Revolutionary Road

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Revolutionary Road (2008)

Oj oj. Här blir det fetbetyg så det skriker om det. Det börjar intensivt, och växlar sedan bara upp i ångest, känslor, krossade framtidsdrömmar och allsköns olycka. Allt inbäddat i femtiotalets förotsliv. Den amerikanska drömmen gone bad. Frank möter April på en fest, tycke uppstår och plötsligt sitter de i villaförorten med barn, April som hemmafru och Frank med ett jobb inne i staden som han avskyr. Vad hände med äventyret? Vad hände med livsglädjen? Vad hände med åren som skulle vara vilda och livsbejakande? Allt detta verkar ha skrämts bort och kvar finns två unga människor som ser sina liv rinna iväg. April (Kate Winslet) sår den galna, men spännande, tanken att de ska ta sitt pick och pack och flytta till Paris. För att hitta meningen med livet igen, och varandra. Frank (Leonardo DiCaprio) tvekar men lockas av hustruns framtidsbeskrivningar. Frågan är om han är tillräckligt stark för att bryta sitt gamla mönster, lämna det som är bekant för det okända? Och hur ska han ställa sig till det faktum att han plötsligt erbjuds ett bättre jobb inom firman?

Sam Mendes återvänder till att studera en förortslivet i förfall, lite som han gjorde i American Beauty. Historien, hämtad från en roman av Richard Yates, avslöjar obehagliga sanningar om livet i förorten när inget blev som det skulle. Manuset träffar mig rätt i magen. Ångesten känns i väggarna i makarna Wheelers hem, trots den fina fasaden och försöken att upprätthålla någon slags relation till grannar och vänner. April längtar bort, vill göra något av sitt återstående liv och försöker desperat få Frank att fatta det. Han i sin tur verkar lida av samma tankar, men blir med åren bra på att kapsla in det och döva det med förnekelse. Hustruns brutala sanningar får honom dock att hamna i ett bryskt uppvaknande.

Trots stilsäkra beskrivningar av femtiotalet i bild och detaljer är det här i huvudsak en ren uppvisning av två förstklassiga skådespelare. Kate Winslet har aldrig varit bättre. I rollen som den ångestfyllda April växer hon med gigantiska mått som skådespelerska, och hennes hjärtskärande rop på hjälp gnager sig verkligen in i mitt bröst. Utstrålningen, replikerna, sättet hon rör sig och ser på sin omgivning. Hennes oförmåga att tackla den skrämmande verkligheten och insikten om att det aldrig blev som hon trodde. Det är obehagligt, fascinerande och tokbra gestaltat. Och så då den gode DiCaprio. Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen; han har sakta men säkert vuxit ut till en liten (numera en stor) favorit hos mig. Det känns som han nu klarar av vilken roll som helst, och frågan är om han varit bättre än här. I händerna på regissören Mendes blir han en kroppslig gestaltning av oro, fruktan, tillkortakommanden och ängslighet. En man som tvilar på sin egen förmåga, ser sin hustrus desperation men saknar medel att rädda henne.

Revolutionary Road är en sanslöst obehaglig och smärtsam resa in i villaidyllens falska kulisser. Det blir en naken skildring av hur två människor som älskar varandra sakta glider längre och längre bort från det de en gång trodde på. Det är välspelat, bra miljöer med sann tidsanda och bra persongalleri som backar upp de olyckliga två. Manuset vindlar hela tiden på avgrundens rand, bara för att stuntals landa på lite fastare mark och lura in mig som tittare i någon sorts falsk säkerhet. En tung film som sitter kvar länge i kroppen som en känslomässig tagg.