Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies-Noir
• Spel och Film
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Nerd Bird

 

 

Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum…
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!

Revolutionary Road (2008)

Oj oj. Här blir det fetbetyg så det skriker om det. Det börjar intensivt, och växlar sedan bara upp i ångest, känslor, krossade framtidsdrömmar och allsköns olycka. Allt inbäddat i femtiotalets förotsliv. Den amerikanska drömmen gone bad. Frank möter April på en fest, tycke uppstår och plötsligt sitter de i villaförorten med barn, April som hemmafru och Frank med ett jobb inne i staden som han avskyr. Vad hände med äventyret? Vad hände med livsglädjen? Vad hände med åren som skulle vara vilda och livsbejakande? Allt detta verkar ha skrämts bort och kvar finns två unga människor som ser sina liv rinna iväg. April (Kate Winslet) sår den galna, men spännande, tanken att de ska ta sitt pick och pack och flytta till Paris. För att hitta meningen med livet igen, och varandra. Frank (Leonardo DiCaprio) tvekar men lockas av hustruns framtidsbeskrivningar. Frågan är om han är tillräckligt stark för att bryta sitt gamla mönster, lämna det som är bekant för det okända? Och hur ska han ställa sig till det faktum att han plötsligt erbjuds ett bättre jobb inom firman?

Sam Mendes återvänder till att studera en förortslivet i förfall, lite som han gjorde i American Beauty. Historien, hämtad från en roman av Richard Yates, avslöjar obehagliga sanningar om livet i förorten när inget blev som det skulle. Manuset träffar mig rätt i magen. Ångesten känns i väggarna i makarna Wheelers hem, trots den fina fasaden och försöken att upprätthålla någon slags relation till grannar och vänner. April längtar bort, vill göra något av sitt återstående liv och försöker desperat få Frank att fatta det. Han i sin tur verkar lida av samma tankar, men blir med åren bra på att kapsla in det och döva det med förnekelse. Hustruns brutala sanningar får honom dock att hamna i ett bryskt uppvaknande.

Trots stilsäkra beskrivningar av femtiotalet i bild och detaljer är det här i huvudsak en ren uppvisning av två förstklassiga skådespelare. Kate Winslet har aldrig varit bättre. I rollen som den ångestfyllda April växer hon med gigantiska mått som skådespelerska, och hennes hjärtskärande rop på hjälp gnager sig verkligen in i mitt bröst. Utstrålningen, replikerna, sättet hon rör sig och ser på sin omgivning. Hennes oförmåga att tackla den skrämmande verkligheten och insikten om att det aldrig blev som hon trodde. Det är obehagligt, fascinerande och tokbra gestaltat. Och så då den gode DiCaprio. Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen; han har sakta men säkert vuxit ut till en liten (numera en stor) favorit hos mig. Det känns som han nu klarar av vilken roll som helst, och frågan är om han varit bättre än här. I händerna på regissören Mendes blir han en kroppslig gestaltning av oro, fruktan, tillkortakommanden och ängslighet. En man som tvilar på sin egen förmåga, ser sin hustrus desperation men saknar medel att rädda henne.

Revolutionary Road är en sanslöst obehaglig och smärtsam resa in i villaidyllens falska kulisser. Det blir en naken skildring av hur två människor som älskar varandra sakta glider längre och längre bort från det de en gång trodde på. Det är välspelat, bra miljöer med sann tidsanda och bra persongalleri som backar upp de olyckliga två. Manuset vindlar hela tiden på avgrundens rand, bara för att stuntals landa på lite fastare mark och lura in mig som tittare i någon sorts falsk säkerhet. En tung film som sitter kvar länge i kroppen som en känslomässig tagg.

Away We Go (2009)

Burt och Verona väntar sitt första barn. När de får veta att Burts föräldrar som bor i samma stad planerar att flytta till Europa inser de att det inte längre finns något som håller dem kvar. Frågan är bara var de ska slå sig ned och starta ett nytt liv för sig och sitt barn? Hos hennes syster i Arizona? Hos hans bror i Florida? Eller i Montreal där de gamla studiekompisarna bor? Frågorna är många och tillsammans ger sig Burt och Verona ut på en lång resa för att besöka alla de ställen de funderar på att kalla sitt framtida hem.

Regissören Sam Mendes tar paus från den tunga dramatiken och närmar sig samlivet ur ett lite mer humoristiskt sätt. Likt en dokumentär road movie låter han oss följa Burt (John Krasinski) och Verona (Maya Rudolph) när de tillsammans försöker finna svar på livets stora frågor man kan ställa sig inför faktumet att bli förälder; hur ska jag vara? Vilka ideal måste jag leva upp till? Och framför allt; hur ger jag mitt barn den bästa uppväxten? Finurligt och med en lättsam ton väver Mendes in de här frågorna i de situationer som Burt och Verona hamnar i när de träffar på de olika människorna som är målet för resorna. Varje stopp, varje bekant de besöker har sitt eget sätt att se på livet och barnuppfostran. Inte alla passar vårt par, kanske inget, upptäcker de så småningom. Kanske man måste forma sina egna tankar och sin framtid efter vad man självt tror på tillsammans..?

Filmen berör mig mer än jag först tror, möjligen är det för att jag själv är förälder och kan känna igen mig i tänket som uppstod då det första barnet var på väg. Vem är jag egentligen? Hur kommer mitt barn att se på mig? Har jag tänkt ut allt det bästa för vårt barn? Oändligt svåra frågor förstås, och det finns väl antagligen inga givna svar på det.
Precis det som Burt och Verona börjar upptäcka; att det som räknas och betyder något är det man formar själva, tillsammans. Mendes låter sina huvudrollsinnehavare Krasinski och Rudolph göra karaktärerna oerhört gemytliga och så där genomtrevliga. Personer man verkligen skulle vilja känna. Bra skådespeleri på alla fronter, även i birollslistan där Maggie Gyllenhaal får lite extra applåder för sin minst sagt flummiga roll som den märkliga ”LN”.

Away we go är drygt en och en halvtimmes milt drama kryddat med stillsam och vardaglig humor. En liten skröna om våndan av att lita på sig själv och tillsammans forma sina öden, kanske i skuggan av dem man lutade sig på i tanken. Det är en fin liten film som även innehåller stänk av vemod och sorgsenhet. Bra miljöer, enkla och vardagliga. Tillsammans med ett väl avvägt manus, ett rätt skönt soundtrack och stabila prestationer av alla inblandade blir det här till en trivsam, om än stillsam, upplevelse. Precis som man behöver ibland.

Betyget: 3