Sommarklubben: The Mist (2007)

Ja här skulle man ju faktiskt kunna stanna upp och förlora sig i en lång lång utläggning om det till synes starka band som tycks råda mellan Frank Darabont och Stephen King. En tillfällighet eller ett sorts likformigt tänkande, som gör att Darabont på ett enastående sätt har lyckats visualisera varenda King-story han pillat med?

Här är inget undantag, och med rätt små medel (och för all del rätt fantasifullt ihopmeckade digitaleffekter) spelar han upp en synnerligen obehaglig men ack så spännande historia om vad som händer när en mystisk illavarslande dimma plötsligt sveper in i den lilla Staden (som så alltid i King-land är det en average-Joe-sömning småstad som råkar illa ut) och vår hjälte för dagen David  (Thomas Jane) tillsammans med sin son tar skydd i stadens supermarket. Tillsammans med en hoper andra förundrade har de nu parkettplatser när det gäller att beskåda det hemska som plötsligt tycks bebo den vita dimman och visar sig då och då.

Trots den yttre ramberättelsen är det naturligtvis en snillrik betraktelse om oss människor och vad som lockar fram det bästa respektive sämsta i oss. Eller kanske hur lätt vi påverkas av andra krafter i ögonblick av fara och rädsla. Efter en stund känns det snarare som hotet mer står att finna i grannen intill än vad som döljer sig ute i dimman.

Darabont har lyckats portionera ut den här berättelsen av King till en underhållande fullängdare där det för huvudpersonerna naturligtvis gäller att välja rätt läger innan filmens showdown tar vid. Trogna gluttare av The Walking Dead känner igen flera av skådisarna runt Thomas Jane´s figur. Det stör dock inte här och istället blir det både rysligt, tankeväckande och framför allt spännande. Även när man sett filmen förut! Några givna svar på situationens uppkomst finns inte, istället låter man oss ana att viss yttre påverkan från den intilliggande militärbasen kan spela in.

The Mist kombinerar skräcken för det okända och rädslan för vad människan är kapabel till i helt oväntade situationer. Säkerligen vad gamle King också hade i åtanke när han skrev storyn. Darabont står själv för filmens manus och satsar på en final som till och med författaren själv imponerades av så till den grad att han officiellt önskade att han själv kommit på det.
Dimmigt i sommarnatten! (vilket ju låter som något helt annat…)

Deep Blue Sea (1999)

För en tid sedan drog jag ju lite surt till med att det inte kan göras hajfilmer sedan herr Spielberg var i farten i början på 70-talet. Och, det gäller i högsta grad fortfarande när det handlar om utförande och story….en snabb återtitt senare konstaterar jag dock att jag uppenbarligen glömt att det finns vissa helt okej substitut när det gäller skräck från vattnet levererad av dessa stackars beryktade hajar i världshaven.

Och här kommer nu då ett egentligen helt galet men ack så underhållande substitut. Som vanligt ligger ädla och nobla motiv bakom människans forskningsförsök på våra medvarelser. Här är det forskar-Susan som till varje pris vill hitta botmedlet mot Alzheimer och försöker sig på att utvinna behövligt ämne från hajars hjärnor. Och bara för att resultatet ska bli lite bättre kan man ju också se till att manipulera hajarnas gener och få hjärnan att bli större under resans gång. Bad idea naturligtvis. Hajtrixeriet görs från avancerad undervattensbas till havs där en samling birollsfigurer alla har sin lilla uppgift att sköta…i väntan på att de (naturligtvis) blir hajmat i olika stadier i manuset.

Den som bestämt på bygget den här gången är ju Renny Harlin, finnen med de tunga filmerna från förr på sin meritlista. Fasen vad jag saknar honom nu i modern tid. Die Hard 2, Cliffhanger…och min favvo The Long Kiss Goodnight, alla suveräna stänkare som tål att ses nästan hur många gånger som helst. Harlin såg ensam till att ett helt filmbolag stjälpte med megafiaskaot Cutthroat Island och möjligen är det där han brände av alla sina skepp (nu tillhör ju jag den uppenbarligen lilla skara som anser att just den rullen inte alls är så dålig som filmhistorien vill påskina). När man nu kollar hans CV framgår det tyvärr att han harvar runt i B-filmsträsket rätt rejält, drar säkert in stålars till matbordet men fasen vad synd på en sådan nordisk talang.

Nåväl, vid den här tidpunkten var han ändå ett rätt starkt kort att räkna med och vem om inte han är väl lämplig att ta hand om detta äventyr som blandar både vattenskräck, cgi-taffligheter, vitsiga oneliners och gammal hederlig springa-i-korridorer-action….!

så stora. och arga.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän det mesta går åt skogen på forskningsbasen och de framavlade bestarna till hajar börjar vända sig mot sina övervakare på de mest fantasifulla sätt.
Så klart låter ju detta som rena rama B-stuket till historia när man läser intrigen så här rakt upp och ned, men i Harlins händer sker det saker. Finnen vet hur hantera historier som dessa, har suverän koll på filmens tempo och ett osvikligt öga för snygga actionscener. Snyggt fotat och genomfört enligt Hollywoods standarmall för trygg och intetsägande filmaction. Harlin bjuder på precis det som förväntas och lämnar överraskningarna därhän.

Det filmen i första hand brister i är cgi-effekterna som med dagens mått är rent löjeväckande i vissa scener. Det Harlin förlorar just där tar han dock igen på det snärtiga tempot och skådisarnas torra och rätt distanserade agerande, märkligt nog helt passande här. The hero of the hour är Thomas Jane som den listige Carter, vilken vet hur man bäst handskas med galet smarta hajar. Övriga som sluter upp bakom honom är bla Saffron Burrows som den rätt osympatiska forskarbruttan Susan, Stellan Skarsgård som surmulet muttrande snille, LL Cool J som filmens obligatoriska lustigkurre och  Samuel L Jackson som valde helt fel dag att inspektera forskningsbasen i egenskap av riking och den som tillhandahållit stålar och bekostat hela anläggningen.

Deep Blue Sea är ett säkert kort om man vill unna sig en stunds hjärndöd men snygg action. Manuset är precis lagom ytligt och tunt för att Harlin ska kunna koncentrera sig på actiondelen och drivet. Fantasifullt värre och det gäller att sluta tänka logisk redan när förtexten rullar. Inte lika bra som den finske vikingens tidigare alster kanske, men kombon ilskna hajar på ett begränsat område är tillräckligt kul för att underhålla för stunden.

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

Mutant Chronicles (2008)

Jamen ibland blir man ju bara så ambivalent. En viss typ av film man sett som känts på ett visst sätt. Och så dyker det upp en ny film i samma stuk, men som får mig att reagera helt annorlunda.

Naturligtvis bidrar rätt viktiga saker som story, utförande och driv till helhetsintrycket. Men ändå, det är rätt intressant att man hela tiden skiftar i sinnet och omdömet. Och samtidigt inbillar jag mig att det är ett friskhetstecken så gott som något.

Där filmen Sky Captain and the World of Tomorrow var en frisk, fantasifullt eggande skröna gjord med snygg annorlunda teknik, blir dagens skådeobjekt bara rörig, tröttsam och irriterande otillfredsställande i sin historia och utförande. Trots den säregna stilen. Här om något känns det som att sitta och glo på en mellansekvens i ett datorspel. Och måste det vara så inihelvete mörkt hela tiden!?!

Jorden i framtiden är ingen munter historia, fyra stora företag styr världen och krigar ständigt om herraväldet. Som om inte det var nog släpps onda krafter lösa i form av något som benämns som..eh.. ”maskinen”…en sorts maskin (surprise), begravd i marken som förvandlar man, kvinna och barn till zombieliknande mutanter vars enda mål är att ge sig ut och skörda fler offer till….maskinen.

Jaha ja, naturligtvis väljs en hoper orädda och kaxigt snackande typer ut för att göra ett självmordsuppdrag ned i helveteshålet där maskinen tydligen bor. I spetsen för dessa Thomas Jane som av någon märklig anledning hittat in i den här soppan till film. Mindre förvånande att Ron Perlman visar sitt snygga nylle som klurig präst, men honom är man ju van att se i diverse obskyra produktioner. Nu gillar jag ju Perlman så honom stör jag mig inte lika mycket på. Han hör liksom till paketet.

De få små scener som ev kan bereda något som helst nöje för ögat, drunknar i alldeles för mycket fläskande med effekter, bluescreens och datoranimation i legio. Tröttsamt både för ögat och övriga sinnen. Fast det som ändå retar mig mest är att man inte kunde få till en vassare story. Om vi nu ska köpa framtid, effekter, en sorts mix av gammal stil och högteknologi, och udda typer…kan jag ju tycka att ett betydligt vassare och mer fräckare manus kunde ha trollats fram. Kom igen…en maskin som tillverkar mutanter!!!

Mutant Chronicles är en riktig snedsegling. Sedan hjälper det inte att komma att påstå att det bygger på ett känt spel, den blir inte mer förlåten för det. Och att John Malkovich totala speltid på (högst) fem minuter i filmen renderar honom ett omnämnande dvd-omslaget är ytterligare en sak som är rejält sunkig med den här historien.

”What do you believe in?”
”I don’t get paid to believe, I get paid to fuck shit up.”