TV-Landet: Vänner – säsong 1 (1994/1995)

Säsong 1 av Vännernas äventyr i New York får en brakande start när den förvirrade Rachel valsar in på fiket Central Perk, fortfarande iklädd sin brudklänning.
På rymmen från altaret återstår nu inget annat än att söka tröst och comfort hos Monica och inom 20 minuters speltid har hon flyttat in!

Direkt i premiärsäsongen utstrålar de sex huvudrollsinnehavarna en skön ”easyness” som är svår att värja sig mot, vare sig de sitter och hänger på fiket eller cruisar runt i Monicas lägenhet.
Kan man bortse från modet ( i vissa fall hu!) och att våra vänner ganska ofta ser sådär löjligt unga och oförstörda ut, sätter sig serien direkt. Låt vara att 80-talets visuella scenografi kan vara lite stickande i ögonen ibland, men de flesta av avsnitten håller faktiskt än! Dessutom, tänk er en hel säsong utan att en enda huvudperson fipplar med vare sig smartphone, surfplatta eller datorer! Istället ser man dem faktiskt läsa tidningar titt som tätt! Till och med spela gamla hederliga brädspel när andan faller på!

Ross´dragning till Rachel slås fast rejält snabbt och känns också som seriens första rejäla story arc. Ändå hakar man inte upp sig på det i varje avsnitt, Ross får testa att dejta med andra, samt att förstås förbereda sig på att bli pappa. Den lilla historien med hans ex Carol och hennes nya flickvän inbjuder till ett par rätt sköna vandringar längs den lite mer utmanande humor som slängs in i vissa lägen. Trots att en del påstår att Vänner är bland 90-talets mest tillrättalagda serier där moralpaniken känns påtaglig…tycker jag inte man alls ser några spår av det under första säsongen. Tvärtom vågar manuset då och då gå lite ”raunchy”, till och med mellan Vännerna!

 

Att Chandler kanske har den bästa rollen, då han i varje avsnitt får leverera minst ett par oneliners varje gång, känns gjutet i järn. Man till och med skojar om det i ett avsnitt när Monica försöker sig på en ”Chandler” med misslyckat resultat. Naturligtvis ska man inte kika efter realism i serien, då det känns som att allt de gör är att fika och hänga hos varandra. Jobben och vardagen hastas egentligen bara förbi, någon gång ibland väver manuset in en grej som fokar på någon av deras jobb. Speciellt när Chandler gör allt för att komma ifrån sitt jobb, men det slutar med att han blir befordrad och får eget kontor!

Bland höjdpunkterna i säsongen hittas följande: Strömavbrott på Manhattan leder till pinsamt besvär för Chandler, Phoebes tvilling Ursula ställer till problem, Grabbarna ska gå på hockey med mindre lyckad utgång, Chandler får av misstag en glimt av Rachels bröst, Hela gänget ska spela poker, Monica ska imponera på en restaurangägare genom att bjuda hem honom på middag. Glöm för tusan inte heller de gånger då Chandlers av-och-på-flickvän Janice (med det galna skrattet!) dyker upp!

Det tar kanske några avsnitt, men sedan får serien upp farten ordentligt och debutsäsongen känns både snärtig och fräsch. Extra plus för de sköna cameos som dyker upp ett par gånger, dels på fiket då Helen Hunt gör ett besök som rollfiguren Jamie Buchman från en annan av mina STORA favvoserier från 90-talet; Galen i Dig! Sedan har vi också självaste George Clooney och Noah Wyle från då högaktuella ER som (givetvis) gör ett par doktorer på sjukhuset när Rachel och Monica försöker sig på ett litet sjukförsäkringsbedrägeri. Missa heller inte Jon Lovitz som ”the stoned guy” i ett avsnitt!

 

Man brukar säga att de första filmerna/säsongerna alltid är de bästa. Stämmer det här också? Nja, kanske inte den bästa säsongen. Fortfarande är allt lite trevande nytt, de där tunga klassiska avsnitten har ännu inte dykt upp. De som man kommer att minnas länge. Snarare bjuder säsong 1 på ett friskt tempo, där avsnitten mer och mer visar hur stilen kommer att utvecklas under det som komma skall. Att man i många avsnitt använder sig av den gamle tv-räven James Burrows som regissör kan knappast vara en tillfällighet.

Så här i efterhand är det löjligt lätt att förstå varför Vänner blev den succé den blev när den först dök upp. Målgruppen är glasklar. De sex karaktärerna är alla lätta att ta till sig, man kan snabbt hitta sin egen favorit. De ”inkräktar” inte på varandras område. De är sina egna figurer där var och en av dem tillåts ”råka ut” för något utanför den omedelbara sfären. Enda undantaget är såklart den redan från början laddade känslan mellan Ross och Rachel. Just här är den dock mer förväntansfull och lite charmig….än påklistrad och ansträngd, så därför köper man den ganska lätt. Tyvärr skulle ju även den här serien under senare säsonger hemfalla åt fantasilöshet när plötsligt kärlekskänslor börjar uppstå på andra håll inom gruppen. Men å andra sidan kanske det var väntat också? Personligen gillar JAG dock vännerna när de fungerar som knasiga och rådande bollplank åt varandra när utomstående möten påverkar i olika former.

Säsong 1 av Vänner ger en riktigt trevlig introduktion till serien och skapar ett flow av friskhet genom att inte överdriva storyarcen med Ross och Rachel samt att våga gå till lite fräckare ämnen då och då. Man vill helt enkelt se mer. Säsongens final går dock i kärlekens tecken då det plötsligt ser ut som Ross kommer att få som han vill…! Oj!
En bra start med andra ord!

Mot säsong 2!

 

vem sa OK till DEN bilden?!

 

Flmr vs Julen: Svensson Svensson – en riktigt god jul (1994)

I varje familjekonstellation skapas det ofta olika tv-traditioner runt jul.
Att Kalle ska vevas i de flesta hem är ju liksom så självklart att man nästan inte behöver nämna det. Och så finns det faktiskt en och annan lite modernare trend som börjat poppa upp. Tv-tablåerna ser smartheten i att köra återkommande program och julfilmer. Och sedan ska man ju naturligtvis inte glömma att det faktiskt finns de som helt väljer bort tv på självaste julafton.

Själv är jag nog en sådan. Eller, inte väljer bort helt. Det var ju det här med Kalle och Karl-Bertil förstås. Men sen klarar jag mig nog. Hellre umgänge och prat med nära och kära. Eller varför inte lite fingrande på de (förhoppningsvis) fådda julisarna.

Naturligtvis är jag ju inte sämre än att jag redan skapat egna små traditioner. Till exempel MÅSTE Ett Päron till Farsa Firar Jul ses kvällen INNAN julafton (inte PÅ julafton som diverse kanaler envisas med) tillsammans med den obligatoriska skinkmackan, musten och lite glögg. Men innan dess gott folk, har även dagens lilla objekt fått köra sina årliga 30 minuter från tv-burken.

Ingen fräsig film i ordets bemärkelse alltså. Bara en halvtimmes skoj med SVT:s kanske mest kända komedifamilj. Möjligen har några av er inte alls har nån relation till familjen Svensson, det är ju trots allt ett par år sedan nu (familjen återkom ju iof sig i ett par rätt usla filmer). Märks inte minst på pappa Gustavs postkläder som är hopplöst out of date (har jag fått det berättat för mig av en synnerligen närstående källa). Nåväl, efter att framgångsrikt ha vevat serien i ett antal avsnitt bestämde sig uppenbarligen manusförfattarna att det skulle vara lite skoj att visualisera hur julen, eller julafton, kunde te sig hemma hos en alldeles ”vanlig” radhusfamilj.

Och nästan lite skrämmande lyckas man också genuint fånga lite av det där som vi alla (?) jagar.  Medelsvensson-julen kanske? Det ska vara jullovsmorgon (helst Scooby-Doo), traditioner som ska följas till punkt och pricka. Alla eventuella avvikelser från mönstret blir konstigt och galet. Och vad ska jag säga? Man har ju växt upp på 70- och 80-talet. Klart det känns igen! När jag var ung spoling tyckte vi också allra bäst om att fira julen själva i hemmet. Efter den obligatoriska lilla förmiddagsrundan hos farmor och mormor förstås.

allt klart för Kalle!

Hos mig är således igenkänningsfaktorn skyhög när Gustav Svensson (Allan Svensson) ska ha det som vanligt på dopparedagen. Hustrun Lena i Suzanne Reuters skepnad är naturligtvis underbart cool i alla lägen, och den som har superkoll. Gustav mest bara…är.
Och spelar på alla våra fördomar och klyschor om den förvirrade och klantige pappan.

Svensson Svensson – en riktigt god jul är således ett måste innan julafton i the House of Flmr. Lite skön tönthumor, dräpande repliker och lite nostalgivibbar från förr. På något sätt känns det helt rätt att ta med dagens tv-avsnitt in under fanorna när det gäller ”Flmr vs Julen” även om det inte handlar om en långfilm. Säkert har du redan sett klantigheterna något år, då SVT väljer att reprisera på självaste julafton sedan ett antal år tillbaka. Och du som ev. inte har haft anledning att kika ännu…: missa inte.  Lite larvigt, lite töntigt…men väääldigt fånmysigt.

Julfaktor: Ganska hög. Julprylar, gran, julmusik och lite lagom med studiosnö som dras in.

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.