Django Unchained (2012)

När Tarantino med ett par års mellanrum eller så drar igång den cirkus som till slut mynnar ut i en film,  känns det ofta som han gett sig fan på att ingen ska komma undan de Tarantinska stormvindarna. Oavsett om du är en njutare av hans filmer och stil eller hatare av all den ytlighet och cheapness som hyllas, drabbas alla i någon form.

Och nu är det dags igen.
Och…herregud så roligt och uppfriskande!
Ursäkta uttrycket ovan. Att tycka blodigheter om slaveri och att ta livet av människor mot betalning är underhållande är såklart ganska illa formulerat. Men å andra sidan, hur i helskotta ska man annars beskriva detta alster!? Här spinner regissören och den galne historieberättaren vidare på den stil som präglade den förra galenskapen Inglourious Basterds, där själva historien egentligen känns lite sekundär och där sättet den berättas på är den stora grejen. För det handlar som vanligt om att man måste acceptera upphovsmannens universum med allt vad det innebär i färg, form, ytterligheter och våldsamheter.

Tarantino vs westerngenren är naturligtvis en win-win-situation för (nästan) alla. Här får QT chansen att ösa sin kärlek över de gamla alster i genren som uppenbarligen alltid legat honom varmt om hjärtat. Det är mastigt, löjlig men fungerande humor, en sorts vild variant av äventyr, kärleksdrama och till och med ett socialpolitiskt inlägg om människovärde. Givetvis är allt försett med QT-stämpeln, vilket innebär att man inte kan vara säker på något vad gäller de brokiga karaktärerna mellan skottsalvorna. För smäller gör det ju också ordentligt och grafiskt, kanske hans blodigaste hittills?

dynamisk duo 1800-talet-style!

Den timide tandläkaren-gone-bounty hunter Dr King Schultz (Christoph Waltz) lullar omkring i ett USA strax före inbördeskriget. Snart har han köpt sig en slav, Django (Jamie Foxx), för att nästan omedelbart frige honom och istället ingå i ett samarbete om den ädla konsten att ta folk av daga mot belöning. Styva i korken av sin framgång i branschen styr de så kosan mot söderns plantager där enligt uppgift Djangos fru Broomhilda (!) (Kerry Washington) lär finnas på superdupermansionet Candieland, styrt av den genomobehaglige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Nå, mer om handlingen bör inte skrivas här, utan istället upplevas visuellt.

Och, det mesta är ju som vanligt för er som kan er QT. Sidospår i berättelsen som är både galna, våldsamma, hysteriskt roliga och..i vissa fall lite långa. Som om Tarantino inte riktigt kan förmå sig att fokusera rakt hela tiden. Som att han är så nöjd med sina scenlösningar att han vill dra ut på dem så länge han bara kan. Å andra sidan kan det också i det här sammanhanget vara en styrka som filmskapare, att flöjta ut ibland men ändå göra det så pass intressant och engagerande att vi bara sväljer det med hull och hår.

Skådisarna verkar stå i kö för att få tjänstgöra i en Tarantinorulle och den här gången är det Jamie Foxx som får coola sig i frontlinjen tillsammans med, numera mysfarbrorn, Christoph Waltz. Återigen får denne behaglige österrikare chansen att briljera i dialogens ädla konst hos regissören, och i mina ögon är han den absolut största tillgången i dagens film. Leonardo DiCaprio anklagas ofta för babyface i stilen, men här får hans möjliga unga anletsdrag en sorts ondskefull aura över sig samtidigt med hans falska jovialiskhet. Ett passande val för rollen med lämpligt överspel. Ingen Tarantino utan en Samuel L Jackson, och här knarrar han runt som gammelslav och öser ur sig gnälligheter som om han gjorde en fördomsfull sketch om alla invånare i Harlem. Gamle Don Johnson dyker också upp som insnöad plantageägare och förgyller några minuter med något som kanske kan beskrivas som sanslös…pre-Ku Klux Klan-humor..?

Django Unchained är i vissa lägen rent mästerlig i sitt utförande. Men så är jag ju också en sucker för westerns, och lägg till detta dialoger av stundtals världsklass så fattar ni att det här är lysande filmberättande. Tarantino har hittat precis den rätta mixen av nostalgisk skräpkultur och nyskapande berättarstil…även om det ibland kan kännas som om han upprepar sig. Och som vanligt är musiken mästerligt hopplockad! En film som tål att ses igen och roas av! En garanterad upplevelse!
Skitbra helt enkelt!