Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996.

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?

2. The Rock

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 

---

 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och trycka ord
• Spel och Film

 

Moonrise Kingdom (2012)

Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Almost Famous (2000)

Tidigt 70-tal i USA. Den unge William (Patrick Fugit) har fastnat för rockmusiken och vill inget hellre än att bli rockjournalist. Av en slump får han tillfälle att följa det populära (fiktiva) bandet Stillwater under en turné. En resa som kommer att låta honom uppleva mycket mer än bara det som skrivs i tidningarna. William får under resans gång total inblick i allt som händer, från festerna, fansen, kvinnorna och de interna slitningarna i bandet. Till slut får han problem med att behålla sin objektivitet och inser det svåra i att skriva rak och ärlig rockjournalistik. Och som om inte det vore nog får han hela tiden kämpa för att få till stånd den utlovade STORA intervjun med bandets mystiske och eftertraktade gitarrist Russell (Billy Crudup från Watchmen).

Regissören Cameron Crowe (Jerry Maguire) tar en delvis självupplevd historia från sina unga år som musikjournalist på bla Rolling Stone och broderar ut den i denna finstämda film om jakten på den amerikanska rockdrömmen. Och framför allt om hur den tidiga rockjournalistiken kunde te sig, objektiv eller inte. Crowes alter ego, William, blir betraktaren och katalysatorn som sätter igång en kedja händelser som kommer att påverka alla i bandet och runt om det. William träffar bla den unga Penny Lane (Kate Hudson i umärkt roll) en sorts groupie med djupa drömmar och ambitioner. Willam kan inte låta bli att dras till henne samtidigt som han vet att Penny och Russel har en historia tillsammans.

Lågmäld, välplacerad, humor och snyggt foto blandad med ett suveränt tidsenligt soundtrack gör filmen till ett fint och kärleksfullt hantverk som även fylls med välkomponerat drama utan att bli för jolmigt. Bra insatser från alla skådisar, från unge Fugit till Philip Seymor Hoffman´s korta inhopp som den ökände amerikanske (verklige) rockjournalisten Lester Bangs. Den största credden i birollslistan måste dock gå till Frances McDormand (Burn After Reading) som är skönt överbeskyddande mamma till William i dessa ystra tider vad gäller musik och kulturen i USA under första åren på 70-talet. Regissör Crowe sägs också ha baserat denna figur på sin egen mamma.

Almost Famous, eller the bootleg cut som den (något längre) version jag såg heter, är ingen uppgörelse med ungdomsminnen utan snarare ett snyggt minnesalbum över en svunnen tid när det lätta och otvungna kunde vara nog så besvärligt i en musikvärld som ännu inte hade drabbats av synthmusik, AIDS, snåriga skivkontrakt eller marknadsföring via MTV.

Betyget: 4/5