Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Rocky IV, The Breakfast Club

 

1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Top Gun

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago…” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase. En LOL-komedi kanske…?