Killing Season (2013)

Att en tillräckligt stark story understundom kan bli riktigt bra trots avsaknaden av kända nyllen i rollistan är väl ingen större nyhet.
Bra där också egentligen, det är ju trots allt historien som är viktigast. Eller?

Att kända skådisansikten per automatik inte alltid gör en rulle top notch är också en ganska vardaglig sanning. Ibland räcker det ju liksom inte att ställa ut skorna på plan. Och ibland dyker dessa kända nunor upp i produktioner där man inte direkt tänkte sig hitta dom.

Vad som lockade Robert DeNiro och John Travolta till den här rullen får man väl fundera vidare på, men inte kan det ha varit den konstnärliga approachen direkt väl? Ville de hemskt gärna jobba med varandra? Köra lite betald semester och hänga runt lägerelden för att klämma några pilsner? Eller var det kanske insikten om att bankkontot skulle fyllas på med dollars för lite lagom halvhjärtat arbete? Både DeNiro och Travolta börjar ju lite lätt att förfalla i branschen, om ni ursäktar uttrycket. De har sina bästa år bakom sig, och visst kan de gnistra till i ett och annat projekt men nog känns det här som en rulle-för-brödfödan-insats.

Visst spott och spä kan möjligen också uttalas då man inser att det är regissören Mark Steven Johnson som står bakom dagens händelser. En gång utskälld för sin version av Daredevil på film (dock inte av mig då jag tycker den är ganska ok!).

Nån kallade den här rullen för pensionärs-Rambo, och varför inte? DeNiro är Ben Ford, gammal krigsveteran från i början på 90-talet då USA lade sig i kriget i Bosnien. Givetvis dras han med plågsamma minnen och trivs bäst i sin ensamhet högt uppe Appalacherna där han kan sitta och häcka i sin jaktstuga och gå promenader i naturen. Snart ändring på dagsrutinerna då den serbiske ex-soldaten Emil Kovac (Travolta sportandes en underbar skäggvariant och med hysteriskt rolig serbdialekt!) plötsligt dyker upp från ingenstans. Bara sådär. En trevande vänskap övergår dock snabbt i otrevligheter då det visar sig att Kovac knappast av en slump knallat in i Fords livscirkel.

Dags för katt- och råtta-lek där båda får visa upp sina gamla trix och knep till beskådan och att ha övertaget. Inte utan att man tänker på den gamla John Boorman-rullen Duell i Söderhavet  från -68. Det handlar naturligtvis om gamla oförrätter och två män som bär på minnen de inte vill ha. Lite nödtorftigt drama förklätt som light-action.

Inte direkt upplyftande som filmupplevelse. Johnson kan dock inte beskyllas för att inte leverera snygga naturbilder när nu epitet ”vildmarksaction” ska stämplas in hårt. Inte heller kan man gnälla FÖR mycket på Travolta, som vanligt ÄR han bäst när han får spela buse eller ondskefull typ med dold agenda. Att han sen spelar över (som vanligt) är man ju nästan lite van vid nu. Tröttast i gänget känns DeNiro som kanske inte visste vad han gav sig in på..?

Gubbsen drar lite Jäger innan otrevligheterna

Historien är såklart det svagaste kortet, engagerar knappast fullt ut och den moraliska taken på de båda männens bakgrund och minnen berör knappast mig som glor. Men jag ger ändå Johnson viss cred för att han ändå inte råslarvar bort sin film eller hemfaller åt alltför simpla knep. En säck knyts ihop till slut och även om finalen kanske hos vissa känns slajmig och larvig…kunde det ha varit värre. Mycket värre till och med.

Killing Season är en genuin mellanmjölksrulle. Mest förvånande är att just DeNiro och Travolta ens ville ägna en sekund åt den. När de stod på toppen av sina karriärer hade de förmodligen hånskrattat åt erbjudandet. Så kan det gå.
Inte bra. Inte usel. Viss underhållning för stunden för den som är försonande mot de båda åldrande skådisarna.
Snabbglömt.

Red Lights (2012)

Olika öden falla olika filmers lott.
Och då berättelsen börjar anta de lite mer svajiga formerna hjälper det inte att rollistan är preppad med lite större namn alla gånger.
Det blir liksom vad det blir.
Typ som här.

Rutinerade forskaren Margaret (Sigourney Weaver) lever på att tillsammans med ambitiöse assistenten Tom (Cillian Murphy) åka runt och avslöja allehanda bluffar och tricks inom den spirituella världen. Samtidigt föreläser Margaret på universitet om vådan av att lägga alltför stor tro och tillit på det oförklarliga och övernaturliga…och att vi männsikor tror på oförklarliga fenomen mycket mer än vad som är nyttigt för oss.

Vad ska man då tro om den blinde spiritualisten Simon Silver (Robert DeNiro) som efter ett antal år i ”pensionering” plötsligt känner sig redo att inta de stora scenerna igen med sin omtalade show, där det bl.a. bjuds på både tankeläsning, skedböjningar och allehanda fascinerande grejer? Silver är den stora snackisen, en sorts paranormal Joe Labero kanske och rätt snart fattar vi också att Margaret har någon sorts beef med den mystiske tjommen.

Regissören Rodrigo Cortés hade något av en miniframgång med sin förra film Buried (Ryan Reynolds-i-en-låda-dramat), men här är det längre till punchlinen. Filmer om paranormala grejer behöver ju oftast ha en ganska bra payoff i slutändan. Den här filmen har visserligen det, men den känns både lite långsökt och rätt..trist faktiskt.

Innan DET händer blir det mer av en transportsträcka och ett manus som inte (tyvärr) lyckas engagera så mycket som berättelsen kanske förtjänar. Weaver är som vanligt stabil, Murphy är hängiven, Elizabeth Olsen skymtar förbi i miniroll och DeNiro…tja han gör en Morgan-Freeman-roll (tar lättförtjänta cash mot några timmars ansträngning).

Tagsen för dagen är drama, mystery, thriller.
Drama kan jag gå med på, och rätt mycket är mystiskt, för att inte säga luddigt. Men thriller…njaeee.
Regissören som själv plitat ihop manuset kanske slog för mycket knut på sig själv för att kunna få med alla de nivåer i filmen han föresatt sig? På bekostnad av ett jämt och flytande tempo, lite spänningsalstrande oklarheter och en engagerande historia.

Red Lights sportar en tilltalande ramstory i början men förlorar sig lite för mycket i mörkt drama och kantiga passager på vägen fram till upplösningen. Inget billigt hantverk, skådisarna gör vad de kan och Cortés fyller ut med murrig scenografi, men känslan blir ändå lite avslagen när filmen är slut.
Absolut inte bland det sämsta man sett i genren, men ingen film man saknar om man skulle missa den.

Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Du Gör Mig Galen! (2012)

Originaltiteln Silver Linings Playbook kommer idag möjligen med den värsta svenska översätttningstiteln jag skådat på år och dag. Som att en gammal iskall titelfnoskig retrovind från 70- och 80-talet smugit sig in och tagit för sig på bästa sändningstid. Man undrar stilla vilken jubelidiot som trodde hen var vitsig här?

Så, filmer om mental ohälsa. Ett manus som gärna ska blandas upp med lite komedi, och mer än gärna får innehålla aningens hjärtevarma känslor också. Går det verkligen? Dagens man i stolen, David O. Russell lär ha filat på den här berättelsen ganska länge (so the legend goes), med ett avstamp i en roman. Den nästan-ikoniske filmskaparen Sydney Pollack, som ju kunde sina komedier rätt bra om man säger så, lär ha varnat Russell att beträda marken försiktigt och omsorgsfullt när berättelser om psykiskt knäppa gökar ska visualiseras. Speciellt i ett filmland där nojor, dubbelmoral och alla möjliga vinklar kan ställa till det. Russell ville ha Pollack som regissör, Pollack gick dessvärre bort och sent omsider har nu Russell själv förvaltat historien till en film.

Och vilken film sen!
Från första filmrutan till sista. Det sägs ju att en bra komedi´s viktigaste ingrediens är dess huvudrollsinnehavare och kemin som förhoppningsvis uppstår. Här kan man sannerligen inte klaga, två trasiga individer med sina respektive issues. Det nöts och det blöts. Avhandlas och ältas. Mixas ihop med både viss sorg, tragedi och framför allt en rejäl dos hederlig vardagshumor. Vi har Pat (Bradley Cooper), ute från hispan där han suttit 8 månader. Nu chansar mamma på att han är mogen för att komma hem och bo i huset, träffa sin football-tokiga pappa (Robert DeNiro) och försöka hitta ett normalt liv igen. Pat själv tror stenhårt på att han ska kunna återförenas med exfrun, trots att det är otrevliga omständigheter i parets liv som just sett till att han hamnat bakom ohälsans lås och bom.

Naturligtvis fattar jag som tittare att det förmodligen kommer gå åt skogen med just den biten. Pat går på som en bulldozer, är totalt oförmögen att känna av de sociala signalerna. Mamma och pappa börjar undra om de gjort ett riktigt stort misstag i att ta hem den förlorade sonen. Kan möjligen den nästan påtvingade bekantskapen med den lika trasiga Tiffany (Jennifer Lawrence) hjälpa situationen? Eller göra den värre?

en dåres försvarsskratt

Det var i ärlighetens namn väldigt länge sedan jag njöt så mycket av en film som flashar personers olycka och inre kamp så mycket som den här gör. Fast på ett bra sätt alltså. Tiffany blir triggern till Pat att börja ta itu med SINA triggers som utlöser nojorna hos just honom. Och Pat får plötsligt en viktig fysisk mening för Tiffany.

Svårbehandlat ämne visst, och kanske manuset till och från lägger sig lite platt och tillrättalagt. Men vad fasen, Russell kombar en realistisk vardag, dialogstinn svart humor och tragik med ett oerhört njutbart soundtrack till bilderna. Känslan av att vara kompis med Pat och Tiffany smyger sig på. Som om man sitter där i ett hörn och tar del av det som sker i familjekaoset. Är Lawrence värd sin Oscar? Tja, kanske. Det som istället slår mig är varför Cooper inte fick någon för sin Pat? Han fullständigt äger den här rullen med sin blick och sitt sätt att tackla figuren. Notera också hur han sakta förändrar sin person med så små medel ju längre historien rullar på. Den grabben klarar även dramatik skulle jag vilja påstå. Heders. Trevligt också att DeNiro jackar upp sig ett snäpp från pajasrollerna och får spela en trovärdig pappa.

Du Gör Mig Galen! handlar om jobbigheter. Och kanske att våga släppa sina sarger. Jobbigheter som med både humorns hjälp och den mänskliga tron på varandra kan övervinnas eller mildras. Släng in lite knäppa detaljer som kryddor, och det hela känns härligt engagerande att titta på. Upplösningen kommer kanske lite klyschigt, men så dags in i historien kan man inte annat än älska Pat och Tiffany.
Blytungt högt betyg!

Killer Elite (2011)

Och här en film som egentligen i grund och botten är en riktig dussinfilm.
En sådan där skapelse som man knappt lägger märke till och vips så är den borta från radarn.
Kunde ha hänt mig här också.
Men så plötsligt låg den liksom där i att-se-högen, som att den väntade på att få försöka bevisa motsatsen vad gäller min tes om dussinvara.
Den lyckas väl sådär kan jag tycka.

Det roligaste faktumet med filmen är att den lyckats samla så gott om ändå kända namn i rollistan. Eller, det är ju inget namn som är sensationellt på något vis. Jason Statham har de klarast lysande bokstäverna i eftertexterna och fungerar väl som filmens huvudperson. Och Statham, tja han gör som vanligt just en ”Statham”…dvs knallar runt med coolheten i ögonen, fåordig, slåss och sparkar och är listig sådär bara lite till mans. Robert DeNiro har hoppat in i en liten biroll och fungerar som Stathams vän och mentor…för vi rör oss icke helt förvånande i den smutsiga agentbranschen här. Cliwe Owen kör på i glajjor och musche och blir parets antagonist under filmens speltid.

Som sagt, agentbranschen under tidiga 80-talet. Statham vill (naturligtvis) lägga av, men ödet vill att han rycker in en sista gång och utför ett uppdrag. Ett rentav måstejobb för annars kommer gamle polaren DeNiro att råka illa ut och så kan vi ju inte ha det. Ett uppdrag som kräver att vår antihjälte måste gå ett antal ronder mot gamla skumma SAS-män med ljusskygg verksamhet där alltså Owen står för huvudmotståndet.

Storyn är ganska rakt på sak. Spelplatserna hoppar från England, Paris, Oman och Australien. Det blir aldrig särskilt spännande…men å andra sidan inte jättetråkigt heller. Det är liksom bara rätt slätstruket utan överraskningar. En viss sorts trygghet dock i att både Statham och Owen verkar ha trott på projektet och går in för det tillräckligt mycket. DeNiro cashar in lite kaffepengar på att haspla ur sig ett par rutinmässiga repliker, men han gör det helt okej och passande i sammanhanget. Behållningen i rollistan är annars Clive Owen och Dominic Purcell, den sistnämnde som kollega till Statham med diskutabel moral. Kvinnors list lyser dock med sin frånvaro, och endast en liten roll får plats…och då som Stathams kärleksintresse (och måste då naturligtvis hållas utanför de lömska aktiviteterna).

”han den där Owen…ser han inte lite porrig ut därborta…?”

Rent visuellt en standardthriller där actionbitarna ligger snyggt förpackade enligt det förväntade recpetet. Storyn hålls som sagt enkel och tar sig från A till C via B utan krusiduller. Den kapar också rätt snabbt i logistik och kontinuitet genom att egentligen bara hoppa mellan spelplatserna och putta ned huvudpersonerna där de ska vara. Ingen onödig tid att spilla på tidssänkande sidospår här inte, vilket dock kanske är den rätta vägen i just dagens alster då den får ett ganska behagligt tempo. Litet plus delas också ut för rätt detaljrika och tidstypiska miljöer fångade av regissören Gary McKendry

Killer Elite är tillverkad helt enligt läroboken om ”lagom osannolik thriller med färgstarka actioninslag”. Inga överraskningar whatsoever, men å andra sidan känns den tryggt pålitlig när man letar efter något som ska underhålla för stunden och man inte orkar/har lust att fördjupa sig något nämnvärt i det man tittar på.

Den innersta kretsen (2006)

Till dags dato har Robert DeNiro extraknäckt som filmregissör vid två tillfällen. Den första var ju det charmiga och rätt träffsäkra dramat I skuggan av Bronx, om barndomsminnen och gangsterliv. Och så det här rätt tunga dramat om hemligheter, underrättelsetjänster och svek mot bakgrund av det kalla krigets bästa dagar.

Egentligen är det väl en sorts tillbakablick på hur allas vårt CIA kom till, eller snarare hur föregångaren till denna vitt omtalade och sannerligen inte alltför älskade underrättelsetjänst såg dagens ljus i efterdyningarna av det andra världskriget. Manuset har enligt uppgift byggt karaktärerna på verkliga personer, och fyllt på med brokiga hittepådetaljer när det behövs.

Edward Wilson (Matt Damon) är ett tungt namn inom ledningen på spionbyrån i början på 60-talet. Grisbukten-fiaskot har precis inträffat och spåren pekar på en läcka inom verksamheten. Inte heller Wilson går fri från de skärrade blickarna.
Själv tycks han ägna sig åt någons sorts inre rannsakan, och i tillbakablickar får vi följa hans liv fram till 60-talet.

Det visar sig rätt snabbt att Wilson är en rättskaffens individ som tror på rättvisa, jämlikhet och livet som en utmaning. Olyckliga omständigheter kommer dock genom åren att föra honom in i en kall och opersonlig tillvaro där hans en gång starka och färgrika ideal filas bort och ersätts av misstänksamhet på gränsen till noja av det slaget man bara hittar på film och hos bekymrade agenter. Wilson är både rapp i tanken och slug i sinnet och det dröjer inte länge förrän han från klassisk universitetstillvaro lockas att försvara de amerikanska idealen i efterkrigs-Europa medelst hemlig spionverksamhet av sedvanligt snitt, framför allt genom en katt-och-råtta-lek med ryssarnas motsvarighet.

- mr Bond?
- nä...Damon. Matt Damon

Trots att det här beskrivs som en thriller är det återigen smaken av drama som känns mest och bäst. DeNiro övergödslar inte med gamla klassiska agentklyschor utan satsar mer på att sätta Damons rollfigur i en sjaskig verklighet där ingen tycks kunna lita på någon. Filmen är inte episk på något sätt, men visst utvecklas en sorts samhörighet med Damon som figur i denna murriga historia som rullar på genom åren.

Gedigna birollsatser runt honom hjälper till att göra filmen så pass intressant att den höjer sig en liten bit ur det ordinära träsket. Detta trots ett manus som egentligen mest hela tiden håller sig lite…sterilt och konstaterande. I sina bästa stunder är det dock en rätt bra studie i hur en person tappar greppet över åren om det som en gång var honom kärt, både fysiskt och sinnligt. Matt Damon gör (som för det mesta) en riktigt bra insats i huvudrollen,och har i främsta rummet assistans av en alltid stabil William Hurt och en nedtonad men helt ok (kanske just pga av nedtoningen…?) Angelina Jolie.

Den innersta kretsen är lagom dyster och stabilt berättad om en man som egentligen vill väl, men omständigheter och en osäker värld i förvandling får honom att dra åt helt fel håll mot de värderingar han en gång prisade. DeNiro regisserar med stabil hand och det blir sällan tråkigt. Lagom snårigt men bra.

Limitless (2011)

Eddie (Bradley Cooper) är en sådan där filur som bara tycks existera på film. En godhjärtad slacker, loser, en poetisk drömmare med vass ironi som bor i ett råtthål och dras med författardrömmar.

Situationen antar än mer sunkiga kanter när även flickvännen Lindy (Abbie Cornish) får nog och lämnar tillbaka nyckeln. Bara elände i sikte, och en hyresvärd som vill ha betalt för släpande skulder. Fatta då att Eddie tar chansen när möjligheten att testa ett nytt piller som är så hemligt att det inte ens finns på marknaden dyker upp av en tillfällighet. Att pillret kommer från en mindre nogräknad langare som råkar vara ex-svåger till Eddie spelar väl inte så stor roll.

Eddie har på sin höjd räknat med viss energikick i någon form och är inte alls beredd på det som händer. Plötsligt ser han möjligheterna i varje situation, verkar fatta allt mycket snabbare och lär sig blixtsnabbt allt han koncentrerar sig på. Kroppen rusar in i en adrenalinkick av sällan skådat slag och på nolltid går Eddie från loser till supersmarting! Begäret efter mer piller vaknar och när han på inte helt ärlig väg kommer över en hel påse verkar vägen till framgång ligga öppen. Dessutom vill ex-flickvännen plötsligt bli en stadig flickvän igen.

Udda och fantasifull historia om vad som händer när man plötsligt har en chans att med konstgjord väg förändra den mindre lyckade tillvaro som råder. Hur långt är man beredd att gå? Hur spelar moralen in? Vilka risker känns hanterbara?

Trots att Eddies värld går från sunk till lyx på rekordtid lär han sig att allt inte är guld och gröna skogar. Framgång föder också press, och vem är han egentligen utan de mystiska och ”magiska” pillren?

Moral, etik och lite hederlig spänning vävs ihop en sorts mischmasch som underhåller rätt lagom. Bradley Cooper tar ännu ett kliv mot de större rollerna och gör Eddie till en figur det är lätt att tycka om och lida med när det kör ihop sig. För det gör det ju naturligtvis ju längre historien rullar på, en sådan hemlighet som Eddie ruvar på måste läcka ut förr eller senare, och när den gör det får han mer att hantera än vad han tycks klara av i den något luriga händelseutvecklingen där också Robert DeNiro finns med på ett hörn som slipad affärsmogul med egna intressen i Eddie och hans nyvunna kunskaper.

Stundtals snygga visuella tricks omger Eddies vedermödor, som för att verkligen åskådliggöra vad som sker med hans sinne och kropp, och det blir aldrig tråkigt men heller inte superspännande.

Limitless leker med den berömda OM-tanken, och vad man som individ är beredd att offra för framgång. Och är alltid gräset grönare på andra sidan? Stabilt om än aningens långdraget mot finalen som känns lite rumphuggen. Rubriceras väl bäst som ett sorts drama med lite mystiska förtecken. Underhållande dock där Bradley Cooper är bättre än historien.

”So, Eddie Morra… And you do know you’re a freak? What’s your secret?”
”Medication.”

Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”