Zack Galifianakis

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

Katastrofen: The Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Dinner for Schmucks (2010)

Alltså, jag gillar Steve Carell.
Det finns två komiker från denna ”nya” (tja, allt är relativt ju…) generation komiker som sett dagens ljus under de sista 10-15 åren som liksom bara är för störtsköna att titta på. Carell är en av dem. Will Ferell är den andre. Jag vet, vi behöver inte gå in på det nu.

Här är i alla fall Carell med i matchen hela vägen i mål. Som den sorglöse dåren Barry fördriver han sina dagar med att bygga minilandskap innehållandes uppstoppade möss! Av en (våldsam) slump stöter unge kontorsnissen Tim (Paul Rudd) ihop med denne vandrande och socialt inkompetente idiot. Tim gör sitt bästa för att fjäska sig uppåt i karriären och har precis blivit inbjuden på middag hos chefen (Bruce Greenwood) där varje gäst har fått i uppdrag att ta med sig en egen gäst, en udda (läs: stendum) karaktär som ska utsättas för de andras hånskratt och medömkan. Kul sätt de roar sig på i rikmanskretsarna. Vad kan väl då vara bättre än att dra med just Barry på detta?

Möjligen smart idé från Tim där, men innan den har blivit verklighet har Barry lyckats ödelägga större delen av hans life as he knows it, fått hans flickvän att lämna honom för en minst sagt märklig brittisk konstnär, sett till att den sexgalna stalkern Darla förföljer Tim och trashar hans lägenhet, samt riskerat att Tim får sparken från jobbet med huvudet före ut.

döda möss och galna människor

Ja vi pratar naturligtvis en komedi här som inte tar några krångliga omvägar. Manuset sätter upp möjligheterna för Tim, för att sedan helt enligt mallen rycka undan allt med hjälp av katastrofen Barry. Som givetvis är god i hjärtat och är så jäkla vänlig att det nästan gör ont att bli arg på honom. Med det huvudspåret kristallklart är det sedan rena barnleken för regissören Jay Roach att stapla fåniga men fnittriga scener på varandra på väg mot väntade final med leende slut. Ren buskis samsas med våldsammare humor och sexskämt, precis som vanligt alltså i moderna amerikanska feelgood-komedier innehållandes mycket luft. Fyller sin funktion för stunden med rätt god eftersmak.

Carell äger förstås scenerna han är med i, Paul Rudd som Tim känns som en trivsam typ som man vill väl i livet. Dessa två backas upp av diverse bifigurer där just knas-Darla (Lucy Punch) och Zack Galifianakis (japp han!) är de bästa konkurrenterna till skratten.

Dinner for Schmucks känns som trivsam underhållning i all sin ytlighet. Budskapet är naturligtvis att alla är värt någonting och riktiga vänner ställer upp! Själv är jag mest nöjd att få skratta hjärtligt åt denne Carell som på allvar etablerat sig i min bok över trivsamma typer. Inte lika hysteriskt här som i tex en klassisk Bröderna Farrelly-film, mer som en mild vind av krasch-humor.
Och de stendöda mössen är gulliga.

Baksmällan (2009)

Doug (Justin Bartha) ska till att gifta sig och kompisarna Stu och Phil fixar tillsammans med brudens bror Alan en liten weekendtripp till Las Vegas för hela gänget. Dags för en sista festarhelg som ungkarl.

Och som de partajar. Nästa morgon vaknar de alla upp i en totalt demolerad hotellsvit, och det värsta är att brudgummen själv saknas! Vad kan bli värre? Jo att ingen av dem kommer ihåg vad som hände kvällen innan eller vart Doug har tagit vägen. Nu gäller det att försöka minnas vad som egentligen hände för ett dygn sedan, och vägen dit blir allt annat än rak…

Upplägget för denna komedi kan låta som vilken dussinvara som helst, men i regissören Todd Phillips (Starsky & Hutch) händer blir det till en riktigt underhållande historia. Kanske den roligaste filmen som kom under 2009! Phillips håller sig från de flesta under-bältet-skämtena, och lyckas balansera på ett smart och fyndigt sätt på den slaka linan som kallas lågvattenhumor. Filmen ljuger inte om sitt enda syfte, att underhålla för stunden, och det är i ett sådant sammanhang som den står ut. Rapp, tempofylld och utan att stanna upp i någon sorts eftertänksamhet. Det är full fart från början och det blir bara värre…

De inblandade skådisarna gör sitt till för att detta ska underhålla hela vägen in i mål, något som ju amerikanska komedier ofta har så förtvivlat svårt med. Av de fyra huvudrollsinnehavarna är det utan tvekan Alan (Zack Galifianakis) som stjäl uppmärksamheten med sitt tokgalna beteende som ofta får mig att skratta högt i soffan.

Det blir ett digert jobb för de tre bakfulla gossarna att lösa mysteriet med den försvunne Doug, och dessutom se till att hinna hem i tid till det väntande bröllopet. Håll även utkik efter en störtskön Mike Tyson(!) i en liten roll, och alltid sevärda Heather Graham (Boogie Nights).

Baksmällan överraskar genom att vara rolig nästan hela tiden och rekommenderas på bästa sätt som motion till skrattmusklerna.

Betyget: 4/5