts roliga timmen med sedvanliga cgi-spektakliga effekter och vitsiga oneliners som ackompanjemang till explosioner och allsköns trixeri.

Och när var Guy Pearce så rolig på film?! Kanske aldrig säger jag.
Förrän nu.
Här är han en sorts CIA-snubbe i framtida Washington år 2079 , anklagad för ett brott och hårt ansatt av myndighetsbossen Peter Stormare (med sedvanligt roande överspel). Alla bevis pekar alltså mot spjuvern och den rappkäftade huvudpersonen med det lagom lustiga namnet Snow (!), men vi vet ju bättre än så. Likaså att det som vanligt kan letas efter falska rävar i de egna leden.

Bara ett ödets nyck står nu mellan honom och livstids botgöring i purfärska rymdfängelset (jo du läste rätt!) MS One. Denna nyck uppträder i form av presidentdottern Emilie (Maggie Grace) som under en inspektionsresa till just den aktuella anläggningen blir tagen som gisslan och fångrevolt hotar. Med andra ord, läge för Snow att få benådning om han kan ta sig in i rymdfinkan, befria dottern och ta sig ut igen medelst alla till buds stående medel.

det finns alltid tid för lite flirtig dialog

Enkelt koncept, snabb och genomytlig historia som aldrig någonsin för en sekund stannar upp och försöker ta sig på något som helst på allvar. Mer som en färgglad serietidning med ständiga actioninslag och tillhörande sekunddramatik.

Märkligt  nog lyckas alltså filmmakarna ganska effektivt dölja historiens alla brister och svagheter genom att kapsla in den i det färggranna snabbhanterade utförandet. Naturligtvis är det en actionsoppa som snott från lite av varje, kanske mest från Snake Plissken och hans New York-äventyr. Möjligen kan minnesgoda också dra en och annan parallell till Christopher Lamberts äventyr i rymden i Fortress 2…

Lockout smäller och dundrar enligt lex Besson och det lustiga är att jag gillart! Har riktigt kul faktiskt och blir på inget sätt uttråkad under de snabba 95 minutrarna. Och återigen; inte visste jag att Guy Pearce kunde vara så putslustigt underhållande!
Snabbglömt men riktigt tjosan-fartig!

Get the Gringo (2012)

Märklig film det här.
En berättelse som visar upp två sidor. Dels rätt snyggt filmad med ett driv som tilltalar. Och dels rena rama rappakaljan till story som utan sin rollista kanske (läs: till 100 procent!) skulle förpassas till C-filmsträsket.

Det slår mig också att gillar man Mel Gibsons rulle Payback från -99 (vilket jag gör) kan man nog hitta vissa förtjänster här. Samma putslustiga vitsigheter, samma råa filmvåld och samma hårdkokta stil. Fast nu i finare färger.

Gibsons namnlöse skojare är på bilburen flykt från rättvisan efter ett uppenbarligt rån iförd klädsam clownmask. Med den amerikanska polisen i bakhasorna hoppar han bokstavligen med flyktbilen in i Mexiko, varvid de mexikanska lagmännen lägger vantarna på honom och vips har han hamnat i världens märkligaste fängelse, där man liksom kan göra lite allt möjligt, röra sig fritt, gå på ”restaurang”, ägna sig åt spel och dobbel, socialisera i största allmänhet med båda könen och ha sig. Skumma krafter verkar dock naturligtvis innanför dessa låt vara ganska lössläppta murar och vår hjälte börjar i sann fixaranda planera sin flykt på bästa sätt.

Egentligen är det en riktig soppa. Det handlar om kroppsdonationer, sluskiga gäng i olika former, korrumperad polis, försvunna miljoner, en lillgammal unge och så då en Mel Gibson som vill vara både stenhård snubbe och beskyddare av de svaga.

Melan kör streetpose med puffran!

Det bästa med filmen är att den håller ett ganska högt tempo och varvar snygga varma färger i fotot med korniga actionscener med tillhörande squibs. Till detta faktiskt riktigt klämkäckt skön mexikomusik och en sorts svart humor som jag är lite svag för, Kanske Gibsons voiceover hjälper till en aning också.

Det sämsta med filmen är att den är tunn som spiksoppa, har ett löjligt ansträngt manus som man aldrig hinner ta till sig riktigt. Mexarna skriker mest och gapar, Gibson plirar med sin sluga blick och i en biroll spelar som vanligt Peter Stormare över enligt förväntad modell.

Get the Gringo känns lite förvånande som projekt för Gibson att ta sig an. Vi vet ju att han egentligen kan bättre än att ägna sig åt ytligt trams som det här faktiskt är. Å andra sidan växer filmen en aning tack vare just Gibsons muntra metoder och jag känner mig inte jättebesviken på det jag sett. Snarare lite….löjligt upprymd !?

Jägarna 2 (2011)

Jag tillhörde en av de få i min omedelbara bekantskapskrets som inte gav ett spottstyver för Kjell Sundvall´s första Jägarfilm när den var aktuell. Svensk B-film av värsta slag med så fyrkantigt manus och stela karaktärer huggna rakt ur fördomsträsket att man (läs:jag) bara satt och blev förbannad.

Därför också minst sagt aningens misstänksam när dagens dvd-omslag släpptes i min handflata. Trots min (självklart väl grundade) aversion mot svensk film sägs det ju att fan blir präst när han blir gammal och således in i spelaren med Sundvalls nya alster för lite objektivt (?) tittande och upplevande.

Så värst mycket med förra historien har egentligen inte denna uppföljare att göra. Samma polis, Erik (Lassgård), som får dra upp till samma bygd igen. En kvinna försvinner mystiskt, en väldigt stark misstänkt finns men polisledningen vill ta in en oberoende polis till förhöret då den utpekade genom åren har retat upp alldeles för många locals, och i synnerhet polisen Torsten (Stormare), för att det ska kunna bli riktigt enligt reglementet i bedömningarna. (Att man då från Stockholm väljer att skicka upp Lassgård som har nära släkt i Torstens omedelbara närhet är ju i och för sig en liten ologisk manusgåta….)

Så, återigen för polisen Erik att på nytt uppleva den miljö han lämnat för många år sedan. Den inbundna och ensliga mentalitet som han uppenbarligen gör sitt bästa för att förtränga, liksom möjligen skamkänslor från förra filmen. Torsten är en till synes jovialisk och pragmatisk norrlänning som gift sig med Eriks brors änka och dessutom tagit hand om hennes nu nästan vuxne son. Ganska snart står det också klart att Torsten är van att tillvaron sköts på ett speciellt sätt, och främst av honom själv i ledarpositionen. Upplagt för konfrontation mellan honom och den inte lika lättledde Erik alltså.

Ok, vad vi har här är en brottshistoria lite snyggt invävd i ett drama som omfattar både familj, minnen, svek och det faktum att de lömskaste fiender kan lura i vassen. Eller möjligen den norrländska vildmarken. Och ja, jag blir faktiskt underhållen. Det är riktigt gött att få se Peter Stormare komma hem och släppa loss i en svensk roll! Stormare är ju inte direkt känd för att hålla igen sina rolltolkningar,och inget undantag här. Han är också egentligen den ende som spelar sin roll med stor passion, det märks att han tycker det är kul. Rolf Lassgård är å sin sida ett pålitligt kort, han kan ju säkerligen spela karaktärer som dessa i sömnen och med bakbundna händer. Men visst, han gör det stabilt och tryggt.

"tja du grabben..sådant här har ni väl inte i L.A. iaf..?"

Historien håller faktiskt på sig en bra bit in i speltiden och lyckas varva mindre spänning med ganska trovärdigt drama. Möjligen kunde speltiden kortats en aning och på så sätt fått lite tajtare tempo i mittpartiet. Men, varför klaga nu när det faktiskt håller ända vägen in mål överlag. Kanske är jag lättlurad, kanske är jag lite mildare i sinnet…kanske är det för att det är fredag…men det går faktiskt att hitta riktigt trevlig underhållning här.

Jägarna 2 känns inte alls lika plump som sin föregångare. Mer djup och mer effektivt berättad. Sundvall har lyckats med att ge hela historien liv och spänning på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom varvar han detta med toksnygga bilder på ett bedövande vackert Norrland. En aningen förvånad tumme upp från soffan är på sin plats.