Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

• Except Fear
• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps filmrevyer
• Jojjenito – om film
• The Nerd Bird
• Rörliga bilder och tryckta ord

 

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Rocky IV, The Breakfast Club

 

1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Top Gun

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

The Village (2004)

En av de stora fördelarna med att ha ett stort filmbibliotek (som möjligen kanske växer lite ohälsosamt snabbt) är ju att man när som helst kan gå tillbaka till en rulle igen för omtitt, antingen om bara andan skulle falla på…eller om man får en anledning av något slag.

Efter min kapning av After Earth häromveckan, där jag ändå tog den stackars M. Night Shyamalan lite i försvar, funderade jag ännu mer på just det faktum att regissören under en period faktiskt spottade ur sig ganska smutta grejer. Både snygga och finurliga. Kanske inte alla håller med om detta, men hos mig har en del av hans nedplitade historier verkligen träffat rätt när det gäller att frammana rätt sorts stämning som ofta kanske är mer gåtfull än svår.

När jag funderat på just detta faktum ett slag blev jag således plötsligt väldigt sugen på att återskåda ett Shyamalan-verk från förr i full frihet. Ett alster som sådär riktigt gick hem hos undertecknad. Valet föll på dagens rulle, om vedermödor och hemligheter i den lilla avlägsna byn mitt inne den stora skogen.

Likt Shyamalans andra verk från början av 2000-talet bygger den här på sina tvistar och helomvändningar i manuset. Har man en gång sett filmen är hemligheten ute i ljuset och kan naturligtvis aldrig bli sådär sensationell som den möjligen för en sekund var då man såg filmen för första gången. Vad man istället kan roa sig med vid en omtitt är hur snyggt Night lurar oss som tittar, droppar små hints både här och där (precis som han gjorde i Sjätte Sinnet) UTAN att det avslöjar för mycket av vad som komma skall eftersom man inte vet vad man ska titta efter. Just att följa replikföringen mellan rollkaraktärerna får därför en helt annan innebörd nu när man vet hela bakgrunden. De små nyanserna, blickarna och tonerna i orden. Och här skådas dessutom något så sällsynt som en dubbeltvist, precis när man trott att man till slut fattat det hela, svänger det till igen!
Att lyckas med en sån grej är det fasen inte alla som gör!

Trots den något annorlunda approachen på dagens berättelse tycker jag sannerligen inte att Shyamalan missar att skapa en sådan där skönt obehaglig stämning, som t.ex. också finns i Signs. Den omgivande naturen som plötsligt står för det hotande, oroliga och okända. Vissa skulle nog här fnysa och kalla regissören för pretto och högtravande. Själv dras jag likt en nattfjäril mot en lampa mot hans udda påhitt till historier. Om vi håller oss till de här tidiga alltså. Någonstans på vägen kändes det plötsligt som Shyamalan tappade ”det”. Det där som var just udda på gränsen till larvigt, utmanande och nyfiket.

Här blir det oroligt i den lilla 1800-talsbyn när plötsligt hotet från de märkliga och skrämmande varelserna som bor i skogen (”those-we-don´t-speak-of”) börjar hota invånarna på ett sätt de aldrig gjort förut. Byns äldsteråd manar till lugn och avvaktan. Kanske är det bara nyfikenheten från den yngre generationen, de som dras till den omtalade och skrämmande Staden, som gör att skogens mystiska invånare känner sig hotade av människornas alltmer vågade expeditioner ut i skogen? Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) är precis en sådan orolig själv. En nyfiken man som drivs av att få veta vad som döljer sig bakom skogen. Trots hans mors (Sigourney Weaver) försäkran om att det bara är olycka som väntar där bakom kröken. Byns jovialiske och lugne patriark Edward Walker (William Hurt) får fullt upp med att hålla sina invånare lugna. Att hans ena dotter, den blinda Ivy (Bryce Dallas Howard), dessutom både är äventyrlig och lite lagom förtjust i Lucuis kommer att sätta hans ledarskap på prov när ödet plötsligt spela ut ett par av sina mer oväntade kort.

joaquin undrar om regissören verkligen menar allvar..!??!

Mitt i detta drama tar sig Shyamalan således också tid för att sätta ribban för obehagskänslan. Bara ett par minuter in i filmen känns byn sådär otrevligt isolerad från omvärlden, skogen har aldrig varit mer hotfull och fotot ligger som en vacker men oroande tavla över landskapet. Små detaljer i bild hjälper till att förstärka hotet och gåtfullheten. Vad är det egentligen som finns där ute i det okända?

Nu har säkert de flesta redan sett denna finurliga rulle, men för oinvigda finns det massor att hämta här. Om man är på det spåret förstås. Den som väntar sig action och full rulle blir dock säkerligen både arg och besviken. Manuset lockar mer till det gåtfulla och det obehagliga i att veta att allt inte är som det ska. Därmed inte sagt att det inte finns plats för ett par synnerligen stilfulla och välkomponerade jump scares, låt vara i mindre skala. Men ändå lika effektfulla. Sin vana trogen lämnar dock Shyamalan oss inte i sticket helt och bit för bit kastas små smulor ut av backstoryn… och till slut kommer också upplösningen. Kanske lite mer odramatiskt än man skulle kunna tro. Å andra sidan är just den lågmälda stilen det som stärker filmens manus. Hos mig i alla fall. Visst finns ett antal ologiska loopar för den som vill hitta, men frågan är om man vill fundera på det…och förstöra den fluffiga illusionen som Night skapar..?

Stor cred måste också utgå till alla de inblandade skådisarna, som alla kör på med en sorts lågmäldhet som i sina bästa stunder blir så pass dramatisk och effektfull att anrättningen är än mer underhållande i all sin märklighet.

The Village är en liten pärla hos mig. Snyggt iscensatt om ”happiness by fear ?” av en kille med blick för att berätta. Storyn är så pass annorlunda och löjligt enkel på samma gång att det blir bra bara för det. Den största spontantjusningen är naturligtvis borta vid en andra titt, men trots det kan man med lätthet ta till sig, och upptäcka, alla de inbyggda detaljer Shyamalan försett den här sevärda historien med. Plus ett förstklassiskt soundtrack som verkligen sätter sig i sinnet. Kanske en vattendelare hos er andra, men hos mig en mycket bra film! En upplevelse.
Kanske till och med den sista riktigt bra rullen han fick ur sig innan det fria fallet startade…?

Red Lights (2012)

Olika öden falla olika filmers lott.
Och då berättelsen börjar anta de lite mer svajiga formerna hjälper det inte att rollistan är preppad med lite större namn alla gånger.
Det blir liksom vad det blir.
Typ som här.

Rutinerade forskaren Margaret (Sigourney Weaver) lever på att tillsammans med ambitiöse assistenten Tom (Cillian Murphy) åka runt och avslöja allehanda bluffar och tricks inom den spirituella världen. Samtidigt föreläser Margaret på universitet om vådan av att lägga alltför stor tro och tillit på det oförklarliga och övernaturliga…och att vi männsikor tror på oförklarliga fenomen mycket mer än vad som är nyttigt för oss.

Vad ska man då tro om den blinde spiritualisten Simon Silver (Robert DeNiro) som efter ett antal år i ”pensionering” plötsligt känner sig redo att inta de stora scenerna igen med sin omtalade show, där det bl.a. bjuds på både tankeläsning, skedböjningar och allehanda fascinerande grejer? Silver är den stora snackisen, en sorts paranormal Joe Labero kanske och rätt snart fattar vi också att Margaret har någon sorts beef med den mystiske tjommen.

Regissören Rodrigo Cortés hade något av en miniframgång med sin förra film Buried (Ryan Reynolds-i-en-låda-dramat), men här är det längre till punchlinen. Filmer om paranormala grejer behöver ju oftast ha en ganska bra payoff i slutändan. Den här filmen har visserligen det, men den känns både lite långsökt och rätt..trist faktiskt.

Innan DET händer blir det mer av en transportsträcka och ett manus som inte (tyvärr) lyckas engagera så mycket som berättelsen kanske förtjänar. Weaver är som vanligt stabil, Murphy är hängiven, Elizabeth Olsen skymtar förbi i miniroll och DeNiro…tja han gör en Morgan-Freeman-roll (tar lättförtjänta cash mot några timmars ansträngning).

Tagsen för dagen är drama, mystery, thriller.
Drama kan jag gå med på, och rätt mycket är mystiskt, för att inte säga luddigt. Men thriller…njaeee.
Regissören som själv plitat ihop manuset kanske slog för mycket knut på sig själv för att kunna få med alla de nivåer i filmen han föresatt sig? På bekostnad av ett jämt och flytande tempo, lite spänningsalstrande oklarheter och en engagerande historia.

Red Lights sportar en tilltalande ramstory i början men förlorar sig lite för mycket i mörkt drama och kantiga passager på vägen fram till upplösningen. Inget billigt hantverk, skådisarna gör vad de kan och Cortés fyller ut med murrig scenografi, men känslan blir ändå lite avslagen när filmen är slut.
Absolut inte bland det sämsta man sett i genren, men ingen film man saknar om man skulle missa den.

The Cold Light of Day (2012)

Så var det dags igen för ännu en actionthriller som vill leka på europeisk mark, utstråla Hollywoodtouch och locka med ett par kända skådisnamn…om så de bara är i bild sisådär 7-8 minuter totalt.

Lätt desillusionerad son Will (Henry Cavill) kommer till Spanien där både pappa, mamma, lillebror och dennes flickvän väntar för lite segelsemester under den europeiska solen. Naturligtvis har Will ett ansträngt förhållande till farsan Martin (Bruce Willis) och naturligtvis får han chansen att ompröva sina känslor när läget skiter sig. För det gör det ju såklart. Ett familjegräl senare har Will lämnat segelbåten i vredesmod och när han så småningom återvänder är resten av sällskapet mystiskt försvunna.

Desillusionerade Will blir snabbt Handlingskraftige Will och börjar snoka i mysteriet, och strax visar det sig att farsan Martin nog inte alls bara varit den där lugne ospännande ambassadanställde tjänstemannen vars vardag mest består i att ta emot delegationer av allehanda slag…

Då och då kommer de ju, de här rullarna som sätter en amerikan i främmande europeiska storstäder där mysterier och actionsekvenser ska avhandlas. Ibland blir det rätt spännande och ovisst in i det sista (Unknown, Taken) men oftast rätt mycket mellanmjök. Precis som här. Henry Cavill (The Tudors) gör förvisso sitt bästa att spela förvirrad son som ramlar in i farsans murriga hemligheter, men med ett manus som stolpar klyschorna på löpande band blir det inte superduperbra precis.

Och att sätta Bruce Willis bland toppnamnen på omslaget är rejält lurendrejeri och billig lockelesemat. Som pappa Martin får han sina minutrar onscreen, men försvinner sedan lika fort ur storyn (med en rejält tilltagen check får man förmoda) som i grund och botten får dras med en B-stämpel. Snygg fart i actiondelarna är det iof och den spanska miljön används tacksamt kan man väl ändå notera på det ack så lilla pluskontot.

hjälte med sliten pose

Gnälligheten i dagens alster fokuserar istället på den alldeles för ointressanta storyn, som blir både lite extra krånglig och fullproppad med klyschor och förväntade turer. Om man nu haft en idé om att förse manuset med överraskningar både hit och dit så misslyckas det rätt kapitalt. Är man det minsta bevandrad i konstruktionen av manus till filmer som den här har man hela storyn klar för sig efter 15 minuter där Cavill får bära runt den ansträngda historien på sina axlar och matchas i andra halvan av en trött Sigourney Weaver på autopilot som också cashar in semesterpengar.

The Cold Light of Day kan ha årets mest intetsägande titel, och möjligen är det lite signifikativt för hela filmen. Jag skrev ju mellanmjölk här ovan, och det är precis vad det är. Inget nytt eller utmanande. Absolut inget att lägga på minnet eller ta med sig här. Inte asdåligt. Men inte speciellt bra heller. Tidsfördriv som snabbt förpassas till glömskans arkiv.

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.

Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….