Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.
Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…
Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.
Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!
Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.
Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.
ex-brottsling på finmiddag med frugan
Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.
Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.
65 lions 