Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

Django Unchained (2012)

När Tarantino med ett par års mellanrum eller så drar igång den cirkus som till slut mynnar ut i en film,  känns det ofta som han gett sig fan på att ingen ska komma undan de Tarantinska stormvindarna. Oavsett om du är en njutare av hans filmer och stil eller hatare av all den ytlighet och cheapness som hyllas, drabbas alla i någon form.

Och nu är det dags igen.
Och…herregud så roligt och uppfriskande!
Ursäkta uttrycket ovan. Att tycka blodigheter om slaveri och att ta livet av människor mot betalning är underhållande är såklart ganska illa formulerat. Men å andra sidan, hur i helskotta ska man annars beskriva detta alster!? Här spinner regissören och den galne historieberättaren vidare på den stil som präglade den förra galenskapen Inglourious Basterds, där själva historien egentligen känns lite sekundär och där sättet den berättas på är den stora grejen. För det handlar som vanligt om att man måste acceptera upphovsmannens universum med allt vad det innebär i färg, form, ytterligheter och våldsamheter.

Tarantino vs westerngenren är naturligtvis en win-win-situation för (nästan) alla. Här får QT chansen att ösa sin kärlek över de gamla alster i genren som uppenbarligen alltid legat honom varmt om hjärtat. Det är mastigt, löjlig men fungerande humor, en sorts vild variant av äventyr, kärleksdrama och till och med ett socialpolitiskt inlägg om människovärde. Givetvis är allt försett med QT-stämpeln, vilket innebär att man inte kan vara säker på något vad gäller de brokiga karaktärerna mellan skottsalvorna. För smäller gör det ju också ordentligt och grafiskt, kanske hans blodigaste hittills?

dynamisk duo 1800-talet-style!

Den timide tandläkaren-gone-bounty hunter Dr King Schultz (Christoph Waltz) lullar omkring i ett USA strax före inbördeskriget. Snart har han köpt sig en slav, Django (Jamie Foxx), för att nästan omedelbart frige honom och istället ingå i ett samarbete om den ädla konsten att ta folk av daga mot belöning. Styva i korken av sin framgång i branschen styr de så kosan mot söderns plantager där enligt uppgift Djangos fru Broomhilda (!) (Kerry Washington) lär finnas på superdupermansionet Candieland, styrt av den genomobehaglige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Nå, mer om handlingen bör inte skrivas här, utan istället upplevas visuellt.

Och, det mesta är ju som vanligt för er som kan er QT. Sidospår i berättelsen som är både galna, våldsamma, hysteriskt roliga och..i vissa fall lite långa. Som om Tarantino inte riktigt kan förmå sig att fokusera rakt hela tiden. Som att han är så nöjd med sina scenlösningar att han vill dra ut på dem så länge han bara kan. Å andra sidan kan det också i det här sammanhanget vara en styrka som filmskapare, att flöjta ut ibland men ändå göra det så pass intressant och engagerande att vi bara sväljer det med hull och hår.

Skådisarna verkar stå i kö för att få tjänstgöra i en Tarantinorulle och den här gången är det Jamie Foxx som får coola sig i frontlinjen tillsammans med, numera mysfarbrorn, Christoph Waltz. Återigen får denne behaglige österrikare chansen att briljera i dialogens ädla konst hos regissören, och i mina ögon är han den absolut största tillgången i dagens film. Leonardo DiCaprio anklagas ofta för babyface i stilen, men här får hans möjliga unga anletsdrag en sorts ondskefull aura över sig samtidigt med hans falska jovialiskhet. Ett passande val för rollen med lämpligt överspel. Ingen Tarantino utan en Samuel L Jackson, och här knarrar han runt som gammelslav och öser ur sig gnälligheter som om han gjorde en fördomsfull sketch om alla invånare i Harlem. Gamle Don Johnson dyker också upp som insnöad plantageägare och förgyller några minuter med något som kanske kan beskrivas som sanslös…pre-Ku Klux Klan-humor..?

Django Unchained är i vissa lägen rent mästerlig i sitt utförande. Men så är jag ju också en sucker för westerns, och lägg till detta dialoger av stundtals världsklass så fattar ni att det här är lysande filmberättande. Tarantino har hittat precis den rätta mixen av nostalgisk skräpkultur och nyskapande berättarstil…även om det ibland kan kännas som om han upprepar sig. Och som vanligt är musiken mästerligt hopplockad! En film som tål att ses igen och roas av! En garanterad upplevelse!
Skitbra helt enkelt!

The Inglorious Bastards (1978)

Omslaget är sådär skönt färgrikt och kiosk-deckar-stylish med både kpistförsedda topplesbrudar och en cigarrökande hjälte med solbrillor. Texten manar om att det minsann är den oklippta originalversionen OCH dessutom Quentin Tarantinos favoritkrigsfilm, vilket ju inte minst Inglorious Basterds får intyga.

Men det är väl också det enda som egentligen förtjänar att nämnas om den här filmen. Att Tarantino har den som favorit (om DET nu är sant) känns ju helt genommärkligt då man typ hittar ca 27 andra krigsfilmer som med lätthet slår den här utan att anstränga sig nämnvärt. Å andra sidan är ju den mannen ett levande bevis på udda personligheter så…visst ok då.

Hos mig finner detta spektakel dock ingen nåd.
Gjord på ett 70-tal då B-filmseffekterna verkligen (och då menar jag verkligen) var kassa, av en italienare som använder sig av de värsta klyschorna som gått att uppbringa vad gäller amerikanska krigsfilmer, med ett manus som är skrattretande uselt och fyllt med figurer hit och dit som (dubbat givetvis) pratar med övertydlighet och med noll känsla i dialogerna. Någon har uppenbarligen sett för mycket på pärlan The Dirty Dozen,och tänkt att här kan man kan sno så mycket det bara går. En grupp amerikanska soldater ska således ställas inför krigsrätt av de sina och följaktligen fraktas till närmaste fängelse i andra världskrigets Frankrike. Naturligtvis råkar de ut för ett bakhåll, tar saken i egna händer och plötsligt är det de som står mellan triumf eller en tysk krigsseger medelst ett hemligt nytt supervapen. Detta måste naturligtvis förstöras, och gärna då av ett gäng överspelande C-skådisar.  

"...å så var det den där om Kal å Ada som...."

Visst jönseri samsas med något som ska vara lite spännande, men det blir mest pannkaka av allt och mitt intresse för det här försvann ungefär 5 minuter in i filmen. Göteborgsfödde Bo Svenson må möjligen ha varit en duktig skådis en gång i tiden, men känns för evigt fast förankrad detta träsk av B- och C-filmer som följt honom i karriären.

Vissa filmer lever märkligt nog på viss kultstatus, och den här är en av alla dessa. Oklart varför egentligen då jag inte hittar en enda ingrediens här som skulle kunna få mig att klassa in den i den kategorin. Och då finner jag ju ändå visst nöje i gamla sunkrullar normalt sett.

The Inglorious Bastards är en äkta europeisk skitprodukt, tillverkad i ett årtionde när man liksom kunde komma undan med lite vad som helst. Det är taffligt, lusigt och inte ens så dåligt att det blir underhållande. Bara irriterande dåligt och det är dags att den plockas ned från kulthyllan en gång för alla. Ta mig tusan.

Bitch Slap (2009)

Ibland kan jag verkligen bli arg och känna mig lurad på underhållningen. När något är så pass dåligt att man blir förbannad, det kan rimligen inte vara ett gott tecken. Men visst, att se bottennappen gör ju att man uppskattar en verkligt bra film ännu mer. För det här är verkligen ett sorgligt stolpskott till film. Den helt osannolika, och framför allt ointressanta,  s.k. gangsterstoryn om tre långbenta, storbystade, kvinnor utslängda i en het öken på jakt efter ett möjligt nedgrävt miljonbyte är så dum att man tar sig för pannan. Storyn är så uppenbart sekundär och hela filmen existerar bara för att få visa dessa damer i allehanda olika utmanande positioner.

Frågan är dock om inte det största ”bitch slapet” ska gå till tjommen på det ansvariga filmbolaget som gav klartecken till denna soppa. Historien vill uppenbarligen verka vara något som ska andas Tarantino-känsla, men någonstans gick den riktningen också fel i manusskrivandet och resultatet blev istället detta idiotalster. Kackigt skådespel av tre donnor som uppenbarligen inte castats för sina skådespelartalanger (de är så usla att jag inte ids skriva ut deras namn), over-the-top-effekter som blir liiite för mycket över just den där toppen. Jag har inget emot trashiga b-filmer med exploitation-ambitioner, men det här funkar ändå inte i sin nuvarande form. Framför allt retar jag mig att manuset är så genomuselt så att det inte ens blir roligt eller på annat sätt ursäktande.

Bitch Slap serverar välexponerade bystar, kass dialog, explosioner och rök, b-action…c-action, blod och catfights i den heta sanden, allt i ett tempo som om det inte fanns någon morgondag. Synd bara att någon glömde hålla någon sorts kvalitétskontroll på eländet som faktiskt hade kunnat blivit något om…tja…kanske just Tarantino hade fått hålla i rodret.

Betyget: 1/5

Inglourious Basterds (2009)

En av 2009 års mest hypade filmer snurrar igång  i min dvd-spelare, och efter ett tag inser jag att det är just den inte helt okände upphovsmannen Quentin Tarantino som kan tänkas komma undan med en sådan här skildring av andra världskriget. Helt på sina egna villkor och utan kompromisser. Vad man får sig serverat här är helt enkelt ett stycke fabel uppdiktat mot en fond av andra världskriget, där regissör Tarantino tagit sig friheten att mer eller mindre, som det visar sig, skriva om hela utvecklingen av krigshistorien. Filmen tar sin början i Frankrike precis i starten av nazisternas ockupation. Den unga Shosanna får hela sin familj utplånad av tyska soldater men lyckas själv fly till Paris. Ett par år senare driver hon en biograf i huvustaden och ruvar samtidigt på hämnd mot den man som var ansvarig för hennes familjs öde, överste Hans Landa (mästerligt spelad av Christoph Waltz). Samtidigt har den kaxige löjtnant Raine (Brad Pitt) satt samman en ökänd grupp av soldater, kända under namnet The Basterds, vars enda syfte är att utplåna så många nazister de bara kan (ett helt logiskt beslut i en Tarantono-film såklart!)

Gruppens och Shosannas öden vävs nu  samman i en mustig och fantasifull historia som naturligtvis innehåller alla de ingredienser en äkta Tarantino-film bör innehålla, såsom rappa och studsande dialoger, långa meningsutbyten och snygga kameravinklar blandat med mer eller mindre osannolika händelseutvecklingar. För att inte tala om den obligatoriska svarta humorn som naturligtvis finns med och förhöjer stämningen på ett sedvanligt rebelliskt sätt.

Tarantino väjer inte, sin vana trogen, för det grafiska våldet men ändock är filmen mindre våldsam än vad jag trodde.
Som vanligt står han för manuset själv, och filmens handling drivs framåt av Shosannas hämndbegär och Raine´s uppdrag som i slutändan kan komma att ändra hela utgången på kriget.
Det är fantasifullt, färgstarkt och speedat. 
Som väntat har Tarantino också lyckats väl på skådisfronten, Brad Pitt som den något udda Raine har ett skönt överspel som aldrig blir fånigt utan mer underhållande i all sin overklighet. Vackra Diane Kruger (National Treasure) dyker upp som listig tyska på de allierades sida. Unga Mélanie Laurent gör sin Shosanna med glöd och rejält hämndbegär i blicken, och tvekar inte att göra vad som helst för sin hämnd.
Den som dock sticker ut allra mest är Christoph Waltz som den till synes ödmjuke men allt annat än godhjärtade Överste Landa. Den mannen vill man inte träffa på en mörk bakgata i ett krigsockuperat Paris…

Filmen lyckas väl med sina snygga miljöer och ett bra driv, trots detta faller jag inte villkorslöst för hypen och uppmärksamheten. Inglourius Bastards är underhållande, ingen tvekan om detta, men mer än så är det dock  inte.
Att som diverse andra filmspanare ösa ut toppbetyg och höja den till skyarna som en av förra årets bästa filmer är att ta i tycker jag nog.

Det är dock en äkta Tarantino-film med allt vad det innebär, och ingen med den vetskapen lär bli besviken.

Betyget: 3/5