Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

---

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Jack the Giant Slayer (2013)

Min omedelbara tanke här är; för vem är den rullen? Egentligen?
För larvig för att vara riktad mot en vuxnare publik.
Och lite för skrämmande för de yngsta fanatsitörstande kidsen. Eller?

Lite otippat att just Bryan Singer hoppat på ett projekt som det här. Trots allt känns det som något ur den lättviktigare avdelningen. En sorts påkostad bagatell där specialeffekter smackats in varhelst det finns plats.

En sorts ny take på den gamla sagan om Jack och bönstjälken. Fattige Jack (Nicholas Hoult) bor i ett namnlöst fantasiland. Det är förstås en prålig kung, hans snyggo till dotter, en pålitlig kungens man, en opålitlig dito…och så en massa CGI-jättar av varierande fulhet.
Ett klassiskt upplägg med andra ord, där den ystre hjälten snart ska få visa modet när han måste vinna prinsessans kärlek.

Ett länge sedan gammalt krig mellan människan och jättar väcks till liv igen när Jack, den klanten, tappar en magisk böna vars stjälk strax börjar växa upp i skyn. Dessvärre följde prinsessan (och ett hus!) med av misstag upp mot himlen. Räddningsoperation börjar, Jack hänger på klätterexpeditionen och snart är det upplagt för ny konflikt mot de illvilliga jättarna.

Singer kör på med lite matinéäventyr, varvat med Hollywoodsk medeltidshumor, försöker sidsteppa de största flawsen i manuset och fyller ut resten av tiden med digitala trollkonster. Det mest anmärkningsvärda känns som rollistan. Förutom Hoult dyker Ian McShane upp som prålig kung, favoriten Stanley Tucci kör en skön bananas-roll som badass, en sportig Ewan McGregor (han tycks aldrig bli äldre!) drar några sköna kommentarer på typiskt brittiskt manér, en röst till chefsjätten som naturligtvis tillhör…Bill Nighy…och på det hela taget verkar alla ha haft lite lagom skön betald semester.

Jack the Giant Slayer är förvisso ett tekniskt snitsigt hantverk…men storyn fäster inte jättefokat och känns anpassad till en yngre publik. Jättarna är dock fula som stryk och våra hjältar får fullt upp med att rå på dem. Som lättpoppad underhållning duger den väl för stunden, men inget man känner att man vill skriva hem om.
En mellanfilm för Singer?

Superman Returns (2006)

Efter ännu lite grävande i omtagssäcken trillade det plötsligt ur ett koppel superhjältealster som fått legat till sig lite sedan jag såg dem sist.

När äntligen Superman´s comeback aviserades var det säkerligen många som lite skeptiskt undrade hur det projektet skulle te sig, speciellt eftersom Superman-filmerna ju har sin beskärda del av filmhistorien, även om vi väl i ärlighetens namn vill glömma alla delar utom de två första. Nåväl, Bryan Singer hade ju visat med X-Men att han kunde hantera det här med superhjältar, och till och med ge dem lite mer än bara glammig och fräsig yta.

Vilket också märks här. Singer håller sig från de värsta MTV-klippningarna och duracell-tempon och låter historien ta sin lilla tid, vilket också medför att filmen känns betydligt mer genomarbetad och bättre upplagd dramaturgiskt. På minuskontot känns det dock som att den är aningen för lång och tenderar att svaja lite i det (flmr-)omtalade fokuset.

Efter fem år återvänder Superman till jorden efter att ha sökt efter sitt ursprung i en annan del av universum. Tiderna har förändrats och världen tycks ha lärt sig leva rätt bra utan stålis. Lois Lane har också gått vidare, förlovat sig och skaffat barn, vilket får vår hjälte lite ur gängorna trots allt. Intressant manusdetalj som kanske vill visa att även den rättrådige i blå långkalsonger kan vackla i sitt känsloliv och bete sig som en….människa?. En som också gått vidare med nya planer fast i gammal god stil är Lex Luthor, som givetvis har något nytt på gång, vilket även inbegriper att en gång för alla göra sig av med sin nemesis.

Det känns verkligen som Singer är den rätte mannen för detta projekt. Han strör respektfullt antydningar och nickningar till de första två filmerna från förr, och det känns faktiskt inte alls som tröttsamma kopieringar. Däremot går filmen ibland in i lite för gravallvarligt läge, och riskerar därmed att bli aningen för pretto.

Inget fel på effekter och ögongodis dock, och ett par av dessa karameller är riktigt läckra att skåda, som tex det störtande flyplanet som hotar att ödelägga en hel basebollarena. Den största tveksamheten som möjligen fanns inför premiären, huvudpersonen själv, rätas ut till ett stabilt utropstecken. Brandon Routh gör sig mer än väl i den röda slängkappan och ser banne mig ut som en slimmad Christopher Reeve och klarar dessutom av att spela den fumlige Clark Kent på sedvanligt manér. Som Superman lyckas han också få fram känslorna av ensamhet, saknad och till och med svartsjuka på ett trovärdigt sätt. Kevin Spacey har naturligtvis den mest tacksamma rollen som Luthor och kör hela sitt register så som det anstår en mästerbrottsling. Mycket roligt. Kate Bosworth som Lois är det svagaste kortet i samlingen, saknar utstrålning och inte alls i kemi med stålis. Men, man kan ju inte få allt.

Superman Returns är gedigen och har förstklassiga effekter. Känns dock aningen för lång och har en huvudstory som möjligen känns lite för tunn för att den ska engagera fullt ut. Bryan Singer har dock bemödat sig om att inte släppa ifrån sig ett hafsverk, vissa detaljer i berättelsen är strålande och filmen har sina förtjänster, vilket mer än väl motiverar betyget bra, med vissa reservationer.

”You know my um… Richard. He’s a pilot. He takes me up all the time.”
”Not like this.”