Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

Katastrofen: The Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och tryckta ord

 

Elizabeth: The Golden Age (2007)

Nästan 10 år efter succén med
originalfilmen kände sig regissören Shekhar Kapur uppenbarligen inte färdig med berättelsen om Elisabeth I av England.
Eller var det möjligen de framgångsrika siffrorna i räkenskapsböckerna som triggade igång filmmakarna till ännu ett besök på 1500-talet..?

Nu är det 1580-tal i riket. Elisabeth är medelålders, rutinerad och precis den starka personlighet vi såg henne bli i slutet på den första filmen. Som vanligt en livfull tillvaro runt hennes hov men den trogne rådgivaren Francis Walsingham finns där och fixar det mesta. Elisabeth själv hänger mest med sina hovdamer och känner sig möjligen lite…uttråkad?

När äventyraren och upptäckaren Water Raleigh gör entré vid hovet väcks både hennes nyfikenhet och känslor. Raleigh lockar med historier och anekdoter från sina resor i främmande hav. Samtidigt viskas det om nya konspirationer, den här gången från Spanien och den något fanatiske Kung Filip II som vill förinta det protestantiska England till förmån för en ny världsordning där den katolska läran ska härska. Filip ger order om att en enorm armada ska byggas för att invadera England vid rätt tidpunkt.

En förutsättning för att den här filmen överhuvudtaget skulle kunna fungera är naturligtvis att Cate Blanchett gick med på att återvända i huvudrollen. Här är hon mogen, lite märkt av livet som påpassad drottning, men stundtals låter hon oss ana den nyfikna och sinnliga kvinnan bakom masken. Självklart briljerar Cate återigen i sina färgfulla klädkreationer och lägger den tyngd på rollen som behövs för att den ska vara tillräckligt intressant att fortsätta titta på. Geoffrey Rush återvänder också som Walsingham, men har en betydligt mindre roll här. Mer plats tar Clive Owen som Raleigh, äventyraren som lockas av både drottningens gunst, en hovdams lustar…samtidigt som han vill ut på haven igen.

Trots att Kapur rör sig i samma miljöer och fräser på med stilenliga scenlösningar och dramatik märks det ändå att det är en betydligt svagare film rent innehållsmässigt. Egentligen bara ett antal händelser och scener som staplas på varandra. Skärpan och flytet känns lite fluffigt. Kanske är klippningen också lite märklig på vissa ställen? Dagens historia är betydligt mer actioninriktad än dialogstinn. Inget fel på hantverket och det visuella såklart, men här blir det faktiskt lite…tråkigt efter ett tag. Som om historien förtvivlat famlar efter något att luta sig mot. Då och då får jag känslan av att Blanchett mest traskar runt, in och ut ur bild..för att regissören är lite osäker på var han ska göra av sin huvudperson.

strävsamt par med klass

Inte ens intrigerna med den skotska kusinen Mary Stuart (Samantha Morton) och hennes öde kan direkt få fart på historien i någon större utsträckning. Eller missförstå mig rätt nu, det här är ingen dålig film, därtill är de inblandade alltför rutinerade. Men den griper inte alls tag på samma sätt som den första. Vi vet att Elisabeth är den stadiga, förnuftiga och den gudalika (bildligt talat mot slutet) när det väl kommer till kritan. Det enda Kapur egentligen kan luta sig mot är att visa upp hennes intellektuella längtan samt saknaden efter kärleken. Och trots att han använder Raleigh som den utlösande faktorn i storyn, blir det aldrig direkt engagerande. Det spanska dilemmat avhandlas såklart, men hinner nästan inte börja förrän det är över med rätt trött CGI-hjälp.

Elisabeth: The Golden Age får väl ändå kännas som en ok avslutning på den visuella historien om denna drottning som under sitt styre trots allt gav England 44 år av relativt lugn efter sina företrädares mer konfliktfyllda sätt att regera. Trots ett betydligt tunnare manus är det fortfarande oerhört snyggt gjort med vassa detaljer och skådespel av klass. Pålitligt men inte speciellt utmanande för oss som tittar.
En uppföljare som nog inte behövdes om man ska vara ärlig.
Godkänt som hantverk dock.

Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2011)

Ok. Det är ny regissör. Och möjligen något nedskruvat från den största svulstigheten.

Men konceptet är detsamma och i mångt och mycket är det som att lägga ett karbonpapper över föregångarna, Jerry Bruckheimer-dollarna investeras i sort sett i samma fåra och kassaskåpssäkra stil. Några som helst utsvävningar eller nytänkande premieras inte här. Och det var väl heller inte att vänta.

Johnny Depp tar återigen plats som Jack Sparrow, dessvärre med tydliga tecken på autopilot vilket gör att det som kändes uppfriskande värre en gång i tiden nu tenderar att bli en  kliande upprepning. Som för att verkligen markera att konceptet glasklart sätter hela sin tillit till Depp har manuset kastat ut både Keira Knightley och träbocken Orlando Bloom till förmån för Penélope Cruz och Ian McShane i laguppställningen, som dock tacksamt nog låter Geoffrey Rush’ Barbossa hänga med även på denna (irr)färd. Låt vara i en helt överflödig roll, men vem kan undgå att älska denne skådis Rush som stjäl varenda scen han är med i..!

Ämnet för filmen är racet mot den legendariska Ungdomens källa, och naturligtvis handlar det om att alla lurar på alla i sann matinéanda. Lurigast av de alla är förstås Jack Sparrow som trixar och fixar sig genom det förutsägbara manuset i bästa slapstickstil. Föga upphetsande på något sätt, men å andra sidan går det inte att reta upp sig på det som sker. Pirates-filmerna är ju alla stöpta i en viss form som gör dem så överdrivna och serietidningsaktiga att ytan betyder allt och ingen göre sig besvär med att söka något annat här. Ev. historiska korrektheter existerar knappast, och det är säkerligen inte syftet heller. En sak som Bruckheimer verkar ha klurat på är att less-is-more, och således är det mer av ett persondrivet äventyr den här gången än toksvulstiga uppvisningar i effekter.  

Depp är som han är som Sparrow, Cruz blir ett ok substitut för Kneightly och McShane’s kapten Svartskägg raljerar på efter bästa förmåga men kan inte matcha  Bill Nighy’s Davy Jones på långa vägar. Rush är som sagt den fenomenale i sällskapet och kan göra en medioker film till riktigt underhållande när han är i bild. Som vanligt snygga miljöer, och möjligen en något annorlunda inledning på filmen, som även tillhandahåller en något annorlunda version av sjöjungfrulegenden…

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten är tekniskt ett klanderfritt hantverk av nye regissören Rob Marshall, historien är något nedbantad, det vida persongalleriet har strippats ned till en handfull karaktärer av intresse. Filmen bjuder exakt vad som väntas, men i ärlighetens namn ligger upprepningens trista tråkförbannelse och lurar runt hörnet vilket gör det till en förvisso rätt trivsam stund men också kanske uttjatad som upplevelse. Dock betydligt bättre än sin närmaste, irriterande splittrade, föregångare.

 “You seem somewhat familiar. Have I threatened you before?”

The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!