The Call (2013)

Det kan ju tyckas lite lustigt, men ändå ganska märkbart, att vissa år ska vissa yrkesskrån uppmärksammas på film. Om vi bortser från det vanligaste av dem alla förstås; polisen.

Annars har ju både brandkår, ambulanspersonal, läkare i alla former (ofta), forskare, kustbevakare och ditten och datten fått sin beskärda del av rampljuset.
Nu var det uppenbarligen någon som tyckte att SOS-telefonisterna, eller 911-operatörerna som det heter i Amerikat, gott kunde få lite uppmärksamhet.

Och visst, det börjar bra. Väldigt bra till och med. Operatören Jordan (Halle Berry) spelar i veteranligan på sin arbetsplats, har hört det mesta och det bästa. Kan sålla knasbollarna från de som verkligen behöver hjälp. Kort sagt är hon en riktig goto-girl när det behövs. Tills den dan hon faller igenom totalt. Ett larmsamtal från en skräckslagen kvinna utvecklas så småningom till att Jordan har direktkontakt med en flåsande potentiell mördare/inbrottstjuv innan linjen bryts. När kvinnan några dagar senare hittas mördad brister allt för Jordan som tvingas till själslig påtvingad semester, och när hon väl återvänder till sin arbetsplats blir det i form av instruktör för nyanställda operatörer. Sällan anar hon att ödet strax har henne på plats bakom kontrollbordet igen när en annan ung kvinna råkar illa ut.

Berry kanske blandar och ger som skådis, men här känns hon faktiskt både naturlig och proffsig som Jordan. Till en början. En regisserande Brad Anderson tar sig tid med att visa Jordans påtvingade ”trauma” vilket gör att jag som tittare fattar visst tycke för karaktären. Ironiskt nog kan det då tyckas att det är i de delarna där Jordan inte omedelbart i bild eller i handlingen som filmen är som bäst! Unga Casey (Abigail Breslin) trodde att det bara skulle bli en dag som alla andra shoppingdagar på det stora köpcentret. Ända tills hon brutalt blir överfallen och kidnappad rakt in i bakluckan på en bil. När hon kvicknar till visas dock en annan sida upp än den skrikande tonåringen, och via sin mobil får hon av en slump tag på just Jordan i andra änden av linjen.

Länge är filmen en rejält spänstig spänningshistoria med den inlåsta Casey som pratar med Jordan, vilken plötsligt måste övervinna sina själsliga ärr från förr för att kunna ta tag i situationen och både lugna Casey samtidigt som man gör allt för att spåra samtalet. Manuset bjuder såklart på svårigheter av varierande grad, och länge är det rejält ovisst i handlingen. Förövaren (Michael Eklund) är så pass oroväckande oförutsägbar att han blir rejält obehaglig. Jordan finns med sin röst i bakluckan för att ge råd och tröst, och Casey får tillfällen att visa prov på handlingskraft. Lägg till detta alla poliser som skickas kors och tvärs i jakten på den efterlysta bilen.

Upplägget är smart, och känns som en kamp mot klockan. Orsak och verkan avhandlas enligt gällande mall. I det här läget är filmen långt ifrån tråkig och mer i klassen av vässad spänningsunderhållning på ett rätt oväntat sätt..vilket också gör att den rätt länge är uppe och nosar på tre fina guldstjärnor.

Får snart ett otrevligt samtal

Aldrig får man dock vara glad helt ut, och när manuset i sista tredjedelen får för sig att skicka ut Jordan från arbetsplatsens trygga kontrollbord, ut i verkligheten, dyker också historien dessvärre tillbaka ned i det där stora träsket där förutsägbarheten samsas med ologiska handlingar. Det filmen tog in på slänggungorna, förlorar den lika snabbt och snopet på karusellerna.och upplösningen är långt ifrån så engagerande som inledningen.

The Call åker upp och ned på upplevelseskalan. Oväntat bra i första hälften, och man sitter och hoppas på ett riktigt rafflande utgång. Finalen är kanske inte dålig, bara mindre underhållande och mindre engagerande. Anderson tycks trots allt ha viss fallenhet för sitt yrke och får gärna återkomma i framtiden. Berry är inte asdålig, passar bara mindre bra som amatördeckare på eget uppdrag när filmen ska knytas ihop.
Slutbetyget blir ändå godkänt och som vardagsthriller har den möjligen sin plats.

Signs (2002)

Prästen Graham Hess (Mel Gibson) bor på en enslig gård utanför Philadelhia tillsammans med sina två barn och sin yngre bror Merrill (Joaquin Phoenix). Efter att att Grahams fru omkommit i en bilolycka har han tappat tron på livet och religionen, avsagt sig prästkallet, och ser ingen glädje i livet.

Mitt i detta upptäcker bröderna och barnen plötsligt förekomsten av gigantiska cirkelmönster i majsfälten som omger deras hus.
Och vad är det för skuggor som plötsligt verkar smyga omkring bland hustaken på nätterna…?

Jag har alltid varit lite splittrad till regissören M. Night Shyamalans ofta twistade och luriga  filmer, Sjätte Sinnet (1999) var genialisk, Unbreakable (2000) var katastrofalt usel, men här lyckas han igen. Stämningen i Signs är olycksbådande och krypande nervig. Shyamalan använder sig förtjänstfullt av det gamla knepet med att det skrämmande ligger i det man inte får se. Han använder sig också av detaljerna på ett sätt som verkligen får stämningen att ligga och vibrera, ljudet, vinklarna, de snabba klippen i väl valda situationer. Att sedan Grahams förlorade tro spelar en avgörande roll i filmen och kompletteras av den eviga frågan om huruvida allt som sker är av en slump eller om det finns ett högre syfte, är snyggt berättat med stil.

Signs är en sorts hybrid mellan drama och krypande sci-fi. En historia om något olycksbådande som plötsligt är på väg. I bakgrundsmaterialet förklarar regissören att han vill förmedla en klaustrofobisk känsla av att Graham, Merrill och barnen är isolerade på sin gård och kan bara invänta det förestående hotet som plötsligt verkar komma från alla håll. Skärrade rapporter från deras ständigt påslagna tv-apparat hjälper till att bygga upp den ödesmättade stämningen. Mycket bra skådespel här av veteranen Gibson som levererar och likså av den då rätt färske Joaquin Phoenix. Stor konst också att få de unga barnskådisarna Rory Culkin och Abigail Breslin att prestera känslosamma ögonblick mitt i dramat.

Signs är utan tvekan Shyamalan i högform och den är ruskigt spännande samtidigt som den ger en otäck krypande känsla innanför skinnet på mig som åskådare.
En mycket bra film.

Betyget: 4/5

Zombieland (2009)

Full fart från ruta ett. Rätt okände regissören Ruben Fleischers besök i zombie-träsket resulterar i en tokrolig och snyggt gjord popcornrulle vars enda syfte är underhålla, underhålla och återigen underhålla.
Nörden Columbus (Jesse Eisenberg) har lyckats hålla sig vid liv i ett zombieinfekterat USA endast genom att slaviskt följa sina hemgjorda regler till punkt och pricka,(”Spela inte hjälte”, ”ha bra kondition”, ”skjut alltid två skott i en till synes död zombie” osv).  Han träffar på hårdingen Tallahassee (Woody Harrelson i en galet rolig roll) som mer än gärna spöar zombies samtidigt som han är besatt av äta Twinkies (!) och länsar varje snabbköp han träffar på i jakten på dessa godbitar. De slår sig ihop på en resa längs ett ödsligt USA och träffar snart på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) med vilka kosan styrs vidare mot västkusten och det som möjligen, enligt sägen, kan vara ett zombiefritt område.

En sorts speedad roadmovie om vikten av att hålla ihop och framför allt se upp för zombies i parti och minut. Någonstans letar jag efter en sorts sensmoral i filmen, och kommer fram till att den möjligen är just att bevara en vänskap och att alltid uppskatta de glädjeämnen man råkar på i livet.
I  övrigt är det här en galet snygg film med skön humor och rejält med zombisar som får spö på de mest makabra sätt. Ungefär som ett tv-spel som fått levande bilder. Det är overkligt, det är överdrivet men det är förbannat kul gjort och med en glimt i ögat som sällan skådas på film. Om man vill går det att se vissa likheter med den engelska Shaun of the Dead som kom för ett par år sedan, även om den möjligen var lite mer sofistikerad i sin svarta humor.

Skulle manuset synas lite närmare i sömmarna så skulle man förmodligen upptäcka att det har sina svagheter för att räcka till en längre film än så här. Men det gör faktiskt inget när det utförs så kul och underhållande som det gör. Friska och nya grepp, och sällan har väl en cameoroll suttit så gjutet som när Bill Murray plötsligt också dyker upp.
Finalen utspelas på ett tivoli och aldrig har jag väl skrattat så mycket som åt de olika sätt som finns att eliminera zombies i denna något annorlunda miljö!

Zombieland klockar in på strax under 90 minuter och det känns alldeles lagom för en film av den här sorten. Lekfull med okomplicerad underhållning som främsta mål.
Skrattframkallande!

Betyget: 3/5