Django Unchained (2012)

När Tarantino med ett par års mellanrum eller så drar igång den cirkus som till slut mynnar ut i en film,  känns det ofta som han gett sig fan på att ingen ska komma undan de Tarantinska stormvindarna. Oavsett om du är en njutare av hans filmer och stil eller hatare av all den ytlighet och cheapness som hyllas, drabbas alla i någon form.

Och nu är det dags igen.
Och…herregud så roligt och uppfriskande!
Ursäkta uttrycket ovan. Att tycka blodigheter om slaveri och att ta livet av människor mot betalning är underhållande är såklart ganska illa formulerat. Men å andra sidan, hur i helskotta ska man annars beskriva detta alster!? Här spinner regissören och den galne historieberättaren vidare på den stil som präglade den förra galenskapen Inglourious Basterds, där själva historien egentligen känns lite sekundär och där sättet den berättas på är den stora grejen. För det handlar som vanligt om att man måste acceptera upphovsmannens universum med allt vad det innebär i färg, form, ytterligheter och våldsamheter.

Tarantino vs westerngenren är naturligtvis en win-win-situation för (nästan) alla. Här får QT chansen att ösa sin kärlek över de gamla alster i genren som uppenbarligen alltid legat honom varmt om hjärtat. Det är mastigt, löjlig men fungerande humor, en sorts vild variant av äventyr, kärleksdrama och till och med ett socialpolitiskt inlägg om människovärde. Givetvis är allt försett med QT-stämpeln, vilket innebär att man inte kan vara säker på något vad gäller de brokiga karaktärerna mellan skottsalvorna. För smäller gör det ju också ordentligt och grafiskt, kanske hans blodigaste hittills?

dynamisk duo 1800-talet-style!

Den timide tandläkaren-gone-bounty hunter Dr King Schultz (Christoph Waltz) lullar omkring i ett USA strax före inbördeskriget. Snart har han köpt sig en slav, Django (Jamie Foxx), för att nästan omedelbart frige honom och istället ingå i ett samarbete om den ädla konsten att ta folk av daga mot belöning. Styva i korken av sin framgång i branschen styr de så kosan mot söderns plantager där enligt uppgift Djangos fru Broomhilda (!) (Kerry Washington) lär finnas på superdupermansionet Candieland, styrt av den genomobehaglige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Nå, mer om handlingen bör inte skrivas här, utan istället upplevas visuellt.

Och, det mesta är ju som vanligt för er som kan er QT. Sidospår i berättelsen som är både galna, våldsamma, hysteriskt roliga och..i vissa fall lite långa. Som om Tarantino inte riktigt kan förmå sig att fokusera rakt hela tiden. Som att han är så nöjd med sina scenlösningar att han vill dra ut på dem så länge han bara kan. Å andra sidan kan det också i det här sammanhanget vara en styrka som filmskapare, att flöjta ut ibland men ändå göra det så pass intressant och engagerande att vi bara sväljer det med hull och hår.

Skådisarna verkar stå i kö för att få tjänstgöra i en Tarantinorulle och den här gången är det Jamie Foxx som får coola sig i frontlinjen tillsammans med, numera mysfarbrorn, Christoph Waltz. Återigen får denne behaglige österrikare chansen att briljera i dialogens ädla konst hos regissören, och i mina ögon är han den absolut största tillgången i dagens film. Leonardo DiCaprio anklagas ofta för babyface i stilen, men här får hans möjliga unga anletsdrag en sorts ondskefull aura över sig samtidigt med hans falska jovialiskhet. Ett passande val för rollen med lämpligt överspel. Ingen Tarantino utan en Samuel L Jackson, och här knarrar han runt som gammelslav och öser ur sig gnälligheter som om han gjorde en fördomsfull sketch om alla invånare i Harlem. Gamle Don Johnson dyker också upp som insnöad plantageägare och förgyller några minuter med något som kanske kan beskrivas som sanslös…pre-Ku Klux Klan-humor..?

Django Unchained är i vissa lägen rent mästerlig i sitt utförande. Men så är jag ju också en sucker för westerns, och lägg till detta dialoger av stundtals världsklass så fattar ni att det här är lysande filmberättande. Tarantino har hittat precis den rätta mixen av nostalgisk skräpkultur och nyskapande berättarstil…även om det ibland kan kännas som om han upprepar sig. Och som vanligt är musiken mästerligt hopplockad! En film som tål att ses igen och roas av! En garanterad upplevelse!
Skitbra helt enkelt!

Lakeview Terrace (2008)

Äkta paret Chris och Lisa hittar sitt drömhus, flyttar in och allt är frid och fröjd. Eller?
Tja om det inte vore för den otrevlige och allt annat än vidsynte grannen tillika ensamstående pappan Abel Turner (Samuel L. Jackson) då alltså. Ganska snart förvandlas makarnas tillvaro till en mindre mardröm av denne bittra och bistra griniga granne som dessutom är polis och vet hur man missbrukar sin ställning på bästa sätt. (här skulle Robban Aschberg behövas med lite grannfejdsmedling…)

Och naturligtvis blir det inte bättre av att Chris (Patrick Wilson) är vit och hans fru Lisa (Kerry Washington) färgad, blandäktenskap gillas uppenbarligen inte heller av sur-Abel. Detta alltså i en film som börjar lovande, man anar direkt att det antagligen kommer att gå åt skogen och frågan är bara när, på vilket sätt och hur kommer det att drabba vårt kärlekspar? Man fattar ju direkt att självutnämnde kvartersövervakaren Sam Jackson inte tänker släppa någon jävel över sin bro och sin gata, frågan är bara hur mycket kung han ska få leka. Små händelser inträffar som på löpande band, och över allt ligger en alltmer tjockare rök som orsakas av de gräsbränder som härjar delar av Los Angeles och till slut hotar själva villaidyllen Lakeview Terrace där våra huvudpersoner bor. Men någonstans där mitt i filmen saggar också tempot, det börjar gå på tomvarv och man kan riktigt känna hur det laddas inför en final som väntar bakom hörnet. Jackson spelar på rutin men gör ändå en riktig badass av sin figur, en otrevlig typ helt enkelt. Bakom verket hittas regissören Neil LaBute (Nurse Betty) som säkerligen gör sitt bästa med manusets förutsättningar, men aldrig satsar på nya grepp eller vinklingar. Här är det trygga berättarstilen ända in i mål som gäller. De goda är goda, och den onde en riktig skitstövel ända ut i fingerspetsarna, och lite till för säkerhets skull.

Vårt hjälte-kärlekspar, Chris och Lisa, är tyvärr alldeles för intetsägande för att skapa full sympati. Deras äktenskapliga problem som rullas upp allteftersom behandlas på ett ytligt och föga engagerade sätt och det som verkligen kunde ha varit lite brännande i storyn, Abels motvilja till blandäktenskap, nämns bara sådär i förbigående och så var det väl bra med det ungefär. Likaså anas en anledning bakom Abels agerande, varför han uppför sig som en helidiot, men detta slarvas också bort på ett par minuter och det är som att man till syvende och sist bara orkar koncentera sig på att göra det till en thriller enligt standardformens alla regler när det handlar om filmer med bindgalna grannar på andra sidan staketet.

Och tja, Lakeview Terrace blir som det blir, intressanta ögonblick, ett par genuina Jackson-moment med tillhörande överspel, lite ordinär spänning men till slut ganska förutsägbart där den gamla välbekanta ”jaha-känslan” infinner sig. Snabbglömt om än inte uselt.