Nicole Kidman

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Drömmarnas horisont (1992)

Att göra de här ständiga besöken i det gamla återtittsträsket känns verkligen som en stimulerande aktivitet.
Vare sig jag hamnar framför ett alster som återigen kan älskas lika mycket nu som då, eller griper tag i närmsta första skämskudde, kaffekopp eller liknande för att gömma mig bakom när uselheten (fortfarande) inte tycks ha några gränser.

Dagens återanvändning ger mig direkt två känslor i kroppen som är väl värda att framhålla både lite då och nu;
1) man kan ha många vitt skilda åsikter om denna historias turturduvor men tillsammans fungerar de banne mig perfekt på film,
2) Nicole Kidman har en härlig och superproffsig tajming när det gäller att leverera komiska repliker och bra drapor med rätt inställning.

Jag har nog alltid gillat Ron Howard, både som skådis i tex Sista natten med gänget eller som Ritchie i Gänget och jag, men det är kanske som regissör han haft sina största stunder ändå. Howard verkar vara en sån där filur som liksom kan känna av hur vibbarna går och sedan proffsigt tillverka en vara som alltid eller oftast finner både nåd inför publik och sura kritiker. En stabil kille helt enkelt.

Här målas en historia upp som uppenbarligen ska bära drag av de gammeldags episka äventyren, gärna med en stark romantisk aura över sig. Populärt ställe att börja på när det gäller drama om fattigdom, känslor, drömmar och kärlek är alltid Irland. Ett säkert kort här också. Fattige Joseph (Tom Cruise) drömmer om att äga sin egen mark men tiderna i slutet på 1800-talet är bistra för fattiga lantbrukare på Irland, oftast i händerna på skrupelfria gods- och markägare. Ett par dramatiska utspel senare befinner sig dock den unge Joseph emigrerad till Amerikat och Boston där en plan som ska ta honom vidare till Oklahoma, där det delas ut mark till nybyggare, smids. I släptåg och av en tillrättalagd manustillfällighet har han också den bortskämda och impulsiva godsägardottern Shannon (Nicole Kidman), på rymmen hemifrån  och drömmandes om äventyr i Det Nya Landet.

Howard tar nu inga nya spännande genvägar i sitt berättande, åh nej långt därifrån. Det är traditionsenligt käbbel mellan huvudpersonerna samtidigt som de i smyg spanar in varandra. Det är de obligatoriska motgångarna, de moraliska frågorna som stöts och blöts, det är rich girl going poor och lär sig uppskatta tillvaron, det är den unge självsäkre äventyraren vars fall blir både tungt och hårt innan det kan bli bättre och naturligtvis skuggor från förr som inte kommer att lämna dem ifred. Cruise spelar sin roll rätt inspirerat och får på vägen mycket god matchning av Kidman, och på det hela taget känns det som att det märks att de var ett par privat vid den här tiden.

här hittas både kalabalik…och romantik.

 Filmens bästa partier är i början och mot slutet och det känns på något sätt som om Howard får leva ut gamla drömmar om färgfulla bombastiska bilder över vidsträckta slätter, vare sig de återfinns på västra Irland eller på den amerikanska prärien.

Drömmarnas Horisont känns som drygt två timmar i gott sällskap med lite gammeldags äventyrsromantikdrama med sina gamla beprövade klyschor. Pompöst vackra bilder och dessutom njutbart tonsatt av gamle John Williams som ger prov på både sköna irländska influenser och traditionella westerntakter. En stabil historia som inte bjuder på några överraskningar, men ett pefekt castat kärlekpar…och det är väl inte kattskit det heller.

Trespass (2011)

Att sätta sig ned framför en produktion signerad mer eller mindre odugligförklarade Joel Schumacher och med en patenterat överspelande Nicolas Cage i en av huvudrollerna låter ju som rena idiottilltaget. Kan möjligen Nicole Kidman i den andra bärande rollen rädda det hela?

Möt paret Miller med bångstyrig tonårsdotter i värsta lyxiga villan. Redan under förtexten matas jag med infon att Kyle (Cage) uppenbarligen är en sorts nisse i ädelstensbranschen och möjligen har en släng av kitschig sunkighet över sig, att hustrun Sarah (Kidman) mest glider omkring i det eleganta men sterila hemmet och munhuggs med trulig dotter. Det krävs ingen större tankeverksamhet för att fatta att relationen mellan makarna är rätt ansträngd trots att de försöker hålla någon sorts fasad för varandra. Således en äkta man med möjliga skumraskaffärer för sig och en hustru som uppenbarligen är olycklig i en vräkvilla med snitsigt alarmsystem. Vad mer kan väl regissör Schumacher vilja ha?

Jo ett gäng gansters som uppenbarligen har haft koll på Kyle och nu har bestämt sig för att lägga beslag på alla hans förmodade rikedomar inlåsta i husets fetingkassaskåp. Intrång i ”familjeidyllen” medelst våld och snart är hela familjen Miller gisslan i sitt eget hem.

Mycket har sagts, och kommer att sägas, om vår vän Schumacher. På senare år har det absolut varit mest spott och spä och regissören tycks ständigt finnas med på listor över de sämsta och värsta filmmakarna i modern tid. Att Schumacher på egen hand höll på att förinta hela Batman-konceptet med den uslare-än-usla ”Batman & Robin” är ju rätt solklart, men samtidigt får vi inte glömma att denne man också ligger bakom finingar som 80-talspärlan ”St. Elmo´s Fire”, vardagskaoset ”Falling Down” och den snuskigt spännande ”Phone Booth”. Möjligen har mannen peakat för länge sedan, men att helt räkna ut honom som en stolle-Per kanske ändå är lite förhastat…?

Dagens manus håller sig rätt stramt i standardformen till en början och Schumacher visar inga spår på att ta det hela till några oväntade lägen. Misstro och osämja hos förövarna, svek som avslöjas hos det äkta paret och ett sjujävla skrikande. Ja precis, det skriks till förbannelse till höger och vänster och värst är faktiskt Kidman vilket gör att man nästan sitter och hoppas på att någon av skurksen ska ge henne en riktig tystande uppsträckning.

firma Cage/Kidman i tillfälligt (?) underläge

Sakta men säkert övergår så filmen i något slags kammarspel, med avslöjanden både i skurkläger och inom familjen. Cage blir kaxig och börjar spela ut inkräktarna mot varandra, Kidman blir ständigt hotad med diverse vapen (och skriker lite till av bara farten)…och tja..det är väl det som händer i större delen av filmen. Naturligtvis finns en upplösning innehållandes den obligatoriska twisten och när vi går i mål är det väl enligt det mönster som anats mil i förväg.

Jag kan inte påstå att Schumacher gör det här dåligt. Och inte bra heller. Mer rutinerat, jämnstruket och utan att det sticker ut åt något håll. Cage är ju som han är med sitt överspel, vilket dock finner en sorts fristad i denna murriga historia. Kidman kan som få varva toppinsatser med grundstötningar och ändå komma ganska hel ur det, vilket denna historia är ett bra exempel på.

Trespass är lättviktig och strömlinjeformad om än med en ton av plågat kammarspel över sig, och jag dårå som gillar dialogdrivet drama på begränsade ytor kan just därför inte avfärda detta som rent blask. Visst intresse håller trots allt mitt fokus igång till eftertexterna.

Just Go with It (2011)

Adam Sandler igen. Den här gången på förförarstråt, och som framgångsrike plastkirurgen Danny har han dessutom kommit på bästa knepet att charma kvinnorna; att låtsas vara olyckligt gift och vansinnigt hjälplös. Ett knep som uppenbarligen renderat många sköna stunder för denne ytlige spjuver genom åren.

Annat ljud i skällan blir det dock när han träffar snygga Palmer (Brooklyn Decker), blir blixtförälskad och lovar att han är på gång att skilja sig från sin hemska ”fru”. Kruxet är dock bara att Palmer är nyfiken på denna fru och envisas med att vilja träffa henne. Vilket gör att Danny nu, om han vill hångla vidare med Palmer, måste hitta en kvinna som kan spela rollen av en bitchig och iskall kvinna för att verkligen visa hur olycklig Danny är. Och varför då inte hans trogna och alldagliga sköterska på mottagningen, Katherine (Jennifer Aniston)! Som perfekt nog dessutom är ensamstående mamma. Ett par förhandlingar senare drar förväxlingscirkusen igång i full fart när Katherine med lust och kanske lite överentusiasm går in för sin nya roll som också bl.a. innebär att presentera sina barn som Dannys!

Naturligtvis är det dumt så det förslår, det som kallas manus här. Det är öppna dörrar på skämtnivån, och synnerligen lågt i många lägen.
MEN. Just det, det finns faktiskt ett men, det är satans underhållande. Och det är löjligt fnissframkallande att sitta och se hela ensemblen via ett par helt ologiska och osannolika turer hamna på Hawaii, där historien tar ännu en galen vändning när det gäller händelseutvecklingen. (Lustigt att många romcoms ska till att hamna på Hawaii av alla ställen…som om det vore überplatsen att vara på när romantiken ska flöda som bäst…man förväntar sig nästan att någon ska springa på Sarah Marshall också…)

Som sagt, förutsägbart värre. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan missa att räkna ut hur det ska sluta, men vägen dit är onekligen skämmigt underhållande. Jag gillar grabben Sandler mer för varje år som går och här trivs han uppenbarligen som fisken i vattnet med sin humor  och personlighet. Speciellt i scenerna ihop med som-vanligt-snygga-Jennifer Aniston, och det märks att de två enligt vad jag läst mig till är superkompisar sedan länge privat. Det finns en skön kemi mellan dem som passar perfekt i dagens lättsmälta objekt. Inte blir det sämre av att Nicole Kidman dyker upp i en suveränt skön bitch-roll som snapig gammal studiekamrat till Anistons Katherine. Kidman visar att hon minsann också behärskar dumlöjlig humor till max.

Just Go With It är enkel romantisk förväxlingshumor med billiga skämt inlindat i skön sammet. Sandler och hans husregissör Dennis Dugan har koll på hur de ska sy ihop ett på papperet löjligt larvigt manus till en upplevelse som inte någon borde kunna uppröras speciellt mycket av. Det är förföriska Hawaii-scenerier, standardutveckling på historien och behagligt soundtrack i kombination till halvvågad humor som mer än en gång får mig att skratta och trivas med sällskapet. Rätt mycket må-bra-vibbar här alltså.

”I’m just happy to hear that his thing-a-ding can still ring-a-ding.”

Tolken (2005)

Politisk thriller som lovar gott inledningsvis, och faktiskt håller ihop hela vägen.

Antagligen mest beroende på Nicole Kidman i huvudrollen som FN-tolken Silvia Broom. Och kanske också för att Sean Penn ännu en gång lyckas ge en på papperet ytlig rollfigur rejält med kött och blod i gestaltningen. Och slutligen troligtvis också på grund av ett tätt manus om ett ständigt aktuellt ämne i dagens oroliga värld.

Silvia jobbar som tolk i FN-högkvarteret i New York, och en kväll råkar hon från sitt lilla bås högt ovan Plenisalen höra något hon inte borde ha hört, en fragmentarisk konversation mellan okända män om ett ( möjligt) förestående attentat mot en avskydd afrikansk diktator som enligt planerna ska besöka FN inom kort och där hålla ett tal. Silvia rapporterar vad hon (möjligen) har hört och som en säkerhetsåtgärd kopplas Secret Service personskyddsavdelning in där Tobin Keller (Penn) får i uppdrag att tillsammans med kollegan Woods (Catherine Keener) hålla ett öga på Silvia under tiden utredningen om det (möjliga) förestående attentatet bedrivs.

Dagens regissör, den tyvärr alltför tidigt bortgångne, Sydney Pollack vet rutinerat hur handskas med historier som dessa. Med FN och New York som visuell bakgrund skapar han ett stycke underhållande politiskt drama med ett och annat snyggt thrillerinslag. Det visar sig plötsligt att Silvia har diverse kopplingar till det aktuella afrikanska landet och dess diktator som nu alltså kanske nu är föremål för ett attentat. Polisen och Secret Service är måttligt roade av de lösa trådarna som nu plötsligt tycks dyka upp i den kvinnliga tolkens närvaro.

Sean Penn´s Keller dras ofrivilligt till Silvia som person, trots att han i filmens börjar är allt annat än i toppform rent känslomässigt, och manuset låter oss sakta få små ledtrådar till vad som fått Keller i detta tillstånd. Filmen rasar sig inte genom historien, låter manuset ta de nödvändiga svängarna och lyckas hålla de värsta klyschorna borta i samspelet mellan Kidman och Penn. Just Kidman har här en snygg förmåga att nästan hela tiden se trulig och butter ut, utan att det förtar hennes utstrålning i historien.

Tolken blandar ständig aktuell ideologipolitik, dunkla bakgrundshistorier och rena thrillerinslag på ett underhållande sätt. Effektiva actionsekvenser saknas icke, även om de är av underordnad rang. Bra samspel mellan huvudrollsinnehavarna, som aldrig tillåts att falla ned i krystad sirap (förutom möjligen då en kort stund i historiens mitt). Stabil underhållning som inte behöver skämmas för sig.

“I’d rather make the mistake of believing her, than the bigger one of not.”

Australia (2008)

Episkt värre när Baz Luhrmann (Moulin Rouge) släpper loss allt han har i denna färgsprakande historia som rymmer överdådiga bilder av den australiska outbacken.

Det blir kofösarscener, smäktande kyssar i tropiskt regn, krigiska japaner på invasionsstråt, rejäla handgemäng, snygga detaljer och till och med lite socialpolitiskt inlägg i debatten om Australiens urinvånare. Ramberättelsen om den till en början tafatta engelska Lady Sarah Ashley (Nicole Kidman) som kommer till sin makes ranch i norra Australien vid tiden för andra världskrigets utbrott och finner honom mördad men bestämmer sig för att stanna och slutföra hans arbete trots skumma element som vill lägga vantarna på den lilla ranchen, är bara en snygg anledning för den gode Luhrmann att få stoppa in alla ingredienser han kan för att få till denna färgstarka godbit som innehåller allt, ja nästan allt i alla fall, man kan önska sig till en perfekt filmkväll.

satans vackra bilder äre!

Luhrmann fyller sin film med så mycket att man nästan storknar, men likt förbaskat sväljer man allt och det är ögongodis för nästan hela slanten. Regissören älskar sitt Australien och skäms inte för att visa upp det. Manuset är en sorts galen mix av äventyr, drama, kärlek, krig och en känga åt de myndigheter som systematiskt ägnade sig åt att jaga och ”civilisera” urbefolkningen. Man kan ha invändningar om den tillrättalagda ytligheten i storyn, men det är inget snack om att det fungerar rent filmiskt.

Det är naturligtvis Nicole Kidmans film också, denna kvinna som verkar kunna ta sig an vilken roll som helst utan att göra bort sig. Här fungerar samspelet med, för aftonen, bildsköne  och underhållande Hugh Jackman perfekt. Det slår gnistor om paret, och vill man kan man roa sig med att sitta och försöka räkna ut när första kyssen kommer. Skådespeleriet överlag mycket gott och mustigt med en likaledes färgstark dialog.

Australia är också naturligtvis galet sköna bilder från en enorm kontinent och dess brokiga bakgrund. Det är storslaget, dramatiskt, spännande, roligt, romantiskt och med passande svulstig musik till sprakande scener som grädde på moset. En riktigt skön cocktail att avnjutas under ett par timmar. En film för oss som älskar film!

Åter till Cold Mountain (2003)

Drygt två timmars drama, stundtals våldsamt, om längtan och drömmen om en bättre framtid. Förpackad i bedövande vackra bilder av den amerikanska södern på 1800-talet.Kan det verkligen hålla? Svaret blir ett tveklöst ja.

I 1860-talets USA står inbördeskriget för dörren när den vackra prästdottern Ada kommer till den lilla bergsbyn Cold Mountain i NordCarolina.Nästan genast förälskar hon sig i den tystlåtne Inman, men de hinner knappt utdela filmens första kyss förrän kriget bryter ut och den stilige unge mannen försvinner iväg för att göra sin plikt på slagfälten i federationens tjänst. Men en episk film vore inte just episk om det inte är nu som själva storyn tar fart, utmaningarna börjar.Inman såras och bestämmer sig för att desertera för att ta sig hem till Ada som i sin tur inget hellre önskar än att han ska dyka upp igen. Dessutom behövs en man i huset efter att hennes far prästen plötsligt gått bort. Regissören Anthony Minghella (Den engelske patienten) har satsat allt på snygga miljöer, bedårande filmfoto, våldsamheter och hinkvis med kärlek.Kanske tanken är att närma sig Borta med vinden-känslan.
Dit kan det vara svårt nog att ta sig, men faktum är att Cold Mountain håller mig i ett fast grepp under sina drygt 140 minuter. Nicole Kidman gör ännu ett snyggt porträtt av en till början hjälplös kvinna som växer med den förestående uppgiften och till slut lär sig både hur man nackar höns och lagar gårdsstaket, Jude Law´s rättrådige Inman gör allt för att ta sig hem till Ada.

På vägen hinner han träffa underliga, trasiga, illvilliga och ibland behövande figurer.Inman gör sitt bästa för att behålla livhanken eller göra en avstickare för en god gärning om så behövs, dock aldrig utan att tappa fokus på sin uppgift, att återse sin hemby och kärleken som han hoppas väntar där.Halvvägs in i filmen dyker filmens stora behållning, Ruby, upp.En bonddotter, uppväxt i bergen och med en svada värt namnet. Hon tar plats på Adas nu förfallna gård och hjälper henne att komma på fötter igen. Ruby är på något sätt filmens comic relief, som skyddar den från att bli alltför tung och överpretto. Reneé Zellweger som Ruby har aldrig varit mer klockren, och här satt oscarsstatyetten som gjuten.

Lägg till allt detta en grymt bra uppställning på birolls-listan (kolla in Philip Seymor Hoffman!) och framför allt ett makalöst bra soundtrack och man är liksom hemma.
Åter till Cold Mountain torde vara en historia som tilltalar både män och kvinnor. Här finns hinkvis med episk kärlek och längtan varvat med rejäla western-tilltag.

Din nästa lördagsfilm?

Betyget: 4/5