Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

Katastrofen: The Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Movies-Noir
• Rörliga bilder och tryckta ord

 

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.

The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!