TV-Landet: The Americans (2013) – säsong 1

Det är inte jätteofta, men ibland dyker det ju upp sådana där filmer och serier där man förväntas känna lite sympati och känsla för storyns bad guys…som vips blir huvudpersonerna att foka på.

Sådant tycker jag är lite kul, och då ligger ju dagens tv-seriebeskådan perfekt upplagd som en vällagad anrättning att hugga in på.
Eller?

Vi är i början på 80-talet. Ronald Reagan sitter vid presidentskapet och satsar på att stärka USA´s militära makt runtom i världen. Det kalla kriget pågår för fullt och ryssen/kommunisten är såklart den stora fienden uti stugorna hos medelamerikanen i förorten. Hos familjen Jennings är det dock lite annorlunda. De två kidsen är som vilka barn som helst…MEN mamma Elizabeth (Keri Russell) och pappa Philip (Matthew Rhys) är inte riktigt som de andra föräldrarna i kvarteret. På ytan ett par som till vardags driver en liten enkel resebyrå, men i hemlighet tvättäkta ryska spioner! Hopparade och utplacerade i USA för att skapa ett civilt liv tillsammans och kunna utföra hemliga operationer på order från Moskva när så krävs.

 

Båda är experter på strid, förklädnader och att manipulera sin omgivning. Elizabeth kanske den mer hängivna av dem, då hon drömmer om att en dag kunna återvända till sitt moderland. Philip är mer modern i sina tankar och börjar mer och mer, när serien tar sin början, att fundera på ett konstant liv i USA. Han börjar helt enkelt trivas med den amerikanska livsstilen. Att parets barn också är tvättäkta (hrm..) amerikaner spelar förstås in i hans tankegångar, men Elizabeth vägrar inse att ett permanent liv i det kapitalistiska USA är ett alternativ.

Där har ni själva motorn i seriens första säsong. Elizabeth och Philips ständiga diskussioner om framtiden avlöses med jämna mellanrum av diverse uppdrag som paret måste utföra och det handlar om allt från avlyssning av höga amerikanska militärer till att värva/muta intressanta uppgiftslämnare om t.ex. kärnvapenindustrin. Arbetsklimatet för våra spies hårdnar dock betydligt då FBI har fått nys om att det finns ”sovande KGB-agenter” i den omedelbara närheten av Washington och mobiliserar kraft för att försöka ringa in dem. En sådan är FBI-agenten Stan Beeman (Noah Emmerich). Och som av en märklig händelse, flyttar Beeman med familj in på SAMMMA GATA där paret Jennings bor! Upplagt för raffel med andra ord! Nu måste Jennings, förutom att smyga inför barnen, dessutom hålla ett öga grannen Stan och vad han pysslar med.

 

Jag gillar den här serien.
Jag gillar att den sätter ”fel” personer under luppen. De som vi moraliskt egentligen ska hoppas åka fast och få sitt straff. Det är lätt att sympatisera med Philip vars sinne håller på att moderniseras. Han inser att världen håller på att förändras och de gamla idealen i svart och vitt plötsligt antar en gråare färg. Det är också lätt att förstå Elizabeth på ett sätt. Hennes enda trygghet och morot är att hon en dag ska få leva i sitt älskade hemland igen. I tillbakablickar får vi då och då se hur hon och Philip ”träffades”, tränades och förbereddes för sitt uppdrag. Att fösas ihop, tvingas gifta sig och skaffa barn. Mer ett kliniskt uppdrag än känslor som fått spela in. Nu börjar dock Philip och Elizabeth att försiktigt ”hitta varandra” även på den fronten. Men, ska det hålla i en tid när olika uppdrag kräver olika uppoffringar? Och hur långt är Philip beredd att gå för moderlandet? Och hur ska man förhålla sig till det nya hotet i form av grannen Stan och hans familj?

Serien blandar friskt och snabbt mellan familjedrama i förorten och rena agentuppdrag som inte sällan antar bitvis blodiga skepnader. När Elizabeth och Philip är ute på uppdrag är de två effektiva maskiner som vet precis vad de måste göra, om än med lite oväntad improvisation då och då. Kontrasten från familjelivet blir speciellt påtaglig med Elizabeth som inte tvekar att vare sig mörda eller ta sängvägen för att nå sina mål och syften. Keri Russell är utsökt i rollen som den konservativa Elizabeth och gör henne till en jäkligt intressant karaktär, trots det kalla yttre och den tjuriga envisheten. Matthew Rhys har fått det mer angenäma jobbet att vara samvetet och den som ifrågasätter parets funktion och framtid i dess nuvarande yrkesroll.

 

Även FBI-mannen Stan har sina agendor. Som inte alltid rimmar ok med familjelivet i förorten. Hans jobb blir mer och mer inriktat på att försöka avslöja de mystiska agenterna som härjar och när Stan får in en fot på den ryska ambassaden och lyckas värva en kvinnlig tjallare får det konsekvenser för alla i hans närhet.

Kul saker att notera; serien är skapad av Joe Weisberg, f.d. CIA-snubbe som tillbringade 4 år i den operativa verksamheten. Uppslaget till serien fick han när det 2010 avslöjades att det fanns ett nätverk av sleepers-agenter i USA. För att göra det hela lite mer spännande valde dock Weisberg att förlägga handlingen till 80-talets början då jakten på KGB-agenter av naturliga skäl var mer på tapeten. En lustig detalj är också att varje avsnitt av serien i förväg måste granskas av CIA för ett godkännande.

 

Säsong 1 sätter grunden för vår fuskfamilj. Livet i förorten blandas med moraliska dilemman och rena uppdrag. Våldsamt när det behövs, och det är också lite kul att skåda uppfinningsrikedomen i en tid när man inte kunde luta sig mott vassa datorer och smutta smartphones. Russell och Rhys är perfekta som paret Jennings och får dessutom bra motstånd i form av Emmerich´s granne och nyfikne agent. Det man kan ha logiska synpunkter på är kanske att både Philip och Elizabeth lite väl lätt kan röra sig ute på uppdrag i stort sett vilken tid på dygnet det än må vara…utan att barnen tycks undra alltför mycket..?

Nåväl, man kan inte få allt. Det man får här är dock en snygg, tidstrogen och intressant mix av agent-hokus-pokus och familjeliv. Lätt att känna med familjen Jennings, och man kan ju såklart inte låta bli att fundera på utvecklingen för alla inblandade när man sett klart denna första säsong där vi får 13 mustigt matade avsnitt.

Rekommenderas starkt för sitt udda upplägg, bra rollprestationer och förmågan att skapa intresse bakom det där första ytliga lagret.
Man vill helt enkelt se mer.

 

TV-Landet: Vänner – säsong 1 (1994/1995)

Säsong 1 av Vännernas äventyr i New York får en brakande start när den förvirrade Rachel valsar in på fiket Central Perk, fortfarande iklädd sin brudklänning.
På rymmen från altaret återstår nu inget annat än att söka tröst och comfort hos Monica och inom 20 minuters speltid har hon flyttat in!

Direkt i premiärsäsongen utstrålar de sex huvudrollsinnehavarna en skön ”easyness” som är svår att värja sig mot, vare sig de sitter och hänger på fiket eller cruisar runt i Monicas lägenhet.
Kan man bortse från modet ( i vissa fall hu!) och att våra vänner ganska ofta ser sådär löjligt unga och oförstörda ut, sätter sig serien direkt. Låt vara att 80-talets visuella scenografi kan vara lite stickande i ögonen ibland, men de flesta av avsnitten håller faktiskt än! Dessutom, tänk er en hel säsong utan att en enda huvudperson fipplar med vare sig smartphone, surfplatta eller datorer! Istället ser man dem faktiskt läsa tidningar titt som tätt! Till och med spela gamla hederliga brädspel när andan faller på!

Ross´dragning till Rachel slås fast rejält snabbt och känns också som seriens första rejäla story arc. Ändå hakar man inte upp sig på det i varje avsnitt, Ross får testa att dejta med andra, samt att förstås förbereda sig på att bli pappa. Den lilla historien med hans ex Carol och hennes nya flickvän inbjuder till ett par rätt sköna vandringar längs den lite mer utmanande humor som slängs in i vissa lägen. Trots att en del påstår att Vänner är bland 90-talets mest tillrättalagda serier där moralpaniken känns påtaglig…tycker jag inte man alls ser några spår av det under första säsongen. Tvärtom vågar manuset då och då gå lite ”raunchy”, till och med mellan Vännerna!

 

Att Chandler kanske har den bästa rollen, då han i varje avsnitt får leverera minst ett par oneliners varje gång, känns gjutet i järn. Man till och med skojar om det i ett avsnitt när Monica försöker sig på en ”Chandler” med misslyckat resultat. Naturligtvis ska man inte kika efter realism i serien, då det känns som att allt de gör är att fika och hänga hos varandra. Jobben och vardagen hastas egentligen bara förbi, någon gång ibland väver manuset in en grej som fokar på någon av deras jobb. Speciellt när Chandler gör allt för att komma ifrån sitt jobb, men det slutar med att han blir befordrad och får eget kontor!

Bland höjdpunkterna i säsongen hittas följande: Strömavbrott på Manhattan leder till pinsamt besvär för Chandler, Phoebes tvilling Ursula ställer till problem, Grabbarna ska gå på hockey med mindre lyckad utgång, Chandler får av misstag en glimt av Rachels bröst, Hela gänget ska spela poker, Monica ska imponera på en restaurangägare genom att bjuda hem honom på middag. Glöm för tusan inte heller de gånger då Chandlers av-och-på-flickvän Janice (med det galna skrattet!) dyker upp!

Det tar kanske några avsnitt, men sedan får serien upp farten ordentligt och debutsäsongen känns både snärtig och fräsch. Extra plus för de sköna cameos som dyker upp ett par gånger, dels på fiket då Helen Hunt gör ett besök som rollfiguren Jamie Buchman från en annan av mina STORA favvoserier från 90-talet; Galen i Dig! Sedan har vi också självaste George Clooney och Noah Wyle från då högaktuella ER som (givetvis) gör ett par doktorer på sjukhuset när Rachel och Monica försöker sig på ett litet sjukförsäkringsbedrägeri. Missa heller inte Jon Lovitz som ”the stoned guy” i ett avsnitt!

 

Man brukar säga att de första filmerna/säsongerna alltid är de bästa. Stämmer det här också? Nja, kanske inte den bästa säsongen. Fortfarande är allt lite trevande nytt, de där tunga klassiska avsnitten har ännu inte dykt upp. De som man kommer att minnas länge. Snarare bjuder säsong 1 på ett friskt tempo, där avsnitten mer och mer visar hur stilen kommer att utvecklas under det som komma skall. Att man i många avsnitt använder sig av den gamle tv-räven James Burrows som regissör kan knappast vara en tillfällighet.

Så här i efterhand är det löjligt lätt att förstå varför Vänner blev den succé den blev när den först dök upp. Målgruppen är glasklar. De sex karaktärerna är alla lätta att ta till sig, man kan snabbt hitta sin egen favorit. De ”inkräktar” inte på varandras område. De är sina egna figurer där var och en av dem tillåts ”råka ut” för något utanför den omedelbara sfären. Enda undantaget är såklart den redan från början laddade känslan mellan Ross och Rachel. Just här är den dock mer förväntansfull och lite charmig….än påklistrad och ansträngd, så därför köper man den ganska lätt. Tyvärr skulle ju även den här serien under senare säsonger hemfalla åt fantasilöshet när plötsligt kärlekskänslor börjar uppstå på andra håll inom gruppen. Men å andra sidan kanske det var väntat också? Personligen gillar JAG dock vännerna när de fungerar som knasiga och rådande bollplank åt varandra när utomstående möten påverkar i olika former.

Säsong 1 av Vänner ger en riktigt trevlig introduktion till serien och skapar ett flow av friskhet genom att inte överdriva storyarcen med Ross och Rachel samt att våga gå till lite fräckare ämnen då och då. Man vill helt enkelt se mer. Säsongens final går dock i kärlekens tecken då det plötsligt ser ut som Ross kommer att få som han vill…! Oj!
En bra start med andra ord!

Mot säsong 2!

 

vem sa OK till DEN bilden?!

 

coming up: Vänner- bonanza!!

Jag är tillräckligt gammal…erfaren menar jag….för att ha varit en av de som satt bänkade runt dumburken 1994 när Vänner började sitt segertåg över världen.
Sitcomen som skulle komma att förändra en hel tv-värld vad gäller den nya generationens sätt att förhålla sig till lustigheter om livets vardag.
Kanske 90-talets största succé ihop med en viss Seinfeld i komedifacket?

Det var stort, hugat stort!
De sex vännerna blev storstjärnor, snygga som fotomodeller och rika som troll! Rappt och friskt. Tokroligt, sorgligt och romantiskt! Hela registret användes och alla möjliga storylines pressades in i Vänner-världen. Den höll i 10 år!
Vilket gör den till en av de största tv-serierna någonsin. 10 säsonger skojar man inte bort!

I år det 10 år sedan sista avsnittet sändes!
Precis innan 2014 håller på att rinna in i arkivböckerna lägger nu Netflix MYCKET PASSANDE ut samtliga säsonger för beskådan! För en annan, som inte reprissett ett enda avsnitt sedan just runt 2004, blir det en rackarns skön återbekantskap. Givetvis är tiden mogen nu att återvända till säsong 1 (aarrghh..vilka kläder, vilket mode, vilka frisyrer!) och sakta arbeta sig framåt genom åren!
Det här ser jag verkligen fram emot!

Håller serien stilen ännu? Kan den vara lika tidlös som t.ex. Seinfeld eller Frasier? Eller som sin moderna arvtagare How I met your mother? Jag tror kanske inte det om vi jämför med just HIMYM, men Vänner innehåller så pass mycket referensmaterial för de framtida komediserierna som skulle komma, att det kommer att bli en smutt högtidsstund när jag nu hälsar på kamraterna igen….!
Rapport om återtittandet lär följa vad det lider!

 

 

som en fläkt från ett svunnet 90-tal!

 

 

TV-Landet: The Blacklist (2013) – säsong 1

Vad är det egentligen som gör en tv-serie bra?
Well, det självklara svaret är förstås att den helst ska vara engagerande, ha en bra storyline och bjuda på diverse överraskningar. Alternativt ska den vara fartfylld, snabb och enkelt uppbyggd. Som att då varje avsnitt i sig blir en liten verklighetsflykt för stunden.

Väljer man den mer täta, dramatiska approachen gäller det att hitta en vinkel som gör att tittarna stannar kvar, vill ha mer. Vill ha svar på frågorna som ställs. Snackar vi sitcom är det kanske både lättare och svårare. Här behövs möjligen inte så många svar. Det gäller kanske mer att rada upp trivsamheter på löpande band.

Om gamla Vänner kanske satte ribban för dagens komedier, kan man då säga att 24 har gjort detsamma när det gäller actionserier med drama, dubbelspel och tvister? Kanske. Och once in a while är det nån smarting som knäcker ett nytt koncept INOM det gamla beprövade konceptet. DÄRMED över till dagens åskådningsobjekt.

Vill man vara lite krass kan man göra det enkelt för sig och skriva att utan James Spader som den här seriens mastermind och klarast lysande stjärna skulle den förmodligen aldrig ha fått den uppmärksamhet eller beröm den fått. Nu ÄR han dock seriens frontfigur och allt utgår från hans beteenden. Bara att gilla upplägget alltså. Eller inte.
Själv tillhör jag den första kategorin.

Raymond ”Red” Reddington (Spader), f.d. agent inom amerikanska staten.
Numera brottsling och ansedd som en av världens mest efterlysta skurkar. Döm då om FBI:s förvåning när Red en dag helt sonika knallar in hos FBI och är villig att ge sig. DESSUTOM kan han tänka sig att hjälpa FBI att gripa ett antal av de värsta brottslingarna som Red samlat på sin egen ”blacklist”. Enda kravet Red har är att han bara tänker prata med den nyutexaminerade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone). Ingen annan. Varför? Ja, inte utan att man undrar som tittare och givetvis ett skäl så gott som något att sitta kvar och titta. Reds inledande information visar sig stämma, och snart kan FBI lägga vantarna på diverse badass.

 

Men vad vill Red egentligen? Varför denna uppenbara ”lek” med Elizabeth?
Som vanligt finns inga svar att få bara sådär. Små smulor av mystiska ledtrådar som inbegriper Elizabeths privatliv, hennes vardag med äkta maken Tom (Ryan Eggold), Reds mystiska bakgrund, han tycks känna hennes pappa. Kollegorna på FBI är misstänksamma, men kan ju inte gärna förneka att Red tillhandahåller ett bra arrest-record för den grupp agenter som Elizabeth tillhör.

Styrkan med den här serien är förstås dess story arc som löper över hela säsongen. Även om varje avsnitt innehåller en skurk i nån form, är det spelet mellan Red, FBI och Elizabeth som är det intressanta. Uppenbart är att Red har en plan med allt han gör. Frågan är bara vad? Den som sitter med genom hela säsongens 22 avsnitt behöver inte besviken när det drar ihop sig. Skaparen och manusnissen Jon Bokenkamp vet hur sprida smulorna så att man hela tiden vill ha mer. Att det också rör sig om någon form av hemligt dubbelspel i statsmakten blir mer och mer uppenbart.
Förhållandet mellan Elizabeth och Red utvecklas hela tiden. Kanske kommer hon honom närmare än hon vill? Och vad döljer hennes make Tom?

 

Vi får en välspelad serie, med bra driv och tempo. Kan man svälja de flesta av Red´s utsvävningar och förmåga att alltid kunna trixa fram saker, vare sig det är värdefull info eller materiella ting, så har man inget att klaga på. Bäst i hela ensemblen är förstås James Spader som den ytterst jovialiske Red, Spader gör honom dock till en figur som på en sekund kan byta skepnad i både humör och sätt. Mycket bra agerande. Seriens framgång bygger på Spaders sätt att låta Red vara en världsvan snubbe, expert på att manipulera folk och dribbla med sanningar i de riktningar som passar honom bäst? Megan Boone känns gjuten som den lite naiva och ändå tuffa Elizabeth. Bra samspel mellan henne och Spader. Elizabeths kollega David (Diego Klattenhof) får också tillfälle att visa vad han går för. Lite kul är det också att varje avsnitts badass har ett nummer på Red´s lista. Vilken dignitet och ”farlighetsgrad” personen har alltså. Bäst i säsongen, förutom storyarcen som vässas mot slutet, är när hela FBI-gängets hemliga compound infiltreras av badass med tunga vapen! Sker mitt i säsongen….och har naturligtvis bäring på rätt mycket mer än det man ser utspelas för ögonen. Såja, det var ingen spoiler. Mer en teaser!

Har vi inga flaws med serien? Jo kanske i att vissa avsnitt känns lite mer ansträngda än andra, där ramstoryn med skurken som ska infångas, är ganska påklistrad då det verkliga fokuset ska ligga på Elizabeths ständiga kamp för att försöka komma tillrätta med sina frågor och funderingar. Lite ologik hittas förstås då och då. Vissa grejer tycks gå lite FÖR lätt, men så är det ju i serier. Det gäller att se mellan fingrarna när det behövs för att driva händelserna framåt. Och otroligt nog verkar manusfolket ha koll på sina lösa papper, för mot slutet av säsongen vävs rätt mycket av det man trodde var fragment…ihop till en sorts massa med mening och mål. Bra gjort där säger jag.

 

The Blacklist blir mot slutet riktigt fräsig när det skalas av mer och mer lager på Red´s fasad. Och Elizabeth får göra både en och två och tre upptäckter om livet hon trodde hon levde. Till och med FBI-gruppen svävar vid vissa tillfällen i fara!

Ja, det är en salig blandning av upplevelser som vävs in i denna första säsong. En säsong som blivit så framgångsrik att säsong två nu rullar för fullt (november 2014), och den bygger förstås på att man inte vet så mycket om den om man har tänkt sig att börja titta. Ett av seriens starkaste kort är just styrkan att droppa en anmärkningsvärd hint då och då.
Och så länge James Spader tycker det är kul att glida runt med ett självsäkert leende och föra diskussioner om märkliga ämnen, under det att han spelar Spelet, så inte mig emot.

Jag tror dock inte att seriens upplägg håller för mer än just två säsonger. Max 3. Och det är tveksamt. Till slut måste alla korten ut på bordet, och då kommer mystiken per automatik att försvinna. Den som just nu är en stor del av seriens charm och kraft.
Bra blandning av action och thrillermystik.

 

 

 

 

TV-Landet: 24: Live Another Day (2014)

Ja det var väl kanske bara en tidsfråga innan Jack kom tillbaka. Ändå.

Efter att ha kämpat sig fördärvad genom 8 säsonger av tv-drama blandat med tung action och mer eller mindre otroliga intriger och konspirationer…fick Jack Bauer smyga ut i den stora ovissheten efter sista avsnittet i finalsäsongen. Känslan var att det inte fanns mer att berätta om den lojale och synnerligen okonventionelle patrioten. Som dessutom ”som vanligt” lyckades fortsätta att vara efterlyst, trots att han jobbat för nationens säkerhet. Så kan det gå! Vad skulle hända med den envise ensamvargen?

Drygt 4 år senare kommer här svaret. Om nu konceptet som 24 en gång i tiden ”uppfann”, att låta en serie handlingar utspelas i realtid, kändes rejält utslitet mot slutet…och kom igen…i ärlighetens namn var inte alla avsnitt sådär enormt underhållande utan mer transportsträckor…så vet man lite bättre den här gången. Smarta filmbossar i kostymer hade kanske känt att världen ändå saknade sin Jack. Trots alla ”arvtagare” i serier som Homeland, The Blacklist och allt vad de heter…fanns nog känslan lite där ändå att låta agent Bauer en än gång få komma tillbaka. Men samtidigt gällde det att inte upprepa sig. Den stigen var naturligtvis alltför upptrampad efter 8 säsonger.

Svaret verkade till slut vara lika enkelt som smart. Sätt Jack i en annan yttre miljö, varför inte ett annat land, och korta ned säsongen! Om serier under bra många år verkade leva efter principen med minst 20 avsnitt per säsong….har det skett en mycket trevlig utveckling även på den fronten. Som inte bara gäller dagens objekt. Kortare och snabbare säsonger! Det nya svarta?

Således, när nu Jack plötsligt dyker upp på CIA:s radar igen gör han det i London! Fåordig och bister i blicken. Ett hett byte att fånga, vilket ett par handlingskraftiga agenter snabbt gör. Men, fångar man verkligen Jack Bauer så lätt? Eller har han som vanligt något i kikaren? Och varför?

För en som uppskattat seriekonceptet är det förstås en välkommen comeback Kiefer Sutherland gör som den buttre och sällan leende hårdingen Jack. Samma korta, väsande, tonfall. Samma envishet och samma beslutsamhet. Vid det här laget är det väl ingen, varken motskådis eller tittare som behöver tveka ett uns på att den härjade fd agenten numera är beredd att gå hur långt som helst för att nå sina mål. Vilket han får gott om tid att göra även över de här tolv avsnitten (!) som den här ”säsongen” består av.

På tal om det ja, hur löser man tidsfrågan på en serie som heter 24 och bygger på att timmar på ett dygn läggs på hög? Inga problem, man gör bara ett lagom stort hopp på lämplig plats i handlingen så har man kortat 12 timmar. Dessutom rätt smart då handlingen koncentreras och vässas mer.

Likt förr är det misstro, förrädare och till och med gamla uvar från förr som dyker upp i London. Temat för dagen är ”som vanligt” terrorism blandat med hämnd för gamla synder. Vi återser William Devane, nu som President Heller på statsbesök i den engelska huvudstaden. Heller hamnar i skottgluggen både politiskt och privat och övervakas oroligt av sin dotter Audrey (Kim Raver) (Jacks gamla flamma remember?) Hon som var bortom all hjälp efter fångenskapen hos kineserna. Nu verkar hon ha hämtat sig så pass att hon dessutom gift sig med presidentens stabschef (Tate Donovan). Hur ska det gå nu när Jack störtar in i hennes liv igen? Nya för säsongen är den tuffa kvinnliga CIA-agenten Kate (Yvonne Strahovski) och CIA-stationschefen Navarro (Benjamin Bratt) som plötsligt får mer att handskas med än han trott från början. Plus ett par andra lite oväntade namn som dyker upp i rollistan! Trevligt!

Dessutom: ingen Bauer utan den knasiga men underbara sidekicken Chloe O´Brian (Mary Lynn Rajskub), som manusförfattarna verkligen KLÄMT in i handlingen synnerligen ansträngt den här gången, men vaddå..en Chloe måste vi ju ha såklart! Det enda på minuskontot här är att någon uppenbarligen tittat för mycket på Noomi Rapace eller Rooney Mara…och har fått för sig att en datahackaer av rang faktiskt bara MÅSTE se ut som en gammal punkare. Oerhört tramsigt grepp om du frågar mig. Men så är det. Man kan inte få allt i livet som man vill ha det.

Något mer av handlingen går egentligen inte att skriva då man hotar att avslöja vad det hela handlar om. Men som vanligt är det full fart och till seriens stora plus ska också läggas att den inte drar sig för en del luriga turer och ett par rejält oväntade scener.

24: Live Another Day borde väl egentligen bara hetat Säsong 9 rakt upp och ned. Nu vill man möjligen ta ett nytt tag på gamle Jack, och då duger det inte med beprövade titlar. Här måste uppfinnas lite nytt lockande! Jaja, grundstommen är dock densamma och de små justeringarna i formen och de yttre förutsättningarna är bara av godo. Nu är väl frågan om hur Jack tänker sig framtiden? För hur slutar det egentligen här?

 

TV-Landet: The Newsroom (2012) – säsong 1

För att helt uppskatta den här serien måste man nog tycka om Aaron Sorkin fullt ut.
Kanske. Typ.

Denne, tycks det enligt skvallerpressen, lätt instabile men uppenbarligen gudabenådade manusförfattare som för alltid satt konceptet walk-and-talk-scener på kartan. Hans Vita Huset är ju inget mer än kanske en av världens BÄSTA tv-serier. Någonsin! Den GRYMT underskattade och misshandlade Studio 60 on the Sunset Strip (fick bara en säsong!) är ytterligare ett exempel på stor konst när det gäller att tillverka dialog som känns både snärtig och engagerande.

När det sipprade ut att Sorkin jobbade på ny serie i tv-nyhetsmiljö steg förväntningarna snabbt som ett rasande tidvatten över en bristfällig fördämning. Serien hade premiär, bedömdes…och fann en del motstånd! Samma kritiker runt jordbollen som höjt Sorkin till skyarna för det politiska dramat i Vita Huset..gav honom nu glirningar för att han minsann gjorde det lite för lätt för sig här. Att Sorkin gått och blivit lite soft, lite bekväm…? Filat ned hörnen på sitt koncept? Hellre satsat på att flirta med den stora massan? Och visst går det att hitta små skillnader mot flaggskeppet West Wing.

Tillvaron på den påhittade nyhetskanalen ACN (hej CNN!) i New York är lika stabilt rutinanpassad som hos konkurrenterna. Det stadiga nyhetsankaret Will McAvoy´s (Jeff Daniels) största uppgift är att sitta där kväll efter kväll och leverera tillrättalagda åsikter och inte sticka ut åt något håll. Det gäller att hålla sig väl med tittarsiffrorna. Inte för inte kallas han ibland ”vindflöjeln” McAvoy.

När vår huvudperson nu i första avsnittet återvänder efter en tids påtvingad ”semester”, efter att ha levererat en äkta osande, opassande (och makalöst svidande) ”Aaorn Sorkin-monolog” om landets tillstånd under en paneldiskussion på en skola, är det dags för lite nya vindar att blåsa på redaktionen. Kanalchefen Charlie Skinner (Sam Waterston) har tagit in producentesset MacKenzie McHale (Emily Mortimer) för att få lite drag i sändningarna. Kanalen brottas med tittarsiffror som sjunker och något måste göras.

Naturligtvis går det mesta i högt tempo, och inom den första timmen har vi fått bekanta oss med seriens huvudcast. Som vanligt galet mycket dialog ”på språng”, men det är ju också en del av charmen med Sorkin och hans stil. En nyhet den här gången, och det som kritiserats, är att avsnitten ibland tillåter sig att bli nästan farsartade i vissa sekvenser, klantiga medarbetare springer in i glasväggar, kommer av sig, säger fel saker. Lite oväntat ändå såklart att Sorkin tagit in så stor dos av detta. Vill han göra den här serien mer tillgänglig? Jag säger inte att det stör mig så jättemycket för helhetsupplevelsen, men det är också så pass uppenbart att man inte kan låta bli att notera det.

Jeff Daniels spelar förstafiolen och gör det tryggt rutinerat. Hans genomklappning i första avsnittet får som effekt att det är en ny McAvoy som återvänder till redaktionen. Will (och MacKenzie) vill börja leverera riktiga nyheter. Inslag som verkligen betyder något. Händelser som är av vikt. Bort med skvallerinslag och spekulerande reportage. De vill också att kanalen ska börja ta ställning. Tycka något. Inte helt lätt att få med sig chefer och annat folk som mest ser till ratings och siffror på papper mot den riktningen ska det visa sig, men skam den som ger sig. Visst motstånd till kanalens nya image kan också hittas internt, speciellt hos ägarna som bara letar efter en ursäkt att kunna göra sig av med McAvoy som nu anses vara synnerligen opålitlig efter sitt debacel i första avsnittet.
Även privat gäller det också för Will att hålla koll på vad han gör, minsta felsteg hamnar nästan garanterat i pressen då Will ju är en omtalad gubbe i New York. Men, en Sorkin-serie vore naturligtvis inte en äkta sådan om inte protagonisten omger sig med vänner av den ÄKTA varan. Sådana som ser om varandras ryggar. Ja ni fattar.

Sorkins berättelser har alltid haft lätt att hitta figurer som man kan tycka om, känna med och för. Så är det här också. Samspelet mellan Daniels och Mortimer är stundtals njutbart charmigt…SÅKLART att de har en gammal romans bakom sig också! Sorkins kvinnor känns alltid starka, drivande och självsäkra, men Mortimers producent visar sig dessutom också vara lite av en virrpanna! Ovanligt kanske för en så pass stark kvinnlig lead. Övriga medarbetare på stationen lever givetvis för sitt jobb, precis som personalen hos president Bartlet gjorde, och tvekar inte ett ögonblick att jobba dygnet runt om så behövs. Helt enligt Sorkins alla-för-en-mall. Den patenterade.
Sedan kan man alltid diskutera hur vissa av medarbetarna framställs och i vilket sinnelag.

Första säsongen kommer över 10 avsnitt och Sorkin själv har tagit hand om huvudförfattandet till 7 av dem. Och visst märks det. Flowet och de rappa dialogerna sitter som en smäck, och är man van vid stilen från hans andra serier kommer man att känna igen sig här. Den stora skillnaden är som sagt att det finns mer av strunthumorn och nästan lite slapstick i en antal sekvenser, som möjligen drar ned det realistiska betyget på en del avsnitt. Som vanligt är också demokraten Sorkin på krigsstigen mot republikanerna, och använder en än en gång en tv-serie för att göra sin röst hörd. Man kan ju möjligen spekulera om sättet han tillåts att agitera för sina åsikter, men tv-bossarna smörjer förstås en guldkalv när de ser en. Att det sedan är uppkäftiga HBO som ligger bakom serien spelar ju förstås in. Ett bolag som inte behöver ta hänsyn till de nationella kraven på censur och möjlig moralisk opartiskhet har råd att ta ut svängarna ordentligt. Här låter de Sorkins manus vara på jakt efter republikanska fiender mest hela tiden. Och inte mig emot. Som tittare blir det underhållande tv-konflikter.

Ett annat plus som förtjänar att lyftas fram är att serien använder sig av riktiga nyhetshändelser som skett i världen, och vi får se hur de påverkar arbetet och känslorna på redaktionen. Lite smarta takes då och då av Sorkin på framför allt stora händelser som passerat förbi. Trots en lite trög start fick serien tillräckligt med uppmärksamhet och tittarsiffror för att HBO skulle beställa en säsong 2 som hade premiär i juli 2013, och i skrivande stund står kanalen beredd att också hiva ur sig 6 nya avsnitt i november 2014 som kommer att utgöra säsong 3 och dessutom finalen på berättelsen om McAvoy, ACN och dess otroligt engagerade medarbetare.

Om du som jag gillar serier med intensiv och rapp dialog där fokuset hela tiden ligger på personer som gärna pratar i speedat tonfall och dessutom utspelas nästan bara i studiomiljö, är det här naturligtvis en serie för dig. Den når inte upp till Vita Husets nivå, men är klart underhållande i och med att ACN blir en kanal som mer och mer tar ställning i samhällsfrågor och hanterandet av dubbelmoral. Att synen sedan är ganska ensidig och inte helt nyanserad får man väl ta med en nypa salt.
Istället blir underhållningsvärdet som sagt desto trevligare.

The Newsroom briljerar i vissa stunder med Sorkins sinne för berättande och tempo.
I andra sekvenser blir det lite trams. På ett udda sätt tar dessa detaljer ut varandra och resultatet blir till syvende och sist ändå ganska underhållande.

 

TV-Landet: Under the Dome (2013) – säsong 1

Javisst, jag erkänner.
Som så många andra från min generation växte jag upp med Stephen Kings romaner. Det var ju liksom da shit, framför allt i ett 80-tal som kastade sig yvigt mellan musikstilar, grällt mode och fantasifulla berättelser i bokform.

Som synnerligen medelålders, lätt grinig, konsument vill jag möjligen hävda att den gode King var som bäst i början av sin makalösa karriär. Romaner som Carrie, Cujo, Christine, The Shining, Salems Lot och framför allt den galet läskiga Djurkyrkogården…höll mig ofrivilligt vaken mången nätter! Kanske jag ändå tappade lite intresset för King´s världar då han likt ett löpande band började spotta ur sig berättelser till höger och vänster, och plötsligt inte tycktes ha några direkta gränser för sin fantasi längre? Jag hävdar ju med bestämdhet att när King verkligen går in för att berätta om de där ”vanliga” människorna i den ”vanliga” småstäderna…det är DÅ hans stora genialitet kommer till sin rätt. Kanske lite som här. I vissa stunder.

För staden Chester´s Mill är verkligen en sådan där liten everyday-town i det amerikanska landskapet. Komplett med symboliskt vattentorn som landmark och allt. Lite som att livet går sin gilla gång, som det gör mest hela tiden i småstäder där alla känner alla. Inga undantag här.

Det stora bryderiet kommer såklart då plötsligt en vacker morgon en enorm genomskinlig kupol liksom bara slår ned över staden och innesluter den helt! Till synes ogenomträngbar, och nu kan bara de stackars invånare som finns i staden förundrat och ganska oroliga se på och storögt undra vad som ska hända. Och varför i herrans namn detta knasiga ”fenomen” drabbat just deras lilla stad. Samtidigt som myndigheterna utanför kupolen kliar sig i skallarna och funderar finns det en och annan filur inne i stan som ganska snart ser sin chans att utnyttja situationen. För det är ju oftast så i King-historier…att sida vid sida med mystiska och kanske övernaturliga händelser, finns det alltid vanliga människor som på ett eller annat sätt förhåller sig till den rådande situationen. Och det är inte alltid av godo.

Som Big Jim Rennie (Dean Norris), bilhandlare och medlem i stadens fullmäktige. En gubbe med inte helt ren moral som ser chansen att på ett slipat sätt utnyttja situationen på bästa sätt för bästa sortens uppmärksamhet. Vad kan ortens ledande tidningskvinna Julia (Rachelle Lefevre) göra åt situationen? Och stadens sheriff Linda (Natalie Martinez)? Och vem är den mystiske (obligatoriske) främlingen Dale ”Barbie” Barbara (Mike Vogel) som verkar ha smugit i skogen på fel ställe och fel tidpunkt när kupolen slog ned? Precis som vanligt satsar serien ganska direkt på att etablera huvudcasten i diverse sidoberättelser. Huvudspåret är den mystiska kupolen, men de olika avsnitten tar naturligtvis i klassisk tv-serie-anda också små utflykter i invånarnas egna agendor och hemligheter. Inget nytt under solen (eller kupolen kanske?) där således.

Enligt uppgift har tv-produktionen stuvat om en del i berättelsen för att få den anpassad till det aktuella mediet, dock med herr King´s välsignelse och han står också med som executive producer till spektaklet. För lite spektakel är precis vad det blir ibland. Vid vissa tillfällen. Lika väl som man i en del avsnitt mycket bra lyckas fånga den utsatthet och oro för situationen som råder, lika tramsigt blir det ibland när manuset helt tycks glömma bort att det ändå är en dramaserie med mystiska oroväckande förtecken. Ibland blir det nästan lite ”ungdoms-tv” av det hela. Tänk lite ”Kitty och bröderna Hardy löser ett mysterium”. Stör ibland, och ibland kan man svälja det.

En del av seriens karaktärer ägnar sig tyvärr åt ganska banala och lite knäppa aktiviteter i tid och otid. Som stör det seriösa på något sätt. Vissa ologiska luckor går uppenbarligen inte att täta, eller också finns de där för att det är just en tv-serie som inte kan ställa samma krav på sina tittare som King kan göra på sina läsare? Det skulle ha varit intressant om King hade fått ansvara för manuset helt själv till serien. Nu blir det rätt mixat med högt och lågt. Första avsnittet, eller ”piloten” om man så vill, är regisserad av danske meriterade Niels Arden Oplev (Män som hatar kvinnor). Sedan har stafettpinnen tagits över av ett koppel andra episodregissörer. Första avsnittet känns också som det bästa i hela säsongen. Kan det vara Oplevs förtjänst som ”riktig” filmregissör? Eller beror det mest på att storyn är i sin linda just då?

Är serien skit? Nej, det tycker jag inte ändå. Den tillhör absolut inte någon av de vassare produktioner som rullar hos de stora tv-bolagen just nu…men den har…”nåt”. Något som ändå gör den till en lite halvintressant hybrid mellan lagom mystisk och fånig, och nog vill man veta både vartåt det ska barka och varför denna märkliga kupol finns. Säsong 1 kommer i 13 avsnitt där kupolen på ett eller annat sätt naturligtvis får fokus. Men det finns också som sagt utrymme för diverse märkliga och lite luriga agendor hos de instängda invånarna. En säsong 2 började rulla sommaren 2014 i USA, och möjligen kan man diskutera om en serie som den här verkligen ska göras i mer än 1 säsong. Men, nog kommer jag att sitta och glo där när nästa säsong finns tillgänglig.

Ni som redan läst Kings roman vet ju såklart vad som är att vänta i händelseutvecklingen i den lilla staden Chester´s Mill. Möjligen kan ni ha den mesta behållningen i att se hur storyn har justerats manusmässigt för att passa formatet. Själv har jag inte läst boken, men tycker att serien ändå har så pass mycket underhållningsvärde, trots sina tramsigare sidospår, att den är värd att ta sig en titt på. Extra plus också här till serie-boxens extramaterial som innehåller ganska mycket snack med Stephen King själv om dagens berättelse.

Absolut inget storverk i genren. Men ok som underhållning och relativt mystisk följetong.
Ni med principfasta och stora krav på logik och djup i berättelser gör troligen bäst i att undvika just denna utflykt i Kings märkliga värld.

TV-Landet: Hatfields & McCoys (2012)

Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.

 

 

 

 

 

TV-Landet: About a Boy (2014) – säsong 1

Nix, har inte sett långfilmen från 2002 med Hugh Grant. Vilket inte gör något.
När man sett den här serien har man inget behov av originalet. Känns det som.

Som många gånger förr ser såklart smarta suits i tv-branschen möjligheter att casha in lite extra på beprövat begrepp. Här bevisligen en ramstory som funkade på den större massan av åskådare. Varför inte sätta några pigga tv-manusplitare på uppgiften att utveckla relationen mellan den vuxne slackern Will Freeman och den lillgamle grabben Marcus? Samt justera om lite i originalmanuset och anpassa berättelsen till amerikansk tv. Sagt och gjort.

About a Boy har till dags dato rullat i en säsong. Framgången var möjligen lite oväntad, men inte helt som en blixt från klar himmel. Inbillar jag mig.
Snabb recap för er som inte har koll på storyn: slackern Will Freeman (David Walton) har en gång i tiden lyckats med bedriften att skriva en julsång som ständigt rullar på topplistorna varje år. Vilket gjort att slarvern Will kan leva livets glada dagar i ett radhus i San Francisco utan ansvar, singel och bekymmerslös. Så flyttar brittiskan Fiona (Minnie Driver) in bredvid med sonen Marcus (Benjamin Stockham). Grabben är en typisk tv-grabb, lillgammal och enerverande såklart. Men charmig förstås. Ganska snabbt blir både Fiona och Marcus alltmer inblandade i Wills liv. Han och Fiona är dessutom varandras motsatser, vilket såklart gör det extra kul. Fiona är ett naturens barn med yoga och meditation och…mat från växtriket som specialitet. Will vill grilla kött i trädgården och ragga olika tjejer varje kväll…eller spela tv-spel intill småtimmarna. Med förfäran ser Fiona hur Marcus alltmer dras mot Will´s ”fördärvade” livsstil.

Så enkel är handlingen. Utspridd på tretton halvtimmesavsnitt, där Marcus gör sitt yttersta för att krypa in under skinnet på Will, bli en del av hans spännande liv samtidigt som han hela tiden känner ett behov av att berätta för Will om sina tankar om livet, rädsla, ångest och tillkortakommanden. Will kan förstås inte stå emot grabbens charm, trots ihärdiga försök, och det hela utvecklas snabbt till ett sorts far-son-förhållande över trädgårdsstaketet där Wills enkla men effektiva råd om hur livet bör levas kanske inte så idiotiska som Fiona först vill hävda.

Charmen med serien är just samspelet mellan David Walton och Benjamin Stockham. Trots att det som sagt är en barnskådis inblandad funkar det mycket bra. Stockham är lillgammal, visst, men har en skön scennärvaro som gör att man kapitulerar för honom. Walton har jag inte sett förut vad jag kan påminna mig, men han är otroligt underhållande i sin gestaltning av den ”oansvarige” slackern som givetvis har ett hjärta av guld i kroppen och ett väl dolt vuxenansvar som kommer fram i vid väl valda tillfällen. MInnie Driver känner man ju igen från otaliga filmer. Här funkar hon behagligt trivsamt som Wills moraliska opponent om hur livet ska levas, och efter vilka normer. Allt förstås med snabb humor och kvicka repliker. Just Drivers brittiska bakgrund utnyttjas mycket roligt och hon är snabb att hugga på Wills ibland ogenomtänkta repliker.

Givetvis finns också en romantisk laddning mellan Will och Fiona, men tacksamt nog väljer manusförfattarna att inte ta den enkla vägen. Istället snuddar man bara vid just den känslan. Fionas uppenbara svartsjuka när Wills dejtar olika tjejer, fast hon naturligtvis aldrig skulle erkänna detta. Will´s oro för att Fiona ska hamna i dåligt sällskap med män, fast HAN aldrig skulle erkänna detta.

De tretton avsnitten är finurligt uppbyggda som en sorts relationsdrama mellan Will och Marcus. Will stöttar Marcus och Marcus får Will att använda nya sidor av sig själv. Mycket sedesamt. Och mycket underhållande på vägen. Här har Universals tv-avdelning skaffat sig en hit. En feelgood förpackad i standardformat, men med en pigghet i berättandet och en kvickhet i replikerna som i alla fall jag inte sett på länge i renodlade komediserier som ska behandla ämnen som vuxenansvar och att växa upp som ensambarn.

En säsong två är redan på gång och jag har inga som helst bekymmer med att följa WIll, Marcus och Fiona vidare på deras vardagsbekymmer.
Skapar en trivsam känsla i kroppen. Dessutom bra soundtrack!
Rekommenderas för dig som gillar behagliga sitcoms.

About a Boy har gått på SVT och släpps som box under hösten 2014.

TV-Landet: The Fall (2013)

Britterna kan det här med tv-serier.
Vare sig det handlar om komedi,  dramer, eller täta kriminalare.
Men det visste ni ju redan.

Här då en rejält ruggig historia, som satsar sina bucks på det psykologiska planet.
I Belfast härjar nåt som ser ut som en seriemördare, en stalker.
En dåre som gillar att spana på sina offer, kartlägga dem, bryta sig in hos dem, plåga dem och (som vanligt) sno grejer, trofeér när hans vidriga deed is done.
Offren är kvinnor såklart och obehagligheten är stor även hos mig som tittar då brittfolket verkligen kan konsten att skapa murrigheter och otrevlig stämning.

Det udda med serien är att vi på förhand får bli ”tjenis” med dagens förövare, den till synes timide Paul (Jamie Dornan)…som dessutom har både fru och barn!
Och jobbar som relationshanterare. Jo man tackar!
Bisarrt galet och såklart ett perfekt upplägg! Den känslostörde Paul kan konsten att visa upp en fasad hemma, men bakom masken döljer sig ett monster som uppenbarligen behöver få utlopp för sina mörka tankar.
Polisen famlar i blindo och tar över rutinerade snuten Stella Gibson (Gillian Anderson ) från England. Stella har som alla specialpoliser på film ett annat sätt att se på fallen, och detta ska nu utnyttjas till max.
Att sedan Stella själv verkar bära på mörka demoner och en konstig form av känslokallhet får man liksom på köpet.
Och är naturligtvis något som dessutom förhöjer underhållningsvärdet på den här serien!

Stöpt i den nya (?) moderna formen om kortare säsonger, den här består av 5 avsnitt, hinner man mer än väl dras in i Belfasts ruffiga stadsvyer, den slitna polismiljön, Stellas märkliga personlighet….och naturligtvis Pauls förehavanden.
En gärningsman som inte kan hålla sina drifter borta, men märker att han får svårare och svårare att undgå att dra till sig uppmärksamhet.
Speciellt när esset Stella börjar lägga ihop de små smulor av mönster hon ändå tycker sig skönja.

Som vanligt i brittiska produktioner är stämningen, miljön och dialogen det vassaste och det viktigaste.
Här misslyckas man inte på någon punkt. De små avstickare från huvudstoryn som görs, med vissa subploter, funkar fint och stör inte handlingen alls. Tvärtom funderar man på om de möjligen kan ha direkt bäring på det som Stella är i stan för att göra. Det mest fascinerande med dagens serie är annars att lika stor vikt läggs vid Paul som vid Stella. Den ständigt-på-tå planerande gärningsmannen som i Dornans gestalt till och med växer fram till en levande karaktär vars känslor man vill förstå. Varför han gör det han gör? Och hur han tänker inför sin familj, sin fru? När ska bubblan spricka? Kommer den överhuvudtaget att göra det?

Gillian Anderson har jag alltid gillat rätt bra sedan hennes surmulna agent Scully i Arkiv X. En sorts trulig charm då, som här är förfinad till en sorts sval elegans. Dock inte mindre attraktiv. Anderson har en gåtfull distans, både till sin figur Stella, och till sina kollegor hos polisen i Belfast. Att hon dessutom har ett annorlunda sätt att jobba än kulturen i Nordirland bjuder, ställer förstås till det extra.

Seriens skapare Alan Cubitt träffar precis rätt med sin balanserade dos av drama, thriller och gammal hederlig brittisk polisjakt.
I vissa lägen känns inte ens själva polisjobbet och det faktiska arbetet som det viktiga, istället blir psykologin runt de båda huvudantagonisterna Stella och Paul det mest rafflande. Är de lika? Tänker de på samma sätt? Drivs de av samma drifter, men på olika spelplaner. Är de båda outsiders som har mer gemensamt än de tror?

Serien/säsongen är föredömligt uppdelad på ”bara” 5 avsnitt. Det tar ingen tid att komma in i stämningen. Känslan sätter sig direkt och manuset har en snyggförmåga att hoppa mellan de två karaktärerna på ett både oväntat och bisarrt underhållande sätt. Dornan spelar dåren Paul oerhört bra och lyckas till och med skapa viss medkänsla för sin plågade natur. (Jag vet, det låter ju helt galet!) Anderson fixar sin Stella som hand i handsken, och kanske tänker du nu att hur kan en USA-skådis som Anderson aka Agent Scully verkligen passa in i det brittiska mönstret vad gäller dramatik, dialoger och kriminalare…? Jo men det beror ju såklart på att Anderson växt upp i England från 2 års ålder till 11..och att hon sedan i vuxen ålder valt att flytta tillbaka till det gamla imperiet. Därav får man anta att hon är väl bevandrad i det brittiska lynnet och den klanderfria dialekten.
Överlag är kanske Anderson en lite underskattad skådis? Här är hon ganska långt från Scullys mer varma och godhjärtade sätt. Och hon fixar det mycket snyggt.

Bjuder The Fall på en totallösning upplevelsemässigt?
Tja, du sitter troligen inte i soffan och gör vågen av upphetsning när du kikar på det här. Mer kanske en sorts obehaglig nyfikenhet som infinner sig. Och en märklig fascination för människans mer mörka sidor….
Vare sig de är på rätt sida om lagen eller inte. Det är klart, visst känner du igen sättet att göra en seriös krimmare här. På så sätt slår den inte upp några nya dörrar. Men det blir också stabilt och tryggt.

Det pratas förstås om en säsong två, då vansinnet och det mörka psyket ska utforskas ännu mer.
Den här säsongen gör sitt bästa för att krama det mesta ur brittisk spänning, drama och lågmälda toner på den nyansrika gråskalan som alltid tycks finnas hos ö-folket.
Rekommenderas!