TV-Landet: The Fall (2013)

Britterna kan det här med tv-serier.
Vare sig det handlar om komedi,  dramer, eller täta kriminalare.
Men det visste ni ju redan.

Här då en rejält ruggig historia, som satsar sina bucks på det psykologiska planet.
I Belfast härjar nåt som ser ut som en seriemördare, en stalker.
En dåre som gillar att spana på sina offer, kartlägga dem, bryta sig in hos dem, plåga dem och (som vanligt) sno grejer, trofeér när hans vidriga deed is done.
Offren är kvinnor såklart och obehagligheten är stor även hos mig som tittar då brittfolket verkligen kan konsten att skapa murrigheter och otrevlig stämning.

Det udda med serien är att vi på förhand får bli ”tjenis” med dagens förövare, den till synes timide Paul (Jamie Dornan)…som dessutom har både fru och barn!
Och jobbar som relationshanterare. Jo man tackar!
Bisarrt galet och såklart ett perfekt upplägg! Den känslostörde Paul kan konsten att visa upp en fasad hemma, men bakom masken döljer sig ett monster som uppenbarligen behöver få utlopp för sina mörka tankar.
Polisen famlar i blindo och tar över rutinerade snuten Stella Gibson (Gillian Anderson ) från England. Stella har som alla specialpoliser på film ett annat sätt att se på fallen, och detta ska nu utnyttjas till max.
Att sedan Stella själv verkar bära på mörka demoner och en konstig form av känslokallhet får man liksom på köpet.
Och är naturligtvis något som dessutom förhöjer underhållningsvärdet på den här serien!

Stöpt i den nya (?) moderna formen om kortare säsonger, den här består av 5 avsnitt, hinner man mer än väl dras in i Belfasts ruffiga stadsvyer, den slitna polismiljön, Stellas märkliga personlighet….och naturligtvis Pauls förehavanden.
En gärningsman som inte kan hålla sina drifter borta, men märker att han får svårare och svårare att undgå att dra till sig uppmärksamhet.
Speciellt när esset Stella börjar lägga ihop de små smulor av mönster hon ändå tycker sig skönja.

Som vanligt i brittiska produktioner är stämningen, miljön och dialogen det vassaste och det viktigaste.
Här misslyckas man inte på någon punkt. De små avstickare från huvudstoryn som görs, med vissa subploter, funkar fint och stör inte handlingen alls. Tvärtom funderar man på om de möjligen kan ha direkt bäring på det som Stella är i stan för att göra. Det mest fascinerande med dagens serie är annars att lika stor vikt läggs vid Paul som vid Stella. Den ständigt-på-tå planerande gärningsmannen som i Dornans gestalt till och med växer fram till en levande karaktär vars känslor man vill förstå. Varför han gör det han gör? Och hur han tänker inför sin familj, sin fru? När ska bubblan spricka? Kommer den överhuvudtaget att göra det?

Gillian Anderson har jag alltid gillat rätt bra sedan hennes surmulna agent Scully i Arkiv X. En sorts trulig charm då, som här är förfinad till en sorts sval elegans. Dock inte mindre attraktiv. Anderson har en gåtfull distans, både till sin figur Stella, och till sina kollegor hos polisen i Belfast. Att hon dessutom har ett annorlunda sätt att jobba än kulturen i Nordirland bjuder, ställer förstås till det extra.

Seriens skapare Alan Cubitt träffar precis rätt med sin balanserade dos av drama, thriller och gammal hederlig brittisk polisjakt.
I vissa lägen känns inte ens själva polisjobbet och det faktiska arbetet som det viktiga, istället blir psykologin runt de båda huvudantagonisterna Stella och Paul det mest rafflande. Är de lika? Tänker de på samma sätt? Drivs de av samma drifter, men på olika spelplaner. Är de båda outsiders som har mer gemensamt än de tror?

Serien/säsongen är föredömligt uppdelad på ”bara” 5 avsnitt. Det tar ingen tid att komma in i stämningen. Känslan sätter sig direkt och manuset har en snyggförmåga att hoppa mellan de två karaktärerna på ett både oväntat och bisarrt underhållande sätt. Dornan spelar dåren Paul oerhört bra och lyckas till och med skapa viss medkänsla för sin plågade natur. (Jag vet, det låter ju helt galet!) Anderson fixar sin Stella som hand i handsken, och kanske tänker du nu att hur kan en USA-skådis som Anderson aka Agent Scully verkligen passa in i det brittiska mönstret vad gäller dramatik, dialoger och kriminalare…? Jo men det beror ju såklart på att Anderson växt upp i England från 2 års ålder till 11..och att hon sedan i vuxen ålder valt att flytta tillbaka till det gamla imperiet. Därav får man anta att hon är väl bevandrad i det brittiska lynnet och den klanderfria dialekten.
Överlag är kanske Anderson en lite underskattad skådis? Här är hon ganska långt från Scullys mer varma och godhjärtade sätt. Och hon fixar det mycket snyggt.

Bjuder The Fall på en totallösning upplevelsemässigt?
Tja, du sitter troligen inte i soffan och gör vågen av upphetsning när du kikar på det här. Mer kanske en sorts obehaglig nyfikenhet som infinner sig. Och en märklig fascination för människans mer mörka sidor….
Vare sig de är på rätt sida om lagen eller inte. Det är klart, visst känner du igen sättet att göra en seriös krimmare här. På så sätt slår den inte upp några nya dörrar. Men det blir också stabilt och tryggt.

Det pratas förstås om en säsong två, då vansinnet och det mörka psyket ska utforskas ännu mer.
Den här säsongen gör sitt bästa för att krama det mesta ur brittisk spänning, drama och lågmälda toner på den nyansrika gråskalan som alltid tycks finnas hos ö-folket.
Rekommenderas!

TV-Landet: True Detective (2014)

Dags för lite NYA GREPP på filmbloggen.
Här kommer en ny sektion som fokar på…TV-SERIER! Tjohoo!

Är serier på dumburken ”The New Black?”
Kan så vara. Har det någonsin flödat så mycket serier genom kanalerna? Har vi HBO att tacka för utvecklingen? Netflix? Boxar och streamade serier ersätter de vanliga tv-tablåerna?
Troligt, och inte mig emot.

Flmr tutar igång i stor stil och nedan följer tankarna efter att ha skådat en av de tyngsta serierna around just nu. Detta omtalade och hajpade snutdrama från den kväljande varma och obehagliga södern i USA. 8 avsnitt, och sedan upplösningen. Kan det vara nåt?
Vi tar reda på det!

Först en generell genomgång och lite funderingar om serien, SEN blir det GROV spoliervarning då jag tänker gå in på vissa saker i detalj och fundera utifrån detta. Du som alltså INTE sett serien ännu, eller sett den färdigt, bör inte läsa vidare när den stora varningen kommer längre ned! Men fram till dess hänger du väl med?!

*******

Jaha ja.
På ytan en av alla dessa snutserier om ett mord som ska lösas. 1995 hittas en ung kvinna mitt ute i ingenstans på en åker i den amerikanska södern. Till synes ritualmördad och lämnad i en obehaglig pose. Det faller på rutinerade snuten Marty Hart (Woody Harrelson) att ta sig an fallet. Som sidekick får han nykomlingen och inåtvände Rust Cohle (Matthew McConaughey), som hellre förlorar sig i anteckningar och märkliga livsfilosoferingar än kör den traditionella snutstilen. Marty är mer pang på. Vaga spår och nästan inga ingångar till fallets lösning.

Samtidigt som denna mystiska mordutredning försöker famla sig fram kastas vi då och då framåt i tiden och möter Cohle och Hart anno 2012 där de tycks sitta, var för sig, i något sorts förhör om svunna tider. Genom tillbakablickar berättas sakta den obehagliga historien, där vi kan konstatera att Marty och Rust inte har mycket gemensamt, att Marty har fru och barn men inte verkar speciellt lyckligare för det, att Rust lider av ett enormt mörker inom sig och verkar bära på oerhört tunga stenar. De båda männens sätt att vara kommer mer än en gång att ställa till det för dem i det gemensamma jobbet i att hitta en mördare vars budskap man heller inte riktigt blir klok på.

Det finns en enorm tyngd över den här serien. Dels att två så pass stora stjärnor plöjer ned så pass mycket tid i huvudrollerna, men dels också att manusförfattaren och upphovsmannen Nic Pizzolatto serverar en story som skalar av så mycket mer än vad som först syns. Mina tankar går omedelbart till Twin Peaks i sin prime, Chiefs (kommer ni ihåg den!?)…eller varför inte Lost när det var som bäst och mest gåtfullt. Som tittare ser du här också vad som  utspelas…men vad betyder det? Vad ligger under och klämmer? Skaver?
Två andra genidrag är i mina ögon att köra med samma regissör, Cary Fukunaga, i alla avsnitten. Stilen blir densamma genom hela serien och känns sammanhållen. Och så det smarta i att hålla sig till ”bara” 8 avsnitt. Vilket i sin tur gör att det känns som en lång långfilm, jag hinner komma ned så pass djupt i mitt engagemang för karaktärerna, men det blir aldrig utdraget eller och konstgjort….eller tomgång.

Stänker Woody och Matt Mc lite extra glans över tillställningen? Visst är det så! Mycket av skriverierna har den här våren handlat om Matt´s förmåga till karaktärsspel, hans hängivna all-in-style för sina roller…vilket ju tex Dallas Buyers Club inte minst bevisade. Frågan är om han inte är bättre här dock!? Rösten! Den raspiga och olycksbådande! Ingen kan som McConaughey sitta rökandes framför en kamera och leverera olycksbådande livsfilosoferingar med sådan lågmäld tyngd och pondus! Som att man som tittare håller andan och väntar på vad tjommen ska säga härnäst. MEN, glöm inte heller Woody. Kanske han kommer bort lite här i boosten runt Matt? Harrelson gör en makalöst bra tolkning av en till synes slabbigt klyschig snut från sydstaterna som har mer eller mindre beklagansvärda egenheter för sig. Eller syn på vardagen. Begåvade Michelle Monaghan har fått jobbet att vara Hart´s hårt prövade fru i åtta avsnitt. Inte ett lätt jobb.

Till seriens stora förtjänster hör att man verkligen satsat på detaljerna. På det visuella i geografin (fotot är makalöst bra!), MUSIKEN, på sättet Marty och Rust åldras genom åren. Hur smart man framställer deras olika personer rent bildmässigt. Det känns verkligen som att man är med de två huvudkaraktärerna genom hela serien. Att man tar dem till sig, vill hänga med dem, försöka förstå Rusty´s mörker, skrika till Marty att han får skärpa till sig när han sätter sig i problem titt som tätt. Just kemin mellan Woody och Matt Mc är MYCKET BRA. Sömlös, i symbios med varandra. Stora och starka ord, javisst. Är de värda alla superlativer? Utan tvekan. Att de båda dessutom kommer från södern i verkliga livet, hjälpte säkert till i tolkningen av de här två poliserna.

Så, vad är det hela då? Ett drama, en thriller? Ockulta obehagligheter? Kanske är det allt.
Mest ändå ett drama som likt en lök innehåller flera lager att skala bort. Det finns ett mordfall, spår som kommer att leda de beprövade poliserna i olika riktningar. Fallet kommer att påverka dem på sätt de kanske inte hade räknat med…och det kommer att få konsekvenser för deras framtida vänskap. Något som manusmannen Pizzolatto VERKLIGEN lyckas få fram i sina hopp fram och tillbaka i tiden.

Verkar det flummigt? Konstigt? Bara en i raden av alla tv-serier som vill sticka ut så mycket som möjligt? Jag  säger NEJ på det. Om du som tittar tillåter dig att följa med in i den här gruvliga storyn, bjuds du på personporträtt som just nu går utanpå det mesta som bjuds i serieväg. True Detective är superduperhajpat…men av en anledning. Det finns belägg för de stora orden…och vartefter belönas man också som tålmodig tittare med förklaringen till den kanske märkliga titeln.
En av tv-världens STORA höjdare just nu!
Rekommenderas varmt.

Tv-Betyget:

 

 

 

 

GALET GROVA SPOILERS NEDAN!!! LÄS INTE VIDARE HÄR OM DU INTE SETT ALLA AVSNITTEN!

****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************

KOM IHÅG ATT DU ÄR VARNAD….

 

 

 

 

…så….

 

 

 

 

 

….hur ska man tolka det man sett??
The Yellow King. Carcosa. I det som man trodde skulle bli en storstilat sanslös obehaglig upplösning…dolde sig istället….självinsikt!?
Att Rust ÄNTLIGEN facade sina inre demoner? Att han vågade släppa ut sin sorg och saknad och frustration över minnena av sitt barn? Att han kunde ge Marty sin sorg, och att  denne i sin tur kunde ta emot den på det bästa av sätt en riktig buddy ska kunna göra?

Jag har sett finalen två gånger nu och slås av hur smart Nic Pizzolatto egentligen bara använt ramstoryn, mördarjakten, som en detalj för att beskriva de två männens utveckling. Hur de förvandlats i slutänden till de två gubbar som de kanske längtat efter att vara hela tiden. Notera hur Marty bryter ihop i sjuksängen på slutet. Släpper allt för honom också? Har han äntligen fått en inre frid? Rustys breakdown i finalscenen är lite filmmagi av bästa märke. Lägg märke den svarta natthimlen med stjärnorna ovan dem som får mycket plats i bilden. Ger ett skimmer till det Rusty berättar. Symboliken känns härlig.

När man som tittare också kommer ned på samma nivå som Pizzolatto´s manus fattar man grejen. Att ondskan i världen finns överallt hela tiden, att man aldrig kan rensa ur den helt…men att man man alltid kan bli en bättre människa om man vågar fronta sina svagheter, demoner och dela med sig av sin oro.
Eller?
Vad är det Rusty ser i slutet hos dåren Errol? Inbillar han sig? Visar sig det faktiska mörkret för honom eftersom han är så ”mottaglig”? Är det det samlade mörkret av alltings fasa? Bär vi alla på mörker och viss ondska, men många av oss kontrollerar det…? (”take off your mask..!”)

Sista avsnittet blir mer som en transportsträcka fram till de sista minuterna..eller uppgörelsen i de konstiga tunnlarna. Just där och då, när både Mary och Rust smyger sig fram, är svettigt värre! Vad väntar jag mig ska hoppa fram!? En Hannibal i mask!? En besatt Regan i bästa Exorciststil? Man vet ju liksom inte vad som döljer sig. Spåren och signalerna fram till hit skvallrar ju helt klart om att en monstruös mördarsekt i allians med djävulen väntar med full arsenal bakom nästa otäcka hörn.
Eller nåt liknande. Och kanske gör de det någon annanstans? Att läskige Errol bara var toppen av ett isberg. Finns hemskheterna djupt begravda i det murriga södern…och att kanske kommande säsong ska nysta vidare…?

Nu när det gått ett tag sedan finalen inser jag det genialiska i serien. Att vi som tittare (du också?) i vår iver över att inte missa en sekund i jakten på denna/dessa mördare…kanske missade helt eller delvis att det egentligen handlar om Marty Harts och Rust Cohles egen väg till insikt, förlåtelse och förmåga att hitta meningen med sina liv.
Och att Rust aldrig slutade vara en person, en polis, som drevs att ett sorts patos. Även när han stängdes av, slutade som snut, eller flackade runt alla de där åren.
En True Detective.

Håller du med?
Emot?
Kommentera gärna denna monstertext och vilda funderingar, vill du inte avslöja något för dem som ev. inte sett slutet kan du skicka funderingarna via mailen såklart!