Raze (2013)

Stolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum.
Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM.

Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på.
Det här är OSANNOLIKT uselt. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Är DETTA årets sämsta filmupplevelse? Nurse hade ändå en story (som ju slarvades bort megastyle!), men dagens idiotiska rulle…tja jag undrar som vanligt bara hur i H-E NÅGON KAN HA SAGT OK TILL DET HÄR!?
Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Tjoho. Not.

”shut up and fight!”

Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match. Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn (ja precis, hon!) Kvinnorna pucklar på varandra, blodet strittar åt alla håll, Bell försöker sig på att agera och lösa ”mysteriet” men borde såklart bara hålla käften och återgå till att göra stunts hos QT.
Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag.
OMÖJLIGT att någon annan skulle kunna underhållas av detta.
Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack.
Detta var inte bra.

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

Conan the Barbarian (2011)

När jag var i de yngre tonåren var nästan det bästa som fanns att läsa den svenska utgåvan av MAD. Möjligen kommer ni något jämnåriga ihåg denna humorblaska som blandade högt och lågt. Speciellt kul var att läsa tidningens egna versioner av alla filmer från Hollywood.

Naturligtvis slapp inte -82 års version av Conan undan, och således kunde man med stor ironi läsa om ”Conan – Barberaren” i MAD´s tolkning. Detta fick också till följd att buskisversionen förföljt mig genom åren och gjort att jag alltid haft lite svårt att ta hela Conan-världen på allvar. Och då tycker jag ändå att originalversionen med Arnie är rätt ok i all sin 80-talsanda!

Fy skäms MAD får man väl säga dårå.

Nåväl, vad ska nu en ny version kunna tillföra?
Faktiskt ingenting förutom en massa digra nya specialeffekter och hinkvis med blod som skvätter på de mest effektiva sätt. Backstoryn är lite lagom omgjord för att passa nya generationer och vår vän barberar….flåt barbaren är (som vanligt) på hämnarstråket och lyckas av bara farten bli lite hjälte i fattigmanslägren.

I sann fantasy-anda droppas det namn till höger och vänster på länder och städer, och av någon lustig anledning har jag alltid så svårt för det. Liksom i ”Ringen-trilogin” där det rabblas  städer och riken hit och dit. Det går inflation i luriga namn på något sätt. Eller är det, gud förbjude, jag som börjar bli gammal?

E-Type sökte också rollen som hjälte

Hur som haver är det Conan mot skabbet (som vi sa när vi lekte som små ute på gården) och det är väl ingen nyhet att han fullständigt dominerar med sitt slipade svärd, kroppar flyger och skallar krossas utan pardon. Vad jag lite gillar med just dagens Conan-gestaltare Jason Momoa är att han ödslar ingen direkt tid på onödigt snack och är så där lagom brutal som säkert Robert E. Howard hade tänkt sig honom. Men inte ens Momoa kommer undan den kvinnliga fägringens påverkan, vilket bla hinner mynna ut i en fullständigt omotiverad och onödig påsättningsscen just när historien i övrigt håller på att ta sig rätt ok. (Nu är jag ju annars intet på något sätt motståndare till kärlek på film!)

Regiansvaret den här gången liggger på Marcus Nispel, och han vet ju hur man tillfredsställer publikens krav på blod, svett  och brutalaction. Momoa gör som sagt inte bort sig, dagens skurk gestaltas av Stephen Lang, som kändes aningen bättre i Avatar. Rachel Nichols står för skönheten och Rose McGowan gör ett inhopp som läskig skurkdottter med snodd Freddy-attribut (omöjligt att missa). Som vanligt är dock lebemannen Ron Perlman bäst de få minutrar han är med i handlingen.

Conan the Barbarian rusar på i modern MTV-style och sprutar effekter och blod omkring sig. Helt oävet är det dock inte och vår hjälte håller folket omkring sig kort och litar mest till sitt ståtliga svärd, och som någon sorts up-to-date-version av Arnies svärdssvingeri känns den faktiskt helt ok och underhållande, låt sedan vara att manuset är lika fyrkantigt som det hus mitt jobb just flyttat in i.