Efter Europaäventyret återvänder här Woody Allen till sitt kära New York. Han gör det med historia om den buttre och gnällige Boris (Larry ”Simma lugnt” David) som anser sig vara en av världens största tänkare, men gruvligt missförstådd i livet. Boris har inte mycket till övers för mänskligheten och försitter inte den minsta lilla chans att fälla dräpande kommentarer till de som vill lyssna. Och till de som inte vill också. Vad exakt Boris pysslar med på dagarna är lite oklart, och allt är lite som vanligt i Woody Allen-världen med andra ord. Ända tills han träffar på den unga Melody (Evan Rachel Wood), livsglad och på rymmen hemifrån flyttar hon in hos Boris och får den gamle surkarten att bit för bit leva upp lite. Trots att han hatar att erkänna det.
Genialt drag att låta Larry David spela huvudrollen. Han är som Allens alter ego på alla sätt, och klarar av att leverera Allens repliker på ett skönt och sarkastiskt sätt. Som vanligt oerhört välspelat i birollerna och i den här filmen är det främst Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson och Ed Begley Jr som står för det färgstarka galleriet, de sistnämnda som Melodys udda föräldrar som plötsligt dyker upp i storstaden för att ”rädda” sin dotter. Allens manus är naturligtvis fyllt med knivskarpa livsåskådningar, svart humor och oändlig ström av kängor utdelade till höger och vänster. New York-miljöerna får också som vanligt utgöra mysiga bakgrunder till allt som händer, och det känns i vissa lägen nästan som att vara tillbaka till ”Manhattan”-tiden.
En typisk Allen-skröna där scenerna med Larry David som den härligt buttre Boris fungerar bäst. Monologerna håller hög klass och det känns verkligen som att se Allen själv stå framför kameran och beklaga sig på det där typiskt gnälliga sättet som är så karaktäristiskt och välbekant.
Whatever Works är trots buttre Boris en skön skröna om att kärleken kommer i olika former och att du aldrig kan styra dess outgrundliga vägar. Lättsamt och underhållande än en gång från en av mästarna på underhållande dialoger framförda på film.
Betyget: 3/5
Det finns en ton i den här filmen som träffar så rätt. Som gör att man sitter med hjärtat vidöppet och bara känner för Mickey Rourkes figur Randy ”The Ram” Robinson, vilken för en tynande tillvaro som fribrottare bokstavligen på livets bakgård. Det fanns en tid då The Ram var stort affischnamn och drog fullt hus på Madison Square Garden. 20 år senare är han en ledbruten man som hankar sig fram på det enda han kan, att brottas i sunkiga gymnastikhallar inför ett antal få hängivna fans. Kroppen, fylld med diverser substanser, ger honom en varnande signal om att han borde sluta med vad han gör. Vilket dock visar sig lättare sagt än gjort, för vad ska en man göra som inte gjort något annat än fuskbrottats i drygt tjugo år? Extrajobbet på den lokala stormarknaden ger inte mycket till inkomst.
65 lions 