TV-Landet: The Americans (2013) – säsong 1

Det är inte jätteofta, men ibland dyker det ju upp sådana där filmer och serier där man förväntas känna lite sympati och känsla för storyns bad guys…som vips blir huvudpersonerna att foka på.

Sådant tycker jag är lite kul, och då ligger ju dagens tv-seriebeskådan perfekt upplagd som en vällagad anrättning att hugga in på.
Eller?

Vi är i början på 80-talet. Ronald Reagan sitter vid presidentskapet och satsar på att stärka USA´s militära makt runtom i världen. Det kalla kriget pågår för fullt och ryssen/kommunisten är såklart den stora fienden uti stugorna hos medelamerikanen i förorten. Hos familjen Jennings är det dock lite annorlunda. De två kidsen är som vilka barn som helst…MEN mamma Elizabeth (Keri Russell) och pappa Philip (Matthew Rhys) är inte riktigt som de andra föräldrarna i kvarteret. På ytan ett par som till vardags driver en liten enkel resebyrå, men i hemlighet tvättäkta ryska spioner! Hopparade och utplacerade i USA för att skapa ett civilt liv tillsammans och kunna utföra hemliga operationer på order från Moskva när så krävs.

 

Båda är experter på strid, förklädnader och att manipulera sin omgivning. Elizabeth kanske den mer hängivna av dem, då hon drömmer om att en dag kunna återvända till sitt moderland. Philip är mer modern i sina tankar och börjar mer och mer, när serien tar sin början, att fundera på ett konstant liv i USA. Han börjar helt enkelt trivas med den amerikanska livsstilen. Att parets barn också är tvättäkta (hrm..) amerikaner spelar förstås in i hans tankegångar, men Elizabeth vägrar inse att ett permanent liv i det kapitalistiska USA är ett alternativ.

Där har ni själva motorn i seriens första säsong. Elizabeth och Philips ständiga diskussioner om framtiden avlöses med jämna mellanrum av diverse uppdrag som paret måste utföra och det handlar om allt från avlyssning av höga amerikanska militärer till att värva/muta intressanta uppgiftslämnare om t.ex. kärnvapenindustrin. Arbetsklimatet för våra spies hårdnar dock betydligt då FBI har fått nys om att det finns ”sovande KGB-agenter” i den omedelbara närheten av Washington och mobiliserar kraft för att försöka ringa in dem. En sådan är FBI-agenten Stan Beeman (Noah Emmerich). Och som av en märklig händelse, flyttar Beeman med familj in på SAMMMA GATA där paret Jennings bor! Upplagt för raffel med andra ord! Nu måste Jennings, förutom att smyga inför barnen, dessutom hålla ett öga grannen Stan och vad han pysslar med.

 

Jag gillar den här serien.
Jag gillar att den sätter ”fel” personer under luppen. De som vi moraliskt egentligen ska hoppas åka fast och få sitt straff. Det är lätt att sympatisera med Philip vars sinne håller på att moderniseras. Han inser att världen håller på att förändras och de gamla idealen i svart och vitt plötsligt antar en gråare färg. Det är också lätt att förstå Elizabeth på ett sätt. Hennes enda trygghet och morot är att hon en dag ska få leva i sitt älskade hemland igen. I tillbakablickar får vi då och då se hur hon och Philip ”träffades”, tränades och förbereddes för sitt uppdrag. Att fösas ihop, tvingas gifta sig och skaffa barn. Mer ett kliniskt uppdrag än känslor som fått spela in. Nu börjar dock Philip och Elizabeth att försiktigt ”hitta varandra” även på den fronten. Men, ska det hålla i en tid när olika uppdrag kräver olika uppoffringar? Och hur långt är Philip beredd att gå för moderlandet? Och hur ska man förhålla sig till det nya hotet i form av grannen Stan och hans familj?

Serien blandar friskt och snabbt mellan familjedrama i förorten och rena agentuppdrag som inte sällan antar bitvis blodiga skepnader. När Elizabeth och Philip är ute på uppdrag är de två effektiva maskiner som vet precis vad de måste göra, om än med lite oväntad improvisation då och då. Kontrasten från familjelivet blir speciellt påtaglig med Elizabeth som inte tvekar att vare sig mörda eller ta sängvägen för att nå sina mål och syften. Keri Russell är utsökt i rollen som den konservativa Elizabeth och gör henne till en jäkligt intressant karaktär, trots det kalla yttre och den tjuriga envisheten. Matthew Rhys har fått det mer angenäma jobbet att vara samvetet och den som ifrågasätter parets funktion och framtid i dess nuvarande yrkesroll.

 

Även FBI-mannen Stan har sina agendor. Som inte alltid rimmar ok med familjelivet i förorten. Hans jobb blir mer och mer inriktat på att försöka avslöja de mystiska agenterna som härjar och när Stan får in en fot på den ryska ambassaden och lyckas värva en kvinnlig tjallare får det konsekvenser för alla i hans närhet.

Kul saker att notera; serien är skapad av Joe Weisberg, f.d. CIA-snubbe som tillbringade 4 år i den operativa verksamheten. Uppslaget till serien fick han när det 2010 avslöjades att det fanns ett nätverk av sleepers-agenter i USA. För att göra det hela lite mer spännande valde dock Weisberg att förlägga handlingen till 80-talets början då jakten på KGB-agenter av naturliga skäl var mer på tapeten. En lustig detalj är också att varje avsnitt av serien i förväg måste granskas av CIA för ett godkännande.

 

Säsong 1 sätter grunden för vår fuskfamilj. Livet i förorten blandas med moraliska dilemman och rena uppdrag. Våldsamt när det behövs, och det är också lite kul att skåda uppfinningsrikedomen i en tid när man inte kunde luta sig mott vassa datorer och smutta smartphones. Russell och Rhys är perfekta som paret Jennings och får dessutom bra motstånd i form av Emmerich´s granne och nyfikne agent. Det man kan ha logiska synpunkter på är kanske att både Philip och Elizabeth lite väl lätt kan röra sig ute på uppdrag i stort sett vilken tid på dygnet det än må vara…utan att barnen tycks undra alltför mycket..?

Nåväl, man kan inte få allt. Det man får här är dock en snygg, tidstrogen och intressant mix av agent-hokus-pokus och familjeliv. Lätt att känna med familjen Jennings, och man kan ju såklart inte låta bli att fundera på utvecklingen för alla inblandade när man sett klart denna första säsong där vi får 13 mustigt matade avsnitt.

Rekommenderas starkt för sitt udda upplägg, bra rollprestationer och förmågan att skapa intresse bakom det där första ytliga lagret.
Man vill helt enkelt se mer.

 

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.