Sam Rockwell

A Single Shot (2013)

Som en sorts blekare kopia av En Enkel Plan och No Country For Old Men. Fast med tydliga lillebrorskomplex.
Man har så att säga sett´et förr. Enligt klyschornas alla manualer.

Annars är jag nog lite svag för de här trashiga hillbillytyperna som verkar bo mitt ute i nowhere country på den amerikanska bystan.
Bygger ju såklart på att man lyckas skildra miljön på ett bra sätt. Vilket tidvis går hem. Alltid sevärde Sam Rockwell är losern John Moon som under en av sina regelbundna tjuvjakter i grannskapet råkar skjuta (!) en ung kvinna av misstag (kom igen, det är ingen spoiler).
Eländes elände. Plötsligt visar det sig dock att kvinnan också förfogade över ett stash med pluringar. Och vad ska döda med pengar till? Bättre väl att John tar cashen och gömmer kroppen sådär lite lagom samvetslöst?

Skulle han ju såklart aldrig gjort, då man kan ge sig den på att någon annan ALLTID äger de rikedomar man eventuellt ramlar över i ett filmmanus.

Nu blir det istället till att försöka hålla sig levande och försöka lista ut vem som vill ha pengarna tillbaka.
Ok saker med filmen: Sam Rockwell, bonnläpps-miljön, dialekterna, trashigheten, filmens mood, att det tog mer än halva rullen innan jag kände igen Jason Isaacs! (bra method-acting där eller bara dålig uppmärksamhet från moi..?)
Det mindre bra: har man sett de ovanstående filmerna har man sett den här, begåvade Kelly Reilly som Moons separerade fru används på tok för lite i filmen, Moons polare Simon (Jeffrey Wright) verkar sätta något sorts världsrekord i att mumla sig igenom rullen.

Ja, så det är väl som det är i rullar av den här sorten.
Glåmigt, dystert och sällan nåt att skratta åt.
Ok rulle. Men kanske för mycket kopia på ovanstående titlar.

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt:

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

Katastrofen: The Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

Cowboys & Aliens (2011)

Dubbelnollan Daniel Craig vaknar mitt på prärien med minnesförlust modell megastor och utsmyckad med ett otidsenligt armband som inte ens 1870-talets indianer hade kunnat tillverka om de så än ville. I den närliggande pluttestaden styr Harrison Ford´s bistre boskapsuppfödare som värsta patriarken, morrar mest med skrovlig röst och ser allmänt tjurig ut (ungefär som Ford gjort de senare åren både privat och på film).

Lägg till detta en mystisk kvinna som inte är från trakten sas och ett par obligatoriska bifigurer som ska tas av daga i uppställd ordning. Ställ sedan dessa mot rejält illvilliga aliens som tutar runt på himlen i sina farkoster och verkar kidnappa lokalbefolkningen lite hur som helst med något som påminner om avancerade lasson.
Joråsåatt.

Utrustad med en i sammanhanget helt logisk, men ändå galen, titel är detta alltså Jon Favreau´s senaste alster. En historia så fantasifull att det egentligen inte borde vara möjligt att ens få grönt ljus till en sådan här produktion. Å andra sidan kan man ju tänka sig att utomjordingar i filmens galna värld mycket väl måste ha kunnat levt rövare även på 1800-talet likväl som på dagens teknologiska jordklot, så varför klaga egentligen? När man väl ruskar av sig den första obekväma känslan av att det är en fruktansvärd genrekrock man kikar på går det alltså lite lättare.

Craig är fåordig och mest en handlingens man (skulle ju egentligen lika gärna kunna vara Bond på sommarsemester), vi förstår att han går runt och trycker på någon sorts information om vad som egentligen händer i grannskapet..bara att han själv inte fattar vad det är så länge minnesförlusten vägrar att släppa. Den ack så vackra (naturligtvis) kvinnan visar närgånget intresse för honom, men tycks ha något annat i kikaren än bara lite westernhångel. Ford, med det yviga rollnamnet Dolarhyde, får sin son kidnappad av de flygande främlingarna och anbefaller ett gammalt hederligt uppbåd med uppdrag att förfölja och spöa skiten ur de fräcka besökarna.

Här rullar nu historien på och avhandlar det mesta inom dessa båda genrer. Det märkliga, men också rätt underhållande, är att filmen hela tiden tar sig på allvar och mynnar inte ut i någon sorts överspelad parodi eller skämtsamma galenskaper. Å andra sidan är det just en ytterst tunn linje att hålla sig på, så att det inte blir för allvarligt och bara patetiskt istället. Craig håller väl stilen filmen igenom, medans Ford då och då visar tendenser till att ta sin roll på alldeles för stort allvar. Sam Rockwell och speciellt gamle favoriten Clancy Brown figurerar förbi i mindre roller och gör precis vad de ska som mindre betalda sidekicks. Naturligtvis finns också en hund och ung grabb med för att spä på känslostormarna lite.

Storymässigt håller filmen en rätt enkel nivå som en westernhistoria om att hitta och rädda nära och kära. Hjältesällskapet ska naturligtvis råka ut för lite ditten och datten innan den stora finalen närmar sig, mysterier reds ut och cgi-killarna får slå på sina bästa trummor och visa vad de kan. Favreau blandar alltså ett rätt tunt manus i en brokig mix och ut kommer väl….tja…något som underhåller för stunden men inte lämnar några större avtryck efter sig.

Cowboys & Aliens vinner redan här priset som årets titel på en film. Det är naturligtvis snyggt tillverkat som crossover och stilar hem poäng på mestadels bra tempo och snyggt utförande. Utomjordingarna ser galet elaka ut och beter sig precis så ovänligt som förväntat, men the good guys är naturligtvis envisa och påhittiga. Helt ok som filmupplevelse men lika snabbt glömd. Vilka som vinner?
Lägg av.

”You don’t remember anything?”

Iron Man 2 (2010)

Ok. Fortfarande lika visuell läcker, fortfarande lika vitsig huvudperson, fortfarande lika over-the-top-berättad.
Men, inte lika bra som sin föregångare vad gäller storyn som helhet. Regissör Jon Favreau tar inga risker, satsar på de säkra kort han har till sitt förfogande och låter således Tony Stark och co komma tillbaka i en story som egentligen blir två på en gång. I den ena brottas Stark med sin egen hälsa och trycket från myndigheterna som vill att han överlämnar Iron Man-teknologin till dem. I den andra storyn handlar det om ren hämnd när den överspelande (men alltid sevärde) Mickey Rourke som galen ryss lägger sig i händelseutvecklingarna för att kvitta en gammal oförätt.

Precis som i föregångaren verkar Favreau ha sinne för Robert Downey Jr.:s snabba käft och slagkraftiga punchlines, och låter honom fortsätta i samma stil här till visst besvär för hans trogna assistent Pepper (Gwyneth Paltrow) som också den här gången får riktigt mycket mer att stå i. Nya i rollistan är, förutom Rourke, Scarlett Johansson, Don Cheadle som ny sidekick, Sam Rockwell som rätt skön bad guy och självaste Sam L. Jackson vilkens karaktär är en rent skamlös (men underhållande) promotion inför dennes större roll i den kommande filmen om Avengers.

Det manuset har förlorat i kraft sedan förra gången vill man uppenbarligen ta igen på digitala effekter och därför blir sista tredjedelen också lite farligt nära en ganska sövande upplevelse av (förvisso snygga) sömlösa actioneffekter utan speciellt mycket hjärta och känsla. Så pass långt gånget i filmen har också Stark själv hunnit genomgå ett antal faser, från rent obstinat, sunkig och rejält ur gängorna och tillbaka till en rättskaffens man som naturligtvis kommer till sans en gång för alla. The bad guys oskadliggjorda med lite goda kamraters hjälp och Iron Man-ettiketten återupprättad. Alla glada och nöjda.

pyssel och trix!

Iron Man 2 bjuder precis vad som väntas. Inga nya infallsvinklar. Inga nya fräscha vägar i manuset, här stannar vi på den beprövade vägen till sköna dollars i kassakistan. Det blir helt enkelt lite mer av varan från förra gången. Fast lite sämre. Men ändå underhållande i all sin ytlighet, och filmen lever skyhögt på Robert Downey Jr:s osvikliga talang att leverera sköna repliker i tid och otid. Fortsatt beröm också till Favreaus blick för snygga bilder kombinerat med ett tufft soundtrack.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Makalöst bra titel på en väldigt bra film. Under drygt två och en halv timme följer vi alltså händelserna som resulterade i att den från början helt okände Robert Ford gjorde sig ett namn 1882 när han sköt ned den desto mer kände Jesse James i dennes hem i St. Joseph Missouri.
Som western är den mera drama, om uttrycket tillåts. Fokus ligger hela tiden på Robert Ford, mästerligt spelad av en lysande Casey Affleck som till en början ser upp till den lynnige och oberäknelige Jesse James. Allt efter tiden går märker Ford att han inte alls får den respekt han tycker sig förtjäna, och till slut dras han in i planerna att medverka till den ökände banditens gripande när myndigheterna en gång för alla känner sig tvingade att göra något. Detta efter många år där James åtnjutit en sorts frihet på landsbygden under de lokala myndigheternas överinseende.

Regissören, Nya Zeeländaren Andrew Dominik, tar god tid på sig fram till den slutliga finalen. Det egna manuset bygger på en roman och behandlar nästan på ett varsamt sätt James, Ford och alla de andra i de båda männens närhet. Av själva rånandet och olagligheterna syns inte mycket, istället ligger filmens fokus på vad som händer mellan de inblandade. Den som letar efter en rejäl pang-pangstory i westernmiljö får leta vidare. Istället satsar Dominik på vackra bilder, nakna landskap och karga slätter. De handgemäng och eldstrider som förekommer är så långt ifrån westernmyten man kan komma. Istället känns det som att det nog var så här det gick till, klumpiga slagsmål, illa avfyrade revolvrar som sällan träffade det de skulle.
Jesse James själv gestaltas av Brad Pitt och han gör det verkligen bra. Hans James blir en mystisk och oklar figur, i ena sekunden ömhjärtad familjefar och i nästa sjukligt misstänksam mot alla i sin omgivning. Pitt försvinner då och då ur handlingen, men hans karaktär känns ständigt närvarande i de andras dialoger och fruktan för vad han kan ta sig till med dem ifall de sviker honom. Casey Affleck och Pitt fungerar bra ihop och man kan verkligen känna hur Fords upprymda besatthet i början av filmen gradvis förvandlas till ett sorts tyst hat gentemot James.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är lång och stillsam, grundlig i sitt berättande och framkallar en sorts spännnade vemodighet längs resan mot den ökända upplösningen. Tätt skådespel av de båda huvudkaraktärerna men också fina insatser av birollerna i form av Sam Rockwell, Jeremy Renner och Garret Dillahunt. Det är en lågmäld film med otroligt mycket känslor på spel och i bild. Tillsammans med det vackra och naturtrogna fotot blir det här en film som verkligen griper tag i mig.
En film att fundera på långt efter att eftertexterna rullat förbi.

Betyget: 4/5

Moon (2009)

I framtiden finns lösningen på jordens energiproblem på månen i form av ämnet helium-3, som utvinns på månens yta. Ett liten rymdbas finns på månens baksida där 1 (!) person jobbar med att se till att allt flyter som det ska med den helautomatiska energiutvinningen.
Sam Bell (Sam Rockwell) börjar närma sig slutet på sin tre år långa tjänstgöringstid, och han ser fram emot att få komma hem till sin fru och sin lilla dotter. Ensamlivet på basen är enformigt, och som enda sällskap har Sam datorn GERTY (Kevin Spaceys röst) med vilken han konverserar så gott det går. I övrigt bygger Sam på en modell, springer på löpband för att hålla sig i form och pratar med sina växter som han odlar.

En dag inträffar plötsligt ett fel i en av de helautomatiska ”skördetröskorna” som rullar runt på månens yta och Sam måste bege sig ut och undersöka skadorna. Väl på plats råkar han ut för en olycka och när han vaknar till liv igen ligger han på en brits inne i basens sjukavdelning utan att veta hur han kom dit. Samtidigt gnager en känsla inom honom att allt inte är som det ska.

Med otroligt små medel har debuterande regissören Duncan Jones åstkommit en riktigt nagelbitande och tänkvärd film. Sam försöker förtvivlat förstå vad det är som händer med honom i den främmande miljön och brottas med sin längtan hem till jorden och sin familj. Mina tankar går osökt till mästerverket Blade Runner, som också ställde de filosofiska frågorna om hela vår existens som människor. Dessutom väver Jones in en smart och dramatiskt tvist i historien, vilket hjälper till att stissa upp stämningen i filmen den sista halvtimmen.

Det är Sam Rockwells film från början till slut. Han är i bild 99 procent av speltiden och lyckas på ett trovärdigt sätt förmedla känslorna hos en man som varit ensam lite för länge. Datorn GERTY gör vad han kan för att hålla Sam sällskap, och det är inte utan att man som tittare då och då känner vibbar från en viss HAL 9000… (ni kan väl er sci-fi…?!)
Kevin Spaceys behagliga röst gör sig mer än väl i sammnhanget. Det som dock imponerar mest på mig som tittare är hur man skapat lite skön 70-talsstämning mitt i all framtid. Scenografin kunde vara hämtad ur 2001 eller varför inte gamla tv-serien Månbas Alpha!
En sorts härlig retrostil som är skapad nästan helt utan datoreffekter, men med hederliga gamla modeller.

Moon är en lysande bra film som med små medel lyckas underhålla både själen, hjärnan och ögat.