TV-Landet: The Americans (2013) – säsong 1

Det är inte jätteofta, men ibland dyker det ju upp sådana där filmer och serier där man förväntas känna lite sympati och känsla för storyns bad guys…som vips blir huvudpersonerna att foka på.

Sådant tycker jag är lite kul, och då ligger ju dagens tv-seriebeskådan perfekt upplagd som en vällagad anrättning att hugga in på.
Eller?

Vi är i början på 80-talet. Ronald Reagan sitter vid presidentskapet och satsar på att stärka USA´s militära makt runtom i världen. Det kalla kriget pågår för fullt och ryssen/kommunisten är såklart den stora fienden uti stugorna hos medelamerikanen i förorten. Hos familjen Jennings är det dock lite annorlunda. De två kidsen är som vilka barn som helst…MEN mamma Elizabeth (Keri Russell) och pappa Philip (Matthew Rhys) är inte riktigt som de andra föräldrarna i kvarteret. På ytan ett par som till vardags driver en liten enkel resebyrå, men i hemlighet tvättäkta ryska spioner! Hopparade och utplacerade i USA för att skapa ett civilt liv tillsammans och kunna utföra hemliga operationer på order från Moskva när så krävs.

 

Båda är experter på strid, förklädnader och att manipulera sin omgivning. Elizabeth kanske den mer hängivna av dem, då hon drömmer om att en dag kunna återvända till sitt moderland. Philip är mer modern i sina tankar och börjar mer och mer, när serien tar sin början, att fundera på ett konstant liv i USA. Han börjar helt enkelt trivas med den amerikanska livsstilen. Att parets barn också är tvättäkta (hrm..) amerikaner spelar förstås in i hans tankegångar, men Elizabeth vägrar inse att ett permanent liv i det kapitalistiska USA är ett alternativ.

Där har ni själva motorn i seriens första säsong. Elizabeth och Philips ständiga diskussioner om framtiden avlöses med jämna mellanrum av diverse uppdrag som paret måste utföra och det handlar om allt från avlyssning av höga amerikanska militärer till att värva/muta intressanta uppgiftslämnare om t.ex. kärnvapenindustrin. Arbetsklimatet för våra spies hårdnar dock betydligt då FBI har fått nys om att det finns ”sovande KGB-agenter” i den omedelbara närheten av Washington och mobiliserar kraft för att försöka ringa in dem. En sådan är FBI-agenten Stan Beeman (Noah Emmerich). Och som av en märklig händelse, flyttar Beeman med familj in på SAMMMA GATA där paret Jennings bor! Upplagt för raffel med andra ord! Nu måste Jennings, förutom att smyga inför barnen, dessutom hålla ett öga grannen Stan och vad han pysslar med.

 

Jag gillar den här serien.
Jag gillar att den sätter ”fel” personer under luppen. De som vi moraliskt egentligen ska hoppas åka fast och få sitt straff. Det är lätt att sympatisera med Philip vars sinne håller på att moderniseras. Han inser att världen håller på att förändras och de gamla idealen i svart och vitt plötsligt antar en gråare färg. Det är också lätt att förstå Elizabeth på ett sätt. Hennes enda trygghet och morot är att hon en dag ska få leva i sitt älskade hemland igen. I tillbakablickar får vi då och då se hur hon och Philip ”träffades”, tränades och förbereddes för sitt uppdrag. Att fösas ihop, tvingas gifta sig och skaffa barn. Mer ett kliniskt uppdrag än känslor som fått spela in. Nu börjar dock Philip och Elizabeth att försiktigt ”hitta varandra” även på den fronten. Men, ska det hålla i en tid när olika uppdrag kräver olika uppoffringar? Och hur långt är Philip beredd att gå för moderlandet? Och hur ska man förhålla sig till det nya hotet i form av grannen Stan och hans familj?

Serien blandar friskt och snabbt mellan familjedrama i förorten och rena agentuppdrag som inte sällan antar bitvis blodiga skepnader. När Elizabeth och Philip är ute på uppdrag är de två effektiva maskiner som vet precis vad de måste göra, om än med lite oväntad improvisation då och då. Kontrasten från familjelivet blir speciellt påtaglig med Elizabeth som inte tvekar att vare sig mörda eller ta sängvägen för att nå sina mål och syften. Keri Russell är utsökt i rollen som den konservativa Elizabeth och gör henne till en jäkligt intressant karaktär, trots det kalla yttre och den tjuriga envisheten. Matthew Rhys har fått det mer angenäma jobbet att vara samvetet och den som ifrågasätter parets funktion och framtid i dess nuvarande yrkesroll.

 

Även FBI-mannen Stan har sina agendor. Som inte alltid rimmar ok med familjelivet i förorten. Hans jobb blir mer och mer inriktat på att försöka avslöja de mystiska agenterna som härjar och när Stan får in en fot på den ryska ambassaden och lyckas värva en kvinnlig tjallare får det konsekvenser för alla i hans närhet.

Kul saker att notera; serien är skapad av Joe Weisberg, f.d. CIA-snubbe som tillbringade 4 år i den operativa verksamheten. Uppslaget till serien fick han när det 2010 avslöjades att det fanns ett nätverk av sleepers-agenter i USA. För att göra det hela lite mer spännande valde dock Weisberg att förlägga handlingen till 80-talets början då jakten på KGB-agenter av naturliga skäl var mer på tapeten. En lustig detalj är också att varje avsnitt av serien i förväg måste granskas av CIA för ett godkännande.

 

Säsong 1 sätter grunden för vår fuskfamilj. Livet i förorten blandas med moraliska dilemman och rena uppdrag. Våldsamt när det behövs, och det är också lite kul att skåda uppfinningsrikedomen i en tid när man inte kunde luta sig mott vassa datorer och smutta smartphones. Russell och Rhys är perfekta som paret Jennings och får dessutom bra motstånd i form av Emmerich´s granne och nyfikne agent. Det man kan ha logiska synpunkter på är kanske att både Philip och Elizabeth lite väl lätt kan röra sig ute på uppdrag i stort sett vilken tid på dygnet det än må vara…utan att barnen tycks undra alltför mycket..?

Nåväl, man kan inte få allt. Det man får här är dock en snygg, tidstrogen och intressant mix av agent-hokus-pokus och familjeliv. Lätt att känna med familjen Jennings, och man kan ju såklart inte låta bli att fundera på utvecklingen för alla inblandade när man sett klart denna första säsong där vi får 13 mustigt matade avsnitt.

Rekommenderas starkt för sitt udda upplägg, bra rollprestationer och förmågan att skapa intresse bakom det där första ytliga lagret.
Man vill helt enkelt se mer.

 

TV-Landet: Hatfields & McCoys (2012)

Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.

 

 

 

 

 

Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tjoff och Smack!!!
Vad var det som hände?! Som en galen virvelvind som bara liksom slog till och sedan lika fort försvann!

Edgar Wright på speed. Eller nåt. Den brittiske filmsnubben med säkra titlar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, har läst in sig på serieförlaga och gör sin egen version på film. Och här gäller det att glo om du inte ska missa en sekund. Wright öser, verkligen ÖSER, på med ett tempo som nästan kan fälla även den mest ihärdige.

Toronto-bon Scott Pilgrim (Michael Cera) är en sorts slacker med minst sagt udda kompiskrets. Hans spelar i ett sunkigt hobbyband, delar källarlya med gayige Wallace (Kieran Culkin) och verkar mest göra…ingenting. När han träffar den märkliga och lockande Ramona Flowers (Mary Elisabeth Winstead) med rött hår…och blått hår…och grönt hår OCH självsäker stil… drabbas han av den stora passionen. Här gäller det att charma medans järnet är varmt. Så att säga. Extra lurigt kanske då att han redan dejtar kinesiska yrvädret Knives Chau (Ellen Wong)…men inget som inte går att hantera. Eller?

OCH, för att vinna Ramonas hjärta och slutliga intresse måste Scott bokstavligen SLÅ sig fram genom Ramonas sju ELAKA ex (!!!) som har en förmåga att dyka upp i tid och otid. Som ni hör ett helt vansinnigt upplägg som tycks pendla mellan fantasy och verklighet. Uppbyggt som ett klassiskt tv-spel där Scott måste möta sina motståndare öga mot öga med allt vad DET innebär av spektakulära fighter.

Min impulsiva spontana känsla efter några minuter; herrejösses..VAD är det här..EGENTLIGEN!?
Min känsla den efterföljande speltiden av filmen: herrejösses…vad jag ÄLSKAR det! Att beskriva rullen är egentligen ganska omöjligt…och onödigt. Full med fantasifulla vinklingar, knäppa serietidningseffekter…och någonstans även en insprängd visdom att man alltid vara sig själv och tro på det man gör.
Tror jag iaf att det handlar om.

Ibland vet jag inte riktigt, upptagen som jag är med att ta in alla crazy effekter och grejer som händer. Wright har för ett ögonblick struntat i den där lite smarta brittiska humorn med underfundighet, och drar på med visuell grannlåt av sällan skådat slag. Men vänta, det ÄR å andra sidan rätt underfundigt här också när man tänker på det. Bara presenterat på ett annat sätt. Och visst går att det att hitta små säkra kopplingar till gamla tjusiga klassiker som Some kind of Wonderful, The Breakfast Club och Pretty in Pink? Om man bara vill alltså.

helt naturligt för en tjej att ha i väskan i den här rullen

Huvudrollen Cera är sådär charmigt naiv och lite jönsig, man liksom tycker om honom direkt. Ramona är mystisk, märklig och sportar en skön stil. Runt dem finns snällisarna och dummisarna. Ibland tror man att Wright gör lite narr av klyschorna, stilen och de sociala fenomenen i vårt upplysta samhälle. Ibland känns det som han bara vill lattja runt med en berättarform som är helt GALEN. Och testa lite nya gränser.
Jag har inte läst någon serieförlaga, men det känns heller inte som om det spelar någon större roll för att kunna ta till sig helheten. Just de snabba klippen, de många oväntade infallen i bildspråket och det vassa tempot i dialogerna är riktiga godsaker. De flesta fräcka storys har sina dalar då det slackar lite. Den här också. Dock inget som på nåt sätt förstör helhetsintrycket när minutrarna ska summeras.

Scott Pilgrim vs the World är fenomenalt underhållande tokig. Rolig och hejdlöst crazy. Ett bildspråk som närmast påminner om tja….just en serieförlaga! Egentligen är det skit samma vad filmen handlar om. Man sugs in i den tack vare den hysteriska formen. Dock kanske en rulle man antingen älskar eller avskyr, så pass utanför boxen befinner den sig.
Själv skrattar jag än!

Rush (2013)

I mitten på 70-talet hade jag precis passerat 10-årsstrecket, och läste då och då tidningar om motorsport. Mest för att det alltid fanns färgglada posters med på fräcka bilar. Speciellt på Formel 1-bilar. Så jäkla intresserad av själva sporten Motorsport var jag nog inte.

Men Teknikens Värld hade ett år med en jätteplansch på alla Formel 1-bilar och dess förare (minnet!) Assnygga bilar såklart i alla möjliga färger. Det var ju självklart Ronnie Peterson som gällde. Hans svarta Lotus. Den tuffa. Men det fanns ju också den där mystiske österrikaren Niki Lauda, som dessutom senare såg lite läskig ut efter sin svåra brännskada. Och så fanns det ju den där tjommen som man inte riktigt hade koll på; James Hunt. Tyckte faktiskt han liknade Ronnie, och under senare år skulle jag mest komma ihåg honom som snubben som på dramatiska tv-bilder drog ut Peterson ur dennes brinnande bil efter den tragiska kraschen på Monza 1978 då svensken omkom. Samt att han var med i det engelska tv-tramset Plankan som enögd lastbilschaffis!

Desto trevligare då att via pålitlige regissören Ron Howard få lära känna en annan James Hunt. Och en annan Niki Lauda. Dagens manus gör något rätt smart; går inte in för att i detalj beskriva de här gubbarnas liv och karriär. Det blir ingen sedvanlig uppställning av bestämda checkpoints som måste klaras av. Howard och storyn fokar istället mer på den rivalitet som rådde mellan raceressen. Såklart att det spetsas till och filas en aning för filmen, men överlag känns det som att det absolut är ett trovärdigt scenario som spelas upp. Att filmens fokus mer ligger på nedslag i förarnas envisa ”envig” mellan varandra gör såklart att övriga racereliten i mitten på 70-talet mest flimrar förbi i utkanten av handlingen. Inget som stör alls dock. Men visst känner man igen namnen när de dyker upp (och såklart kan man fortfarande se den där planschen på väggen för sina ögon…), Clay Regazzoni, Jody Scheckter, Emerson Fittipaldi, Jochen Mass, Mario Andretti….

Trots att vikten här ligger på personligheterna glömmer filmräven Howard  inte bort att ge bang för bucksen. Sekvenser svämmar över av snygga racermoment, smart klippta scener, snygga retrodetaljer på både bilar, depåer, folk och annat fä. Det känns trovärdigt som tusan helt enkelt! Den ökända kraschen och debaclet på Nürburgring 1976 finns naturligtvis med och känns helt autentiskt återgivet.

Snygg spelat också i huvudrollerna av både Chris Hemsworth och Daniel Brühl som de två antagonisterna Hunt och Lauda. Varandras motsatser i det mesta, men ändå karaktärer som gör att det inte går att tycka mindre bra om någon av dem. Förvånansvärt ”opladdrig” i sitt manus och dialoger, enligt rykten träffades manusförfattaren Peter Morgan och Niki Lauda över en ansenlig mängd middagar för att diskutera förhållandet Lauda/Hunt under de här aktuella åren.

snyggt värre när Howard öser på med detaljer

Själv gillar jag ju också Ron Howard som regissör. Han tycks ha en förmåga att alltid leverera stabila produkter vilken genre han än rör sig i. Här blir det aldrig direkt klyschigt polerat, mer raka rör och faktabaserat i storydriven (även om möjligen vissa detaljer i Hunts privata liv och leverne har fått sig en liten knuff i rätt manusriktning för att motsvara bilden av en raceråkande playboy). Vad man ändå utläser både här och förmodligen i verkliga livet är att både Lauda och Hunt troligen tyckte om varandra trots den stiffa rivaliteten. Dessutom skvallrar verkligen filmen om en svunnen tid när det mer handlade om att KÖRA en racerbil än att sitta och ratta en mekanisk best som ställts in med tusentals datorer i förväg.

Och tänk va…samma år som den här filmens klimax utspelas gick en av GP-deltävlingarna i Anderstorp Sweden!  (som vanns av…..Jody Scheckter)

Rush drar hem otaliga poäng på att blanda snyggt filmad adrenalinpumpad raceraction (finalen är oerhört läcker) med drama och personer som man direkt fattar ett genuint intresse för i handlingen. Man bryr sig om båda läger i kampen mellan fartfantomerna.
En sällsynt bra BOATS där man faktiskt inte behöver vara så  intresserad av Formel 1 för att uppskatta historien!

The Heat (2013)

Men hallå vad otippat kul!
Äsch vaddå, jag har väl redan läst rätt mycket lovord både här och där.
Men det är ju först när man själv får upplevelsen i knät man kan ta ställning själv.

Och det är alltså buddy-cop-läget som gäller här.
Igen. Detta uttjatade ämne och nästan (?) utdöda. MEN, galenskaperna är hoptotade av en kvinna, Katie Dippold…som möjligen slår an en ny ton, och visualiserat av Paul Feig som också gjorde den skönt oborstade Bridesmaids. Samma tonfall och läge här ungefär.
Visst, det spelas på både sex, snusk och fördomar och klyschor..men det är våra huvudrollsbrudar som sitter i förarsätet och kontrollerar det hela, dominerar.
De är ju  knappast några offer här om man säger så.

Stiffa och analt ordningsamma FBI-agenten Ashburn (Sandra Bullock med vibbar av en viss Saga Norén) är en rejäl plåga att jobba med. Dessutom tycks hon helt sakna social kompetens. Effektiv visst, men ingen man drar en fredagsöl ihop med kanske. Nytt uppdrag väntar runt hörnet, som dessutom kan ta henne ett kliv upp på karriärstegen också. Kanon tycker Ashburn och drar till Boston där hjälp behövs med att plocka en mystisk knarkboss som håller på att ta över hela stan. Problemet är bara att hon snart måste jobba tillsammans med Bostons kanske största foulmouth, den kvinnliga polisen Mullins (UNDERBARA Melissa McCarthy!).

Stora problem förstås, revirpinkande och sociala skills av varierande natur som ställs mot varandra. Behöver man fundera för en sekund på hur det hela ska utvecklas? Nä, skulle inte tro det. Mullins behövs för sin kännedom om stan och dess alla kriminella element och Ashburn bidrar med…tja vad bidrar HON med egentligen? Mmm, kanske the looks dårå när hormonstinna badass behöver snärjas…och lite effektiv vapenpower förstås.

Känns som att Feig håller stilen från sin förra rulle. Det är rått, oborstat, roligt och elakt på samma gång. Dock, med den där lilla tonen av godhet bakom. De två brudarna käbblar naturligtvis om det mesta, men gillar ju varandras sällskap såklart. Storyn är bland de tunnare som skådats och man behöver ju inte vara någon Sherlock för att se vart den ungefär kommer att landa. Extra plus i manus till sidospåret med Mullins helt galna familj, med en skock bröder som alla verkar skogstokiga. Kul också att man tar sig lite tid att driva med staden Boston, dess dialekt och besatthet av sport.

Bostons Bästa Brudar!

Att Sandra Bullock är ganska gemytlig som skådis har jag tyckt länge, men frågan är om hon inte bjuder lite extra på sig här. Som om manuset, Feigs regi och framför allt samarbetet med McCarthy lockar henne att bli lite extra galen. En fullträff för henne rollmässigt påstår jag. Och åh vad störtskön Melissa McCarthy är! Hur kan man inte älska denna skådis!? Hoppas hon får ett långt skådisliv i lycka. Hon sätter allt och alla på plats. Stentuff, grov i mun men naturligtvis med ett hjärta av guld. Hon var kalaskul i Bridesmaids, men här är hon baske mig ännu bättre!

Trots avsaknad av ett djupare manus är det skönt trivsamt hela vägen. Storyn saggar sällan FÖR mycket, ”fyllescenerna” på baren är härliga..och det mesta rullar på sådär snabbt och schysst som kännetecknar en rulle med bra driv!

The Heat är perfekt underhållning. Påstår jag. Två ascoola kvinnor som kickar badass så det står härliga till. Visst, snortunn story, men den äppelpajbakas in lagom sockrat i härliga dialoger och fräsigt utförande. En rulle man blir glad av! Så är det!
Och förtexterna i början! Hur snygga som helst! Man vill bara att Huggy Bear ska dyka upp! (Honom kommer ni väl ihåg!??!! Inte…?!
Riktigt bra entertainment som man kan gå och tänka på i flera dar efteråt..!

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

Tema Rysligheter: Silent House (2011)

En rysare eller obehaglig film av rang ska förstås ses på kvällen när mörkret är som bäst på att omsluta mig som tittar.

Om det sedan är i ett utlämnande biomörker (okej, då kan man ju faktiskt kika på dan också…) eller i ett vardagsrum där strategiskt viktiga lampor är släckta spelar nog inte så stor roll. Är bara storyn tillräckligt obehaglig kommer den där otrevliga, men ändå lockande, känslan krypande. Som i det här fallet.

Nej, jag har inte sett originalet från Sydamerika. Och efter dagens (eller höstkvällens) övning känns det verkligen inte som jag behöver ägna mig åt någon jämförelse, eller välja sida angående vilken av dom som skulle bäst. Det räcker bra som det är med den här amerikanska remaken. I botten dessutom en story som sägs bygga på verkliga händelser (jårå..hrm visst…)

Sarah (Elizabeth Olsen) ska hjälpa pappa och farbror att både städa upp i, och renovera, släktens gamla sommarhus som stått övergivet en längre tid. Det är grådaskig natur, isolerad omgivning och hösten verkar ha kommit till kvällens film också. Det gamla huset är inte i direkt gott skick och elförsörjningen är inte att lita på. Snart får farbrodern ge sig iväg för att försöka få tag på en elektriker som förhoppningsvis kan kolla upp tillståndet i huset. Kvar alltså Sarah och pappa John i sällskap med ett antal ficklampor och arbetslampor av varierande kvalitet. Och tänk så mycket mer hotfullt insidan av ett hus plötsligt ter sig när mörkret tar över. För att inte tala om det plötsligt konstiga ljud som verkar komma från övervåningen…trots att fadern och Sarah för tillfället befinner sig på undervåningen….

Dagens regissörsduo, Chris Kentis och Laura Lau, låg också bakom den effektivt obehagliga Open Water 2003. Liksom den hålls den här filmen inom de små ramarna med en närgången kamera. Lau har anpassat manuset till amerikansk mark, och det är konstiga ljud, skuggor, oklarheter och framför allt ett jäkla MÖRKER hela tiden! Mycket obehagligt och effektfullt. Inte bara Sarah tvingas lita till de svaga ficklamporna, även jag som tittar får anstränga mig för att glo i mörkret. Faktiskt precis som att vara där intill Sarah. Frågetecknen och de otrevliga känslorna hopar sig. Sarah irrar runt i kåken. Plötsligt är pappa borta! För att sedan dyka upp skadad och blodig! Vad är det som händer? Och varför tycks Sarah inte kunna komma ut ur huset?

Kentis och Lau har superkoll på obehagligheterna och låter mig som glor inte vila en sekund för att hämta andan. Nya konstigheter tycks vänta bakom varje hörn i detta synnerligen märkliga hus.

Vad det till slut blir är en effektfull lek med mörker och förstärkta ljudkulisser.
Den ständigt närvarande, handhållna, kameran på Sarah hjälper till att koncentrera obehaget. Jag skruvar på mig, beredd på att ett jumpscare kommer vilken sekund som helst. Jag dras in i filmmakarnas påhitt och vill hela tiden veta mer om vad som händer samtidigt som det känns nästan lite jobbigt att se på filmen. Ovissheten i kombo med de visuella murkiga upplevelserna?

” det där är fan INTE hallonsylt…!!”

Olsen gör sin roll övertygande ända in i kaklet, och även om de största skrämseleffekterna klingar av när väl husets hemligheter börjar anas och rullen går in i slutklämmen, finns tillräckligt mycket kvar på pluskontot i form av illa-till-mods-känslor för att den här filmen med lätthet ska kunna kvala in i avdelningen ”synnerligen obehagliga upplevelser”.

Silent House är en påfrestande liten film, som med små (nästan larviga) medel tar ett ENORMT grepp om mina sinnen. Kanske är den rätt simpel egentligen, säger förmodligen du som redan sett den. Spelar mest på förmågan att dupera och förvilla.
Ja kanske. Men resan till upplösningen och beyond är fan så obehaglig.
Ur alla aspekter.

Nathalie (2011)

Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje?
Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det.

Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?
En fråga som franska Nathalie (Audrey Tautou) ställer sig efter att ha förlorat sitt livs kärlek i en tragisk olycka. Från att ha varit pigg och levnadsglad försvinner hon in i ett sorts töcken, för att sedan komma ut på andra sidan, härdad, lite kallare och näst intill uppgiven på vad livet har att erbjuda. Jobbet på kontor blir hennes räddning där hon gömmer sig i arbetsuppgifterna för att inte behöva känna efter hur hon mår.

Nu är ju detta en fransk feelgoodfilm och som en sådan börjar det onekligen rätt mörkt måste man ju hålla med om. Men snabbt tar det sig dock mot ljusare horisonter i manuset. Livet rullar ju som bekant på och vips har det gått tre år sedan Nathalies älskade man rycktes bort. Hon avancerar på jobbet och får inledningsvis ducka för chefens oavbrutna försök att flirta upp henne. Så en dag möter hon Markus, en svensk (!) kollega som ingår i hennes arbetsgrupp, och från den dagen börjar något hända med Nathalie.

Är det inte det jag sagt då och då, fransmännen kan ju de också om de bara vill! Historien utgår från en bok som förvaltats till film med både manus och regi av författaren själv! Ovanligt? Tja, men onekligen intressant. Och så har de ju Audrey Tautou att luta sig mot! Inget snack om att detta är hennes film. Liten, bräcklig, sårbar, stark, attraktiv och i vissa lägen charmerande gåtfull. Samspelet med kollegan Markus (som dock inte spelas av en riktigt svensk utan av en snubbe vid namn Francois Damiens) är sådär härligt sprudlande att man liksom bara sugs in i deras värld. Att Markus dessutom inte alls är någon bildskön typ utan snarare tvärtom, en nörd i stickade tröjor, tunnhårig, medelålders och fruktansvärt osäker på sig själv, gör ju bara att man älskar historien än mer.

Naturligtvis är det inte bara rena autostradan till kärleken och komiken som gäller så fort de fattat tycke för varandra. Nathalie bär på en tung sten och frågar sig själv när hon kan och vill släppa taget om det som varit. Osäkre Markus måste övervinna sin rädsla att förlora allt positivt när han äntligen ser ut att hitta rätt i sitt loserliv.

Vad storyns upphovsmakare, David Foenkinos, gör är att ställa alla de där frågorna som kanske finns hos oss alla. Han klär tankar och spekulationer i en historia som blir sådär engagerande och nära som bara vissa kan bli. Att man upplever den där stunden med karaktärerna man nästan inte vill ska ta slut. Man hejar på dem, och skäms för dem när det tokar till sig. Tautou känns magnifik och ett bättre val kunde inte ha gjorts till huvudrollen. Hennes känsloregister är lysande och hon spelar lika mycket med sina blickar som med sin kropp och gester. Den tokrolige Markus är underbar att skåda, kanske för att man känner igen lite av sig själv? Hrm..

en fransk Micke Nyqvist som sitter där..?

Ibland träffar ju europeiska produktioner bara så rätt i magen och det här är en sådan. Ett riktigt helgerån om nu Hollywoodproducenter skulle få för sig att sno historien över pölen och pytsa ut den i lagom sliskig kostym. Måtte detta aldrig hända.

Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.

Nathalie, alt. La Delicatesse, är en underbar liten film som gör något med mitt sinne. Den fastnar och jag märker hur jag återvänder i tankarna till historien titt som tätt. Skratt, sorg och ett udda kärleksdrama. Berörande trevlig upplevelse.

De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!