Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?
Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.
Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.
Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…
tar sig en stänkare på jobbet
Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.
Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.
Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.
65 lions 